Hoppa till innehåll

Kategori: Politik

Genus och institutionalism

Jämställdheten mellan kvinnor och män är ett stort problem. Det finns stora skillnader i form av ekonomiska, politiska och sociala världen över. Även Sverige, vilket ibland benämns som världens mest jämställda land, har klyftor mellan könen. Varför är det så? Varför är det patriarkala systemet så utbrett och dominerande i framför allt, men inte bara, väst? Ett sätt att studera denna problematik, och söka förstå den, är att se det utifrån institutionalism. Jämställdhet handlar om hur olika kön behandlas olika utifrån vilket genus de tillhör – alltså sociala kön. Detta är den vanliga distinktionen mellan kön och genus, att det ena är biologiskt och det andra socialt, men genus kan förstås som något mer än vad vi är – något som formar oss. Genus är institutioner. Institutioner är de ”spelregler” som vi i samhället går efter; det som begränsas mänsklig interaktion (North, 1990, s. 3).1

Beroende på genus, alltså institution, så interagerar vi olika då det formar och begränsar oss allas beteende, agerande och val. Institutionerna är vad som bidrar med strukturer till vår vardag; vår guide i mellanmänsklig interaktion – till exempel den hälsningsfras vi använder till dem vi träffar på gatan (Ibid., p. 4); hur vi bemöter varandra baserat på social tillhörighet. Vi har institutioner för att snabbt kunna göra de små valen och agerande under våra liv; det som vi socialt har lärt oss och som frambringar struktur i samhället – en säkerhet för oss alla. Men de begränsar, som sagt, oss också. Institutioner tillgängliggör ett sätt att inte i varje given situation behöva resonera kring val som istället har blivit institutionaliserade. En del val som rör sig inom spelreglerna sker istället automatiskt i enlighet med aktuellt regelverk. Detta resulterar även i en minskad osäkerhet och istället i en ökad förutsägbarhet. Och finns val så är de ofta begränsade, vilket ändock inte ökar osäkerhet. Det är institutionernas som vi har förkroppsligat, eller ”byggt in”, som gör att vi inte behöver tänka på varje problem eller välja i varje exakta händelse (Ibid., s. 22). De institutionaliserade strukturerna minimerar osäkerhet. Detta i de mer repetitiva händelserna som inte är nödvändigt personliga. Rör vi oss däromkring icke-institutionaliserade strukturer, icke-repetitivt och personligt, då ökar osäkerheten. Institutioner existerar för att ”reducera osäkerheterna i människors interaktion” (Ibid., s. 25). Osäkerheten är ett resultat av problemets komplexa natur – som ska lösas – samt själva problemlösningen, som en individ innehar.

Vi måste även skilja på formella och informella institutioner. Det ovan är i huvudsak informella, alltså normer och sociala koder som bidrar till vårt sociala beteende. Det kan även bara traditioner och seder (Ibid.). Formella institutioner är i huvudsak regelverk; lagar och konstitutioner. Nedskrivna regleringar. Institutioner skapas av människan och kan såväl ersättas av nya skapelser eller utvecklas successivt. Formella är vanligare som nya konstruktioner som ersätter gamla medan informella förändringar sker successivt. När dessa två kombineras, formella och informella, så har vi möjligheten att förstå sig på mänsklig interaktion, dess begränsningar, och därmed kunna se effekterna av dessa  (Ibid., s. 88). De informella reglerna är, trots de formella reglernas specificerande, även de strukturerade och kan därmed förklara individers beteende (Ibid., s. 77). Institutionell förändring bygger på den tidigare strukturen och institutionen (Jmf. Loomba, 2015).

Det är institutionell förändring som krävs för ett jämställt samhälle. Problematiken kring jämställdhet, systematisk diskriminering av kvinnor, återfinns framför allt inom de informella institutionerna – åtminstone i Sverige med att det internationellt sett förekommer även formella, alltså formulerade regler och lagar som diskriminerar kvinnor. Men formella institutioner har potentialen till att styra om de informella, samtidigt som de informella emellanåt resulterar i formella. Ett exempel på detta är jämställdhetspolitiken och vad som resulterat i strategin jämställdhetsintegrering, vilket initierades 1994 i Sverige.2 Strategin avser att integrera ett jämställdhetsperspektiv i samtliga nivåer av politiska beslut och lagändring. Det är formella ändringar som har informell grund och som har avsikten att åter förändra de informella institutionerna, såsom att könssegregerade studieval ska jämnas ut, eller att inte modern ska ta ut den största delen av föräldraledighet. Här kan vi även belyser förstående av genus som något dynamiskt som begränsar handlandet baserat på kön. Institutioner är skapade av människor, och är konstant påverkade av de begränsande handlingar som utgör genus och som repeteras. Dessa begränsande handlingar, alltså institutioner, är genus. Det är de handlingar och utföranden som sker både formellt, i politik, och informellt, i privatlivet.

Formella och informella institutioner är de strukturer och spelregler som utgör dessa systematiska diskrimineringar, med potential att förändra detsamma. De formar och avgör våra sociala, politiska och ekonomiska liv (Kenny, 2014). Problematiken ligger dock i de stigberoende som ofta återfinns i såväl formella som informella institutioner. Exempel på mekanismer i stigberoende enligt North är är  (1) institutionella lager, där bitar av institutioner är omförhandlande emedan andra stannar kvar, och (2) institutionell omvandling, där existerande institutioner blir omdirigeras till att utföra nya syften. Waylen (2014) ger också dessa som exempel, men på förändring mot jämställdhet. Det finns fyra sorters institutionell förändring, där lager (”layering”) och omvandling (”conversion”) är de mest fruktfulla då dessa ändringar sker gradvis, från insidan och uppnåbara (Ibid., s. 219). Informella institutioner guidar oss, trots att det finns formella sådana (North, 1990; Waylen, 2014). Därmed är politiska institutioner fundamentalt ”gendered”, som Meryl Kenny beskriver det (Kenny, 2014, s. 679). Kenny fortsätter genom att belysa problematiken med detta studium få det inte alltid är lätt, om ens möjligt, att se hur institutioner formar genus; att politiska institutioner sker genom diskreta och omedvetna handlingar. Kenny argumenterar för att det inte är tillräckligt att bara klargöra att det finns jävighet kring genus i institutioner utan att det kräver ”systematisk identifiering” av de ”’gendered’ institutionella processer och mekanismer” och effekterna dessa har på genus (Ibid.). Det bli här vikti
gt att belysa den ”formella arkitekturen och de informella reglerna, normerna” i institutioner. Bland annat går det att belysa mannens politiska dominans som något som är uppehållet genom politiska institutioner. Dock, vilket Kenny belyser, så är det svårt att studera de informella institutionerna, likt vad North beskriver det vara extremt kostsamt att syna och inneha all information. Genom att göra historiska analyser skulle det gå att belysa hur inkrementella förändringar sker och hur detta påverkar institutioner och dess effekter på genus
(Kenny, 2014, s. 682). Medan de formella institutionerna är tydliga och synliga, akademiker argumenterar för att de informella inte är, men att de är ack så centrala för människa och samhälle. Till exempel hur informella institutioners ”dolda liv” styr om, eller främjar institutionell förändring (Waylen, 2014). Waylen frågar sig hur formella och informella institutioner, och deras interaktion, kan användas för att främja den förändring som innebär ökad jämställdhet. Waylen beskriver också vikten av att göra en distinktion mellan formella och informella regler, där, likt North, Waylen beskriver de formella som skrivna regler och informella som normer. Upprätthållande, vare sig formella eller informella, sker genom sanktioner – såväl positiva som negativa.

Krook & Mackay (2011) belyser hur feministisk institutionalism kan vara till stöd till att belysa de ”gendered” fundamenten av politiska institutioner. Detta argumenterar även Kenny (2007) kring; att genom studera politiska institutioner kan vi belysa hur de förstärker existerande könsmaktsordning. Ett ’gendered’ närmande skulle leda till ”insikter i maktrelationer”, vilka Kenny menar på ofta är förminskade i nyinstitutionell analys. Institutioner har, precis som North menar, en stor betydelse och att de har en inverkan på politisk organisation och liv – det är även därför nyinstituionalism är av vikt här,3 genom att ha med både formella och informella institutioner (North, 1990; Peters, 2012). Kenny menar att, likt North, att ”frågor om makt har en nära relation till frågor om förändring” (Kenny, 2007, s. 92). Makt har även det, kategorierna av att vara funktionalistiskt och stigberoende, förstnämnda där ursprung och form utgör institutioners funktioner och stigberoende som de val som gjordes vid en institutions tidiga ”liv” avgör resten av dess resa, eller val. När en institution väl existerar så kommer det att fortgå att förstärkas genom ”asymmetriska maktrelationer” (Ibid.). Kenny refererar till Thelen som argumenterar för att institutionell skapelse och förändring sker genom ”specifika kontexter markerade av ett flertal skiftningar i intresse och allianser” (Ibid., s. 93).

Sociala normer är ”väl förstådda” och kommer att förse den grund som allmän kunskap står på och att denna kunskap kan blir ”uppehållna genom mekanismer vilka är designade för att göra agerande begripliga” (Ibid., p. 14). Däremot, under mer ”allmänna sociala situationer” kommer individer att bara mindre benägna till att göra ”resonliga gissningar om andra människors uppfattningar” (Ibid.). Frågan är då, menar North, att vad den minimala mängden som en aktör måste veta i en given miljö om uppfattningen och viljan hos andra aktörer för att kunna forma koherenta föreställningar om deras beteende och för deras kunskap om att bli kommunikative mot resten?” (Ibid.).

North påpekar att institutionell teori behöver börja med individen, eftersom det är individen som skapar institutionen (Ibid., p. 5). North ställer sig kritisk till den nyklassiska ekonomin som verkar gå hand i hand med teorier kring rationalitet, där människan söker maximera sin rikedom, sitt välstånd, och som i mångt och mycket kommer att samspela med andra när det bidrar till ökning av detta (Ibid., p. 12). North menar på att detta dock förutsätter fullständig information kring området, något som människor inte har och det är därför institutioner skapas – för att skapa handlingsbegränsningar, standarder att utgå ifrån vid möjlighet till val.4 North beskriver ”game theory” (hädanefter ”spelteori”) där han presenterar idékoncept såsom ”prisoner’s dilemma” och free-rider-problematik (Ibid., p. 13), båda vilka enligt North är ”nedslående” perspektiv på problemen ”kring människans kooperation och koordination” (Ibid.). Spelteori belyser problematik med samarbete och undersöker strategier som ”alter the payoffs to the players” (Ibid., p. 14).
North verkar mena på att människans beteende är kalkylerande och inväntande då han beskriver vårt beteende i form av två aspekter: motivering, samt att ”dechiffrera miljön” (Ibid., p. 20). Människan är dock inte blott nyttomaximerande utan altruistisk och vi bygger upp våra egna begränsningar.5 Motivation kan lika gärna, men inte nödvändigtvis, ”sammanfalla” med nyttomaximerande (Ibid., s. 25). I denna ”miljö” så kan lika väl även en känsla av ”rättvisa eller orättvisa” infinna sig hos individen och inför den institutionella miljön. Som att känna säg exploaterad eller lämnad till sitt öde till fördel av någon, eller något annat. Men altruistiska aktiviteter, vilka North ger exempel på, är inte isolerade händelser utan ofta institutionaliserade (Ibid., s. 25-26).

Aktörer och organisationer har även en viktig plats inom institutioner som spelare och reproducent av dess begränsningar. När jag skrev min magisteruppsats om just jämställdhetsintegrering i Regeringskansliet (Holm, 2016), så såg jag på Regeringskansliet som en institution i sig, något som North möjligtvis hade ordat i mer mening av organisation. Organisationer, likt institutioner, ”bidrar med en struktur till mänsklig interaktion” (Ibid., p. 4), dock skiljer de sig genom att institutioner bidrar med ramverket, spelreglerna, som organisationer infinner sig i och därmed måste förhålla sig till (Ibid., p. 5). Så emedan institutioner bidrar med regelverket som skall spelas så är det, som North beskriver det, upp till aktörerna att ”vinna spelet” (Ibid.). Organisationer innehåller grupper med individer som på något vis delar en gemenskap med syftet att ”uppnå mål” (Jmf. Peters, 2012; samt med Sociala rörelser i t.ex. della Porta & Diani, 2006; Diani, 1992; Thörn, 2009; Wettergren, 2005). Organisationer influerar dock hur institutionella ramverk i sin tur utvecklas, vilket bidrar till en sorts inbördes påverkan (Jmf. ”Analytisk dualism” i Archer, 2003). North fortsätter med att organisations roller är att maximera välstånd, inkomst eller ”andra objektiv som är definierade av deras möjligheter av de institutionella strukturerna i samhället” (North, 1990, s. 73). För att uppnå detta, menar North att, organisationer successivt, eller ”inkrementellt”, förändrar den institutionella strukturen. Organisationen förlänger således målen  som dess skapare har satt ut för att uppnå. Funktionen är ”inte enbart institutionella begränsningar utan också andra begränsningar”, till exempel teknologi och inkomst. Dess interaktion ”formar den potentiella välstånds-maximeringens möjligheter”. Det är således institutionerna  strukturer och dessa spelregler som formar organisationerna och deras ändamål (Ibid., s. 74).

Utbildning har en effekt på institutioners karaktär i ett givet samhälle. Kunskap är därmed en investering vilket ökar i mänskligt och fysiskt kapital, jag vill tro, leder till ökad jämställdhet och bidrar till en ekonomisk tillväxt (Lindgren, Oskarsson, & Dawes, 2016). Investeringar i kunskap är nyckeln till framgång (Ibid., s. 80). Att jämna ut skillnaderna mellan kvinnor och män, att främja jämställdhet och detta genom institutionell förändring förutsätter kunskap. Den kunskap (men även färdigheter och lärande) som återfinns i en given organisation, har effekt på incitamenten i institutionella begränsningar, menar North, och exemplifierar detta genom att kontrastera olika organisationers färdigheter och kunskaper på sitt område. Detta resulterar dock även i stora implikationer för institutionell förändring:

The demand for knowledge and skills will in turn create a demand for increases in the stock and distribution of knowledge, and the nature of that demand will reflect current perceptions about the payoffs to acquiring different kinds of knowledge (Ibid., s. 74-75).

Nu tillhör det givetvis att Norths teoretiska ramverk är skapat för ekonomiska ändamål, och inte sociologiska, eller statsvetenskapliga (nödvändigtvis), och nu sker en kontrast i denna text, men jag söker ändock att översätta det. North beskrev bland annat  distinktionen mellan rika och fattiga länder, eller ”utvecklade” och ”utvecklande”. Skillnaden är givetvis institutionerna – än mer deras effektivitet. Att upprätthålla såväl formella som informella regler bidrar till en marknad och samhälles stabilitet, menar North. Detta förutsätter en särskilt övervakning (”police enforcement”), eller tillsyn för att reducera osäkerhet och sanktionera de som bryter mot reglernas restriktioner – vilket är dyrt och därmed ökar transaktionskostnaderna (Ibid., s. 61).6 Att en stat har en försumbar ekonomisk tillväxt beror således på att transaktionskostnaden är för hög då det saknas struktur i dess såväl formella som informella institutioner. Att staten har en osäker äganderätt, knapphändig laguppföljning och begränsad marknad. I ”rika” stater kan en således observera en tydligare struktur och därmed lägre säkerhet, vilket driver ner transaktionskostnaderna.7 För att stärka nationen och ”bli rik(are)” så  behövs det skapas ekonomiska marknader  där tillverkande bolag som har tillräckligt stora kapital, påverkar en politisk ordning. Äganderätten är ett exempel på hur en effektiv marknad uppfylls och definieras och är en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Utan detta har individen inga incitament till att investera och därmed bidra till ekonomisk tillväxt. När gemensamt ägande står över egen äganderätt så saknas incitament till förvärvande. Äganderätt bidrar således till att marknaden ökar konkurrens genom effektiviserande och kunskapsuppbyggnad. Säkrande av äganderätt ”kräver politiska och juridiska organisationer som effektivt och oberoende upprätthåller kontrakt över tid och rum” (Ibid., s. 121). Institutioner behövs då för att säkerställa äganderätter på en internationell nivå. North menar att det i ”utvecklade” länder finns ”effektiva juridiska system”, såsom lagsamlingar, samt agenter såsom advokater (Ibid., s. 59), detta då den ökande andelen resurser som samhället använder vid transaktioner, det vill säga arbetsmarknad och en arbetskraft. Institutioner avgör helt enkelt kostnaden för utbyte (Ibid., s. 62), och därmed sker inte ekonomisk tillväxt utan väl strukturerade och fungerande institutioner. Exempel på dessa är därmed äganderätt, marknadskontroll och politisk stabilitet, samt normer.8 På grund av stigberoende riskerar dessutom fattiga länder att även fortsättningsvis bli kvar i aktuell situation.9 Effektiva institutioner skapas genom politiska incitament att skapa och upprätthålla äganderätt (Ibid., s. 211). Detta förutsätter förståelse för även informella regler och deras ekonomiska effekter. Vidare krävs regleringar som undanhåller ekonomiskt misslyckande. Detta ska dessutom ske decentraliserat.

Så medan rika stater har mer generella institutioner med ett ramverk som gynnar ekonomisk aktivitet, såsom skatt, upprätthållande av lag och andra formella regleringar, saknas detta i fattiga stater. Strukturerna upprätthålls istället av informella institutioner, men dessa är kostsamma och ineffektiva. Institutioner, även informella, bidrar till att kostnaden för mänsklig interaktion reduceras tack vare de begränsar som inkluderas i institutionerna (Ibid., s. 36). Informella regleringar är mer kostsamma än formella (Ibid., s. 67). Det är transaktionskostnaderna som förändrar samhället genom att utveckla och förändra institutionerna.

Referenser

Archer, M. S. (2003). Structure, agency, and the internal conversation. Cambridge: Cambridge University Press.

della Porta, D., & Diani, M. (2006). Social Movements: An Introduction (2:a uppl.). London: Blackwell Publishing Professional.

Diani, M. (1992). The Concept of Social Movement. The Sociological, 401.

Elson, D. (2009). Gender Equality and Economic Growth in the World Bank World Development Report 2006. Feminist Economics, 15(3), 35–59. https://doi.org/10.1080/13545700902964303

Holm, D. (2016). Jämställdhetsintegrering i Regeringskansliet: En kvalitativ studie om politisk ambition och genomförande av jämställdhetsarbete. (Magisteruppsats). Umeå Universitet, Umeå. Hämtad från http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A970599

Kabeer, N., & Natali, L. (2013). Gender equality and economic growth is there a win-win? Brighton: IDS. Hämtad från http://www.ids.ac.uk/files/dmfile/Wp417.pdf

Kenny, M. (2007). Gender, institutions and power: A critical review. Politics, 27(2), 91–100.

Kenny, M. (2014). A Feminist Institutionalist Approach. Politics & Gender, 10(4), 679–684. https://doi.org/10.1017/S1743923X14000488

Khokhar, T. (2016, oktober 25). Chart: Where is Gender Discrimination in Business Regulated? [Text]. Hämtad 04 november 2016, från http://blogs.worldbank.org/opendata/chart-where-gender-discrimination-business-regulated

Lindgren, K.-O., Oskarsson, S., & Dawes, C. T. (2016). Can Political Inequalities Be Educated Away? Evidence from a Large-Scale Reform. American Journal of Political Science. Hämtad från http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/ajps.12261/full

Loomba, A. (2015). Colonialism/Postcolonialism (3:e uppl.). London; New York: Routledge.

North, D. C. (1990). Institutions, Institutional Change and Economic Performance. Cambridge: Camebridge University Press.

Peters, B. G. (2012). Institutional Theory In Political Science: The ”New Institutionalism” (3:e uppl.). London: Continuum.

Thörn, H. (2009). Anti-Apartheid and the Emergence of a Global Civil Society (2:a uppl.). Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Wallerstein, I. M. (2004). World-systems Analysis: An introduction. Durham: Duke University Press.

Waylen, G. (2014). Informal Institutions, Institutional Change, and Gender Equality. Political Research Quarterly, 67(1), 212–223. https://doi.org/10.1177/1065912913510360

Wettergren, Å. (2005). Moving and Jamming: Implications for Social Movement Theory. Karlstad: Karlstad University Studies.

1Översättning kommer genomgående, om inget annat aviseras, gjorts av mig själv.

2Jämställdhetsintegrering antogs senare även av EU och FN – då som engelskans ”gender mainstreaming”.

3Från engelskans ”New institutionalism” (Peters, 2012).

4North menar dock att det är vid händelser, eller val, som repeteras som det är bra, om inte fundamentalt, med institutioner och att det vid icke-repetitiva händelser förekommer människors ”rationella” nyttomaximerande. Att kooperation ”är svårt att upprätthålla om inte spelet repeteras” (North, 1990, s. 12). Människor samspelar, eller samarbetar, endast när det ger utdelning för individen. Och då om leken börjar om igen.

5Altruism kan även ha en sida av nyttomaximerande då vi känner nytta av välmående hos andra (Ibid., p. 21).

6North menar att med politisk anarki så går det inte att uppnå den produktivitet som vi finner i ett modernt höginkomstsamhälle (Ibid., s. 35).

7Jag tolkar det som att North menar på en sorts moment-22 där strukturerade institutioner bidrar till en stadig och växande marknad, och där detta i sin tur strukturerar institutioner. Något som även Loomba (2015) beskriver som typiskt nyliberalt där staten förutsätter en stadig marknad genom (quasi-)monopol och där denna marknad skapar en stärkt stat.

8Viss forskning har visat på att jämställdhet bidrar till ökad ekonomisk tillväxt (Elson, 2009; Kabeer & Natali, 2013; Khokhar, 2016).

9David Wallerstein (2004) hade beskrivit detta som att de är kvar i ”periferin” och flyttar ekonomiskt överskott till ”kärnan”.

Ladda ner som PDF

Kommentarer är stängda

Institutional Theory in Political Science

On the first page of his book Institutional Theory in Political Science (2012),1 B. Guy Peters states that the “roots of political science are in the study of institutions”. Where political science has left the study of something so fundamental as institutions for rational choice and behaviouralism is a loss and therefore needs to be accommodated. This is where institutionalism comes in, which seeks to “[explain] the decisions that the governments make” be it their values, rules, incentives, “or the pattern of interactions if the individuals within them” (184). Commonly the “consider institutions the central component of political life” (Ibid.).

Now, presenting that there is a New institutionalism states that there first was an Old institutionalism,2 both which studies institutions and how they affect social and economic life. An institution, according to Peters, is a “structural feature of society and/or polity” (19), and is recognized by its: (1) predictability; (2) stability over time; (3) affect on individual behaviour, and; (4) sense of shared values between the members (Ibid.).

Old institutionalism focus on the formal institutions, meaning law and government,3 trying to “describe and understand the political world” (3). Previously scholars have asked questions that “tended to concern the nature of governing institutions that could structure the behaviour of individuals” (3). Initial study therefore focuses on the creation, and success, of institutions – how they where governed (Ibid.). This was, according to Peters, the ’beginning’ of political science. One could exemplify this theoretical approach by looking at the works of Aristotle and his fellows who observed the neighbouring city-states of ancient Greece, and comparing them.4 Hence, Old inst. Is more descriptive and comparative in how the formal institutions constitute law, government and political governance. For example, comparing presidential and parliamentary systems (1).

New institutionalism is a response to the behavioural revolution and seeks to be theoretical and explanatory, where Old was not; also criticizing Old for the comparison, which is not enough explanatory for differences, where norms, rules and path dependency is. Old has been criticized of being biased, since it does not see what’s outside of their own field of view – they are restricted to itself (14). It is dependent on the institution at hand.5 This also includes being able to study how institutions emerge. New inst. was created as an result for the behaviour and rational choice theories. While old inst focused on the institution more solo, new looked at it for how it affected it’s members, as well as other institutions. It looked at institutions more like an ecosystem of which society was constructed, or the result, of. But mostly it looks at the affect it has on it’s members – it theorized that institutions has a much greater effect than previously studied. This because of the wave of behaviouralism and rational choice theory, previously popular. It looks more closely on how institutions interact, affecting members and society. Hence New inst. Includes informal institutions where Old does not (4).6 Institutions are social constructions, therefore it also affects social behaviour in turn. Institutions shape the behaviour of its members, of agents. It does, however, do this in different ways depending on perspective of the institution.

Normative institutionalism7 argues that the rules and norms of an institution affects the behaviour of its members, or actors. These ‘guides’ the behaviour and actions of the actors. But such a guide will also let actors become constrained to the obligations of the norms and rules of the institution. Political values comes from the institution – such as the family, religion or work environment – and individual preferences are shaped by their involvement with institutions (25-27). As an example I would say Correctional departments (Kriminalvården). It is of major importance that they follow rules and act by their guides/manuals, acting appropriately towards the clients, not allowing anyone to act anyone differentially from another – the set of values to follow (43).

In contrast, Rational choice institutionalism assumes that the individual seeks to maximize one’s utility, rather than following the norms and rules on an institution.8 This is the primary motivation of joining institutions. It is a much more individualistic approach, with more distinct actors, from Normative, which argues that values are formed by the institution (48). However, the actors are still constrained by their institution membership, and they still will have to accept existing norms and rules – even before the formal entry. Behaviour is governed by a calculation of that maximizes utility and benefit. Actions and behaviour made in a situation is based on what is best for maximising utility. Examples would be bureaucratic organizations in government (55), or fishing collectives (Ostrom, 2005).

Historical institutionalism only looks backwards and is certainly the most descriptive of them all because of this. Only after the institution is created and exist, it can be described and understood such as is.9 The choices made during the initial construction phase sticks, and influences policy in the future (70). This is the concept of path dependency – that decisions stay and are hard to change (76); e.g. state constitutions and law. New institutional rules are often attempts to resolve problems that they in turn created (72) – e.g. trying to resolve old EU legislations with new directives, such as the Lisbon treaty (2007), amending the Maastricht treaty (1973), and the Treaty of Rome (1957). Instead these institutions are incremental adjusted – gradual change (80-81).

References
Ostrom, E. (2005). Understanding Institutional Diversity. Princeton, N.J: Princeton University Press.
Peters, B. G. (2012). Institutional Theory In Political Science: The ‘New Institutionalism’ (3rd ed.). London: Continuum.

1All references of page numbers in parenthesis is to that page in Peters’ book, if not otherwise stated.

2The two approaches should be seen as “complementary rather than competitive explanations” (2).

3Also “the State”, says Peters, means a “[virtually] metaphysical entity which embodies the law and the institutions of government, et somehow also transcends those entities.” (6).

4Later, while referring to Thomas Hobbes, John Locke, and others, Peters presents them as the roots of political science and it’s study of ”analysis and design of institutions” (4).

5Going back to Aristotle and his students, one would argue that New would accommodate the preference of the observer is limited by the institutions the observer oneself is part of. Therefore New seeks to leave this normative approach behind as bias, and instead highlighting the importance of including the norms and rules of an institution.

6 Formal being the “formal aspects of government, including law” (4)

7Which is the root of New institutionalism and comes from a sociological tradition(Ibid.25f).

8Though this approach also oncludes the state and law and institutons that seek to maximize utility (47).

9Which also includes the difficulty of explaining change (77).

Ladda ner som PDF

6 kommentarer

Politiska resurser: En kvalitativ studie av Centerpartiets och Socialdemokraternas natursyn.

Jag har precis avslutat en statsvetenskaplig kurs vid Luleå tekniska högskola och tänkte dela med mig av min avslutande (fördjupnings)uppgift. Kursen har haft ett särskilt fokus på storskaliga kollektiva problem och innehållit mycket begrepp gällande miljö och politisk styrning, samt legitimitet. Det har onekligen varit en spännande kurs och jag har haft stor nytta för de teoretiska begrepp som jag fått återupptäcka, och nu återanvända i min magisteruppsats i statsvetenskap.
I denna uppgift använder jag mig av de två begreppen antropocentrism och ekocentrism – vilka är två extrempunkter på en flytande skala av natursyn – och där gjort en kvalitativ innehållsanalys av Centerpartiet och Socialdemokraterna och hur de förhåller sig till detta.
Trevlig läsning 🙂
Politiska resurser: En kvalitativ studie av Centerpartiets och Socialdemokraternas natursyn.

Kommentarer är stängda

Häxjakt på kvinnliga toppolitiker.

I våras satt jag på ett fik i Västervik och läste boken Makt; en kortfattad, väldigt innehållsrik och bra bok om den sociala makten som vi alla finner oss under – medvetet såväl som omedvetet – av Börjesson & Rhen (2009). I samband med det kom nyheten att Annie Lööf skulle bli mamma, följt av en debatt om kvinnor och graviditet – kvinnor i maktpositioner, eller snarare en indirekt kritik av detta.
Jag deltog i debatten i form av ett kort inlägg där jag skrev att människor, oj fel, kvinnor fortfarande blir marginaliserade när det kommer till att vara just människor.[1]  Att det minsann inte ska glömmas bort att även om en kvinna också har en topposition i någon typ av organisation eller institution, så är hon fortfarande en kvinna. För att åter citera Börjesson & Rhen (s. 35): ”en kvinna med makt behandlas i media alltid som just en kvinna med makt” (s. 35).
Att debatter uppstår, åsikter dyker upp, i form av och angående att kvinnor föder barn – och då går det ju inte att vara, till exempel, politiker, säger patriarkatet. Det är inte en modern, human eller i närheten av en jämställd bild vi bör ha i vårt samhälle 2016.
Detta händer just nu i media igen. Margot Wallström och hennes hyresavtal med Kommunal. En kvinna i en maktposition som ska bli påmind att hon är kvinna, och att vi läsare blir påminda om att hon är en kvinna.
Missförstå mig nu inte; det är definitivt medias roll att agera medlare och informatör mellan medborgaren och det politiska styret – det är deras ansvar och funktion. Dock vill jag även påpeka hur media även, i samma ansvarsområde, också måste överväga sin egna position i det hela.
Låt oss, för enkelhetens skull, ta ett steg ifrån huruvida detta hyresavtal är en faktisk muta eller ej; om det är ett enda stort missförstånd eller ej, och istället se på det för vad det är: en häxjakt. En häxjakt på kvinnor i maktpositioner. Kvinnliga toppolitiker.
Det handlar återigen om samhällets strukturella makt som nu kastar sig över en kvinnlig toppolitiker som, oavsett sanningen i allt, och vilken sida som innehar sanningen, halkat lite. Hon är ett öppet mål nu, och media inser inte själva hur de går patriarkatets ärende.
Idag fortsätter skandalen med Wallströms ”hemliga” lön på Postkodlotteriet – något som var aktuellt innan detta, så varför ska det tas upp nu igen?[3] Häxjakt.
Skandaler blir skandaler när media tar upp det och det fångas av publiken – oss medborgare. Vi läsare får inte tillåta oss att bli matade av vad som helst och istället ställa krav på media. Media måste se på min position i det hela.
Istället för att skriva mer om den politiska och diplomatiska relationen mellan Israel och Sverige, som på alla sätt är högaktuell och av vikt, så läggs fokus på hur en kvinnlig toppolitiker kan ha gjort något dumt. Sker det på samma sätt med manliga toppolitiker?
Alliansfritt Sverige publicerade ett inlägg med ett antal moderata toppolitiker som själva stått i blåsväder över besynnerliga lägenhetsaffärer i Stockholm.[2] Något jag inte minns att jag kan ha läst om eller som har blossat upp som detta. Det kan ju också bero på att det i fyra fall av fem, var manliga toppolitiker.
Nej, det är ännu en häxjakt efter kvinnor i maktpositioner. Vi behöver inte leta länge: Annie Lööf, som sagt; Ebba Busch Thor, när även hon blivit mamma; Maud Olofsson och Nuon; den uppenbara med Mona Sahlin, Tobleroneaffären, 1995. Det händer än idag – det ska påminnas om att de är kvinnor bara för att de är. Men när läser vi om när manliga politiker blir pappa? Varför tystnar skandaler om män mycket snabbare? För att återigen citera Börjesson & Rhen, samma sida som ovan: ”En man i media behandlas som en normal företeelse”.
Att ett hyresavtal kan skapa så mycket uppståndelse.
1: http://www.danielholm.se/kvinna-med-makt-ar-en-kvinna-med-makt/
2: https://alliansfritt.nu/nyheter/sten-i-glashus
3: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19800929.ab

Kommentarer är stängda

Symbolic classification, social constructions and asylum.

Symbolic classification is for example the political party pin on your jacket – a link to your own group. This symbolic classification doesn’t have to be political, or ideological, but something that unites a group – a “society”. However, it could be a political view or ideology, which results – as a group – in difference in moral and norms. Even if, or although, we live in a rather homogenic society, we might have some differences in the moral fibre between us. Therefore, just as Jacobsson & Löfmarck describes as an example, individual might have an different view of the depth on a transgression – if it even is considered to be a transgression from one perspective and not the other – like not paying your TV fee.

As Jacobsson & Löfmarck states, we are not “aware of our social constructions unless we go against the stream” (Jacobsson & Löfmarck, 2008, p. 206). Symbolic classification is of course not an exception of being socially constructed. Ideological views, such as either left or right extremism is a classification that makes you go “against the stream” and likely make you break – at least some – rules of conduct. For example, in Sweden we are rather social democratic with a large base of voters directly linked to that party, but also even the (center-)right wing is much more social democratic compared to what the right could look like, or base one’s ideology on in other countries, such as Denmark, the UK or the USA. The centre-left, or Social Democratic Party in Sweden might wasn’t a much higher tax rate then it’s substitutes in other national states in the west, and so does the centre-right, Moderate party compared to it’s international siblings. Evident of the Swedish right parties being much more central right (except the Sweden Democrats).

For example, we might see this being concretized currently in Sweden if we take a look on the immigration debate, or debate about asylum.1 Both the Social Democratic Party and the Moderate Party are deepening it’s politics regarding seekers of asylum – the number or immigrants in Sweden. They are both trying to get the upper hand of this crisis situation. Maybe not by the same means, but still as considering that more people are welcome and that we as, a nation, need to help out more. Now, this is still compared to other countries – at least that is the theoretical fundament, or hypothesis. But why is that? By drawing on Alexander and Jacobsson & Löfmarck this could be analyzed, or discussed, from the moral of a society. In Sweden we are more liberal and equal – both when it comes to gender and ethnicity – far from enough, and we still have a long way to go, though. We are very secular, the racism is decreasing and women are increasingly looked at as equals socially and economically. We, as a society have a common moral ground, which we use to look at the rest of the world with and here is a situation where we can, and will help with. Media, as a moral mirror, shows us pictures and informs us about the crisis of immigration in Syria and other areas every day. Concerts are held in support of raising money that will be used to help those in need. Houses are built, or existing reused, to house newly arrived immigrants – which comes in the thousands a day in Sweden. Why? Because, to use Durkheim, the freedom of one’s self, of ones body and the right for welfare and social security is sacred to us. Equality is close to our hearts.

However, as I stated above, the How we help, more specifically is still up for consideration. The Moderate party is looking at a more time limited asylum for newly arrived immigrants, while the Social Democratic Party, does not. Some say “help them ’at home’” and don’t let so many come here, while others say Welcome, and that is not working to send aid to Syria, but maybe instead to the borders of the countries that are hit the “worst” during this crisis. This is an example of the symbolic classification based on the ideological fundament of individuals – just as how high the tax rate should be, they considerer how to help, and how many to help here, at “home”.

If this all would be true, we could analyze that by using, for example, quantitative interviews, and polls. By stating which political view, political party leaning and view on for example taxes rate and standpoint in seekers of asylum we could watch the moral differences even in our society. This could also been looked at based on the media, and how they present the politics of the Swedish political parties. How the text focuses and therefore a text analysis – since the media is the mirror of the common conscience.

While the Social Democratic Party, or even the Red-green government, as well as the Moderate Party and some other in the Liberal Right political Alliance, is looked at – not completely without critique, but still more normalized and common for our moral base and norms, parties like the Sweden Democrats, are looked at with unease – that the politics that they are proclaiming is profane and unaccepted by the majority of the Swedish citizens. That this is a clash of moral – and a “swim again the stream” – at least in the media. While, at the same time, the media also shows, pr presents, results form polls showing that the Sweden Democrats are gaining followers, or sympathizers.

This could be seen as a threat to the “center”, as Alexander states it, which results in a social control mechanism – a “sanction”, as Jacobsson & Löfmarck might have put it. And also, since there are some many emotions following this crisis, that’s why it becomes so big – due to the transgression against the trend, which right now is to help, while the Sweden Democrats are unwilling to do so.

References

Alexander, J. (2003). Watergate as Democratic Ritual. In The Meanings of Social Life: A cultural Sociology. (pp. 155-177). Oxford: OUP.

Jacobsson, K. & Löfmarck, E. (2008). A Sociology of Scandal and Moral Transgression: The Swedish “Nannygate” Scandal, Acta Sociologica, 51(3), 203-216.

1This might also be relevant for many other countries in the EU today, since it’s member state has reached an agreement about accepting many more seeks of asylum – although How is still up for debate.

Kommentarer är stängda

Restriktioner på vilka som ska få skaffa barn.

Föräldraskap är inget som ensamt kan skänka någon vishet. Att öppet lägga sig i andras beteende som föräldrar är känsligt, kanske dumdristigt. Jag tänker att en del människor (nu pratar jag naturligtvis inte om dig), men en del andra, starkt borde överväga att inte sätta barn till världen.

Källa: Jag tänker att en del människor starkt borde överväga att inte sätta barn till världen
 
 
Författaren, Lars Lindström, missar målet, sin egen poäng i denna debattartikel. Snarare låter han lite bitter och sur över den yngre generationen. Längre kommer han inte riktigt till sak, men jag kan hålla med om idén att alla kanske inte borde sätta barn till världen.
Människor som tycker att deras enda anledning till liv är att sätta barn till livet – de har inte fel ut ett naturligt perspektiv då det är den enda naturliga meningen med livet, likt alla andra djur – men vi lever i ett konstruerat samhälle som kräver och förutsätter mer. Det finns mer att hämta, och att fostra barn till integrerade medborgare och arbetare, till vuxna som klarar det vuxna livet. Föräldrar som inte har det kulturella, ekonomiska eller symboliska kapital och ansvar som krävs för att uppfostra barn. Som inte ger den sociala stimulans eller stöd för studier och etablering i samhället. Eller, framför allt annat på denna jord, kärlek.
Jag tänker då på Astrid Lindgrens ord att ifall man bara ger barn tillräckligt med kärlek så kommer folkvett av sig självt.
Jag har länge funderat kring varför det är så svårt att adoptera men så lätt att via ett samlag få samma resultat.
Dock är problemet mycket svårt att lösa. Främst vem som skulle få avgöra en sådan sak. Jag verkligen inte rätt person för något sådant, och det är ingen annan heller. Ohållbart.
Skulle vi sätta upp riktlinjer så behöver se både ha karaktären av att vara hårt definierat Och av typen ram, för att det inte ska hamna folk mellan stolarna och att ”Fel” personer inte påverkas. Riktlinjer skulle dock relativt enkelt kunna härledas ur konstellationer och bakgrunder av familjer som har haft problem. Till exempel vad avser bakgrund inom brottslighet, alkoholism, arbetslöshet, osv. Det går att hämta ur statistik.
Och hur skulle en sådan lag ge resultat? De som skaffar barn utan tillstånd, vilka sanktioner får de? Böter? Fängelse? Jag är rädd att något sådant bara skulle sätta en person i ytterligare misär där en särskilt social klass skulle vara de som lättast får barn utan eventuellt tillstånd och därefter få lida av det. Om och om igen. Ohållbart.
Och barnet då? Ska staten då ta det ifrån föräldrarna? Vart ska de ts vägen då? Det kanske skulle bli en hård press på staten för att det skulle bli så pass många barn – utan sanktioner kanske en och annan inte bry sig om att de föder ett barn som sedan tas ifrån dem. Ohållbart.
Eller ska alla människor steriliseras från födsel och sedan när de är redo för att skaffa barn så ansöker de om att bli reverserade för att åter kunna reproducera. Det skulle givetvis vara enklast för då kan inte människor skaffa barn utan tillstånd, vilket är mer likt att adoptera. Men att sterilisera barn när de föds, det är ett hårt och kränkande slag mot varje individs rätt till integritet. Ett läskigt övertramp från en stat. Ohållbart.
Och så, som sagt, vem har rätten och kunskapen att bestämma vilka som ska få barn? Du? Eller är det ens en mänsklig rättighet? Homosexuella par har inte den rätten i många länder.
En betydligt enklare lösning, om nu detta faktiskt skall ses som ett problem (troligtvis mer i vissa länder än andra), skulle vara att helt enkelt utbilda människor mer. Och jag menar inte i att utbilda mer om sex och samlevnad – även om det säkert också skulle vara positivt – utan att få människor att ingå i den akademiska banan. Inget annat preventivmedel är så effektivkt som det att utbilda sig. Sedan kanske inte det är något som alla vill, men det är något jag tror, och vill, att vi kan ändra på. Alla skulle må bättre av att vidareutbilda sig – bara något; alternativt, eller kanske samt, att förbättre dagens skolgång för att ge denna möjlighet istället för att människor ska hamna i kläm på grund av skolans tillvägagångssätt.
Men att utbilda sig, det är något som jag är Mer okej med att staten skulle tvinga på sina medborgare än något annat.

Kommentarer är stängda

EU: Maktbalansen mellan lagstiftande institutioner.

Kommissionen består av en kommissionär från varje medlemsstat, vilket utses av medlemsstatens regering. I och med Lissabonfördraget så ökade inslaget av demokrati något och kommissionen måste numera godkännas av parlamentet – likaså kommissionens ordförande. Vidare innehar Kommissionen en medlande roll för att nå en enighet mellan medlemsstaters regeringar eller Ministerrådet och Europa-parlamentet (EP) (Bache, et al., 2011, s. 229). Europaparlamentet (EP) består av 751 ledamöter som är direktvalda av EU:s medborgare. Dess huvudsakliga uppgifter är tre till antalet: (1) att anta lagstiftning gällande EU; (2) utöva demokratisk kontroll över samtliga EU-institutioner, i synnerhet Kommissionen, samt; (3) makten över pengarna – tillsammans med rådet har EP makten över EU:s budget. EP har dock en genomgående gemensam roll över lagföring tillsammans med Ministerrådet (Bache, et al., 2011, s. 234). Ministerrådet representerar medlemsstaterna direkt, genom att innehålla direkta representanter från medlemsstaternas regeringar (Bache, et al., 2011, s. 231).1 Rådet är en lagstiftande institution tillsammans med EP.

Det ordinarie lagstiftningsförfarandet (The Ordinary Legislative Procedure, OLP), är den process som används för att genomföra nya lagförslag inom EU. OLP såg från början annorlunda ut än hur det ser ut idag – EP hade ingen lagförande funktion – men har genom flera steg så har EP fått en ökad demokratisk legitimitet och handlingsutrymme (A.a., s. 240). Det första steget introducerades i och med SEA – närmare bestämt Co-operation-proceduren – det andra steget introducerades med Maastrichfördraget som med Co-Descision-proceduren i EU:s lagförande process (Ibid.). Den senare hade för avsikt att inte låta Rådet ha det sista ordet, utan att att det med hjälp av en kommitté (Conciliation Committee – Förlikningskommittén) söka förena meningsskillnader i slutet av processen. OLP är idag ett gemensamt avgörande mellan EP och rådet, vilka inte kan anta någon lagföring utan den andras godkännande – vilket blev stadgat i och med Lissabonfördraget (Ibid.). Processen (OLP) inleds informellt genom att Kommissionen kallar in en intressegrupp som består av tjänstemän från medlemsstaterna och MEP:s för att skapa sig en kunskapsgrund och ges feedback på deras idéer. Detta resulterar i en så kallad Grönbok. Därefter sker en formell framläggning av förslag av Kommissionen (Ibid.) inför EP och Ministerrådet – då det är den enda institutionen som har initieringsrätt (A.a.,, 2011, s. 230 och 255). Parallellt med detta sänds också förslaget till medlemsstater för att det ska passera deras parlament och regering. Efter detta är det dags för nationella regeringar – vars ståndpunkt senare kommer fram i rådet – och EP att undersöka förslaget, vilket görs i deras respektive arbetsgrupper och kommittéer. Det är även här som TFEU, EESC, CoR och lobbygrupper har möjlighet att föra sin talan till Rådet och EP.2 I och med Lissabonfördragets inträde (2009) så har även de nationella parlamentet givits ett formellt deltagande (Ibid.). Deras specifika roll är att granska huruvida Kommissionens förslag bryter mot subsidiaritetsprincipen – alltså att beslut ska ligga så nära dem det berör (Ibid.). I detta fall så skall de nationella parlamenten undersöka om det inte är bättre att de själva agerar för ett förslag, framför EU som helhet. Om tillräckligt många nationella parlament anser – inom åtta veckor – att subsidiaritetsprincipen bryts så kan de spela ”gult kort” och tvinga Kommissionen att revidera sitt förslag – eller återkalla det helt. I andra fasen är det upp till EP och Rådet att granska (A.a., s. 241). I EP inleds en behandling av det nya förslaget, vilket de sedan skickar till Ministerrådet som sin ståndpunkt. Rådet kan dela samma ståndpunkt, och då antas förslaget som lagstiftningsakt, eller skickar rådet sin egna ståndpunkt till EP – Ministerrådet måste även, i det fallet, bifoga en redogörelse med skäl för sin ståndpunkt. Efter detta inleds den andra behandlingen av EP, vilka inom tre månader måste godkänna, förkasta eller ändra rådets ståndpunkt. Förkastas ståndpunkten faller förslaget, godkänns det så antas förslaget som lagstiftningsakt. Skulle EP ändra rådets ståndpunkt så har även rådet tre månader på sig att behandla EP:s nya ståndpunkt – efter att de mottagit EP:s ändring. Godkänns det, eller inte, antas det liksom beskrivet ovan, om ytterligare ändringar sker i ståndpunkten så tillsätts då istället en förlikningskommitté som får i uppgift att hitta en gemensam lösning – en förlikning. Denna kommitté består av representanterna från rådet, och lika många representanter från EP, med stöd från Kommissionen som agerar neutral medlare – facilitator. Kommittén söker att nå ett gemensamt utkast på beslut som båda institutioner sedan antas kunna anta. Lyckas inte heller de – inom sex veckor – så faller förslaget. Efter detta återgår förslaget till Rådet och EP för ett slutgiltigt antagande (Ibid.).

Trots att Kommissionen har initieringsrätt så betyder inte det att de andra institutionerna är helt förlamade i detta, utan EP och rådet kan uppmana Kommissionen till att lägga fram ett lagförslag. Skulle de ändå inte göra detta så måste de motivera sitt agerande inför den institution som bad om lagförslaget. I undantagsfall kan även en grupp medlemsstater eller EP starta ett initiativ till att lägga fram ett lagförslag – om det föregår en rekommendation av ECB eller EU-domstolen eller Europeiska investeringsbanken. Att Kommissionen ens ska komma till att lägga fram ett förslag inleds oftast med en så kallad Grönbok, vilket är ett samrådsdokument som de tagit fram för att väcka debatt inom aktuellt politiskt område, och ligger senare till grund för vidare diskussionen mellan relevanta aktörer. Det är också av vikt att ha i åtanke att förslaget, som sagt, skickas till de nationella parlamenten, vilka i sin tur tar sin egna ståndpunkt som de skickar vidare till, eller med sin minister till, ministerrådet.

Som allt annat har OLP sina för- och nackdelar. Hela processen förutsätter ju faktiskt att både de direktinvalda av folket till EP OCH de direktvalda i de enskilda medlemsstaterna är överens. En stor fördel med det, i samband med den förändring som skett i och med EU:s ledande institutioner är att just att makten fördelas mer än tidigare. Att de olika institutioner har lite mer koll på varandra i en cirkel. Det är inte perfekt, och det finns möjligtvis utrymme till förbättring, men det är ett utvecklande steg i vilket fall. Att detta handlingssätt breddar sig är till fördel av samma anledning: att det lämnar över ansvar för varandra och att det blir svårt för en egen institution att få igenom sin ”egna” åsikt. Detta är i synnerhet av vikt ifall man tänker på Kommissionens ledande roll med så få personer – vilka inte ens är direktvalda av folket – demos. Man behöver inte fundera länge för att se vilka konsekvenser ett fåtal människors åsikter inom en sådan maktfull position skulle kunna åstadkomma. Att låta andra utföra en demokratisk kontroll över dem är väl, liksom att de faktiska direktvalda är i behov av att vara sams, eller eniga – med modifikation, då systemet ändå inte direkt är segt, ifall vi jämför med till exempel USA:s, utan att det finns instanser vars syfte är att reda ut osämja för att faktiskt kunna nå ett gemensamt beslut. En mer deliberativ demokrati. Det största problemet med OLP ligger snarare i den demokratiska legitimitet EP och de nationella parlementen har, och blir till en sorts spiral där något måste vara först.

Referenser

Bache, I., George, S. & Bulmer, S. (2011). Politics in the European Union. Third edition.

    Oxford University Press.

[1] Ministerrådet har 10 olika konstellationer som beror på frågeområdet, och då möts de ministrar som har det området.

[2] Och vad är nu TFEU, EESC och CoR?

Kommentarer är stängda

Så stort är förtroendet för kungahuset – dt.se

Källa: Så stort är förtroendet för kungahuset – dt.se
Detta är ett ämne som intresserar mig. Jag har tidigare skrivit om hur jag anser att svensk monarki är starkt odemokratiskt och inte hör hemma i ett modern samhälle – att jag anser att monarkin bör avskaffas.
Vad jag finner intressant i studier, eller rapporter, som dessa är just ordvalet av förtroende. Jag är till exempel osäker på min egna ställning till det. Jag anser inte satt de har ett förtroendeuppdrag, och då kan jag ju inte ha något förtroende. De är människor som föddes, eller gift sig, in i en nationell – även internationell – roll. Ett skådespel. Jag tror inte att det heller nödvändigtvis finns något särskilt att missförtro monarken om heller, för den delen. De är människor liksom alla andra, med sina misstag, problem och karaktärsdrag.
Nej, jag är nog helt enkelt likgiltig förtroendet för kungahuset. Men med det sagt så är jag en stark förespråkare för dess avveckling. De uppfyller inte en passande funktion längre, utan är någon typ av post-religiös-evangelisk romantisk bild av en svunnen tid. Romantisk för att kungadömen i många fall kunde vars rätt hemska.
Monarkin, med sin kung, har ansetts fått sin makt direkt från gud. En person som satt sig över andra människor och tror att han är något så mycket mer. Detta är på intet sätt ovanligt för människan, och i synnerhet religiösa sådana, men det är på intet sätt heller ett argument för dess existens. Jag tror på alla människors lika värde, och en monarki, en monark, är bara en minnesbild av det motsatta.
Detta är inte på något sätt ett angrepp mot de individer som ingår i svensk monark, för som sagt, de är människor. Nej, utan det är monarken som idé, som princip, som praktik. Monarki innebär orättvisa och är på intet sätt demokratiskt.
De flesta europeiska länder har en gång varit en Monarki, och har funnit sig som demokrati av en anledning. Det är helt enkelt det bästa alternativet (i ett spektra av flera andra dåliga alternativ, men där demokrati är minst sketet, för att parafrasera Churchill). Monarkin är ett bihang som hängt med sedan Oscar II lät ge bort den kungliga makten.
Jag anser att vi kan ta och klippa bort den sista biten med.
Sedan kommer det ju till frågor om vad vi kan göra för kul med slottet, men det låter jag någon annan ta. Samt om vi ska konstituera en republik istället, vilket jag (om jag nu inte missat något ofattbart fundamentalt i ämnet) tycker att vi likväl kan skita i också. Vi kör på som regering och riksdag fungerar idag, minus monarken. Den är ju ändå bara rent ceremoniell.

Kommentarer är stängda

(miss)gynnande för bonus-malus.

Bilarna måste bli effektivare – nu utreder regeringen ett bonus-malus-system http://supermiljobloggen.se/nyheter/2015/05/bilarna-maste-bli-effektivare-nu-utreder-regeringen-ett-bonus-malus-system
Det jag hoppas att denna utredning tar upp är att människor av olika klass kan, eller kommer, missgynnas av ett sådant system.
En person i lägre klass som inte har kapacitet till att låna för en ny bil, och kör en riktigt gammal bil, kommer i ett förslag som detta att få högre skatt på sin bil. Det kan sluta i en nedåtgående spiral, där personen i fråga alright får möjlighet att köpa ny bil – en miljöbil som ger bonus istället.
Samma sak, fast omvänt gäller de som har ekonomin, och klassen. De har pengar att Kanske köpa en bil med pengar ur fickan. De behöver inte betala någon högre skatt, köper en ny bil och drar med fördel hem bonusen.
Missförstå mig inte, jag är helt och hållet för ett system som det som regeringen vill utreda, men ofta när det kommer till just system som dessa, med högre skatter för det som ska avskräcka Den onödiga resenären, så hamnar de nödvändiga resenärerna i en dålig situation. De som redan har långa resor då de bor i skogen, med höga bensinutgifter får det än värre. Det krävs en lösning, kanske en subventionering för personer som faktiskt behöver sin bil så mycket som de på landsbygd. Samtidigt som det krävs bättre alternativ. Bygg ut kollektivtrafiken, uppmuntra människor till bilpooler.
Utredningen kommer behöva ta hänsyn till ett system som inte bara ger bonus eller malus, utan att system som tar hänsyn till samtliga människor likvärdigt.

Kommentarer är stängda

En sociologisk blick på den strukturella makten över kön.

Jag skrev för en tid sedan ett inlägg om medias uppmärksammande av att Annie Lööf skulle bli mamma. I samband med detta hade jag i uppgift att skriva om makt, så jag körde vidare i samma tema som nämnt inlägg och körde på just hur strukturell maktordning kan ses i form av detta som exempel.
Klicka här för att läsa upgiften.

Kommentarer är stängda