Hoppa till innehåll

Kategori: Okategoriserade

Svar på alla Facebooks tester.

Publicerat av Daniel Holm den 19 oktober, 2009

Jag är inget stort fan av Facebook. Anledningen är mestadels för att det är oerhört överskattat och att det är fyllt med så mycket skit. Vissa saker är väl rätt roliga och jag förstår varför vissa tar div. tester och har lekar eller spelar, men för mig är det ingenting att ha då jag redan känner mig själv oerhört väl.

Därför tänkte jag ta och svara – med mina egna ord – på de mest använda frågorna:

  • Läggning: Hetrosexell men har många gayvänner.
  • Kärlekstyp: Hopplös romantiker, monogam, allt för min kvinna.
  • Sex: Well, långt, hett förspel och hålla på länge och passionerat.
  • Vem är du i How I Met Your Mother: Förutom att Ted tänker på tok för mycket på sitt yttre och ibland är en fjolla så är det helt klart jag.
  • Musik: Allt förutom R’n’B och Rap faller mig i smaken.
  • Dricker: Öl, whiskey och grogg.
  • Vem är du: En otrolig jävla, riktig, nörd.
  • Förhållande: Som sagt monogam – ingen jävla otrohet, ge och ta, tofflar ibland.
  • Tur: Inget som man kan mäta, ibland har jag det, ibland inte, men mestadels beror det på min skicklighet.
  • När jag gifter mig: När jag funnit kvinnan i mitt liv.
  • När jag får barn: När jag och kvinnan i mitt liv har gift oss och haft god tid att bosätta oss och har en stadig ekonomi.
  • Studier: Länge som fan.
  • Drömmer om: Att bli lycklig som den man jag vill bli.
  • Politik: För skilt för att sätta fingret på – startar mitt eget.
  • Köregenskaper: Kör säkert och lugnt.
  • Skyltar: Kan alla.
  • Jedi/Sith: Jedi Knight, givetvis.
  • Stil: Ingen aning. Bryr mig inte riktigt.
  • How awesome my week will be: Awesome as always!
  • Todays Mood: Gör det bästa av situationen och känner mig väldigt glad för det.
  • Vem är hemligt kär i dig: Ingen och alla. De som inte är, vet bara inte att de är det.
  • Vilken diagnos har du: Grym.
  • Vilken stad motsvarar din personlighet: Göteborg!!
  • Hur full blir du på nästa full: Lika mycket som alltid – lagom.
  • Are you depressed: Not one bit.
  • Sannolikhet för svininfulensa: Please. Jag är en frisk, ung man, klarar mig.

Ska jag fortsätta? Fråga mig något.

Jag – alltså jag, behöver inget Facebook för att tala om vem jag är, behöver du verkligen det? Förnekar ju dock inte att det kan vara kul imellanåt.

Dock så återkommer jag till det att Facebook är ett förbannat gott initativ.

Kommentarer är stängda

Nytt tema! Paperslips

Publicerat av Daniel Holm den 13 oktober, 2009

Ibland kan det av olika anledningar skönt med lite nytt.
Jag har sedan en tid tillbaka varit lite sugen på ett nytt tema och idag så tyckte jag att jag hade lite tid över och bytte helt enkelt.
Dock så följer inte fantasin med när det ska hända med detsamma, så jag valde detta tema att bygga med: http://www.freecsstemplates.org/preview/paperslips
Jag ska kanske bygga om det lite, och byta lite färger, men det föll mig i smaken och det blev suveränt. Byta min visningsbild, ska jag göra med.
Dessutom är reklam nu tillagd. Jag tycker att jag har rätt till att sätta upp lite Google-reklam för att täcka kostnader för drift, resor, lagring och underhåll.
Har ett roligt webbprojekt på gång nu med, som jag berättat lite kort om. Mer information (och kod) kommer – när jag kommit på ett namn för det.
Berätta gärna vad ni tycker! 😀

2 kommentarer

Gräset är alltid grönare på andra sidan.

Publicerat av Daniel Holm den 13 oktober, 2009

Det är så man känner till och från.

  • Har man någon vill man vara fri, när man är fri så vill man tillbaka till kärlekens famn.
    Som Magnus Uggla sjunger i ”Varit kär”:

När man inte har nån att älska kan man tänka,
att man vill ha nån att hålla i hand,
men när man är tillsammans då kan det hända,
att det vore bättre utan några band.

  • Är man inne vill man ut, när man är ute vill man in.
  • När det är vinter vill man ha sommar, när det är vintern vill man ha sommar.*
  • Man längtar efter värme, men när den kommer är det för varmt.*
  • Ta sina egna beslut, men vill ibland ha hjälp med dem.

Nu håller jag inte med om alla, men vissa och det bevisar ändå teorin och jag tycker att det är sant.

När jag bodde i Linköping tillsammans med Anneli så saknade jag mina grabbar och ville gärna prova på att bo med dem. Nu bor jag med grabbar, och även att det kanske inte är det bästa boendet då jag och Marcus delar ett litet rum så vill man lite tillbaka till lägenheten med hade min Anneli i Linköping. Dock så saknar jag verkligen inte Linköping som stad.
Situationen är dock fortfarande jävligt bra, inte tal om det, och det kommer att bli skit bra sen när vi får en större lägenhet med varsitt rum.

Och när man dåå bodde i Linköping så hade man alltså inga av de gamla vännerna i närheten och man ville gärna träffa dem. Vissa tillfällen så kanske man bara vill träffa dem och göra lite grabbkväll av det. Nu är det för vanligt och man vill ha tillbaka det som var.

Dela hela suger. Och jag tror framförallt att vi män lider mest av detta skit. Vi måste leva med att aldrig vara helt nöjda. Vidare så blir det aldrig ett bra resultat för de stackars kvinnorna/andra män i våra liv som måste stå ut med det. Det är verkligen synd om dem. Men det är inte vår mening, det ligger i vår natur. Och de flesta som är medvetna om det, tror jag försöker att åtgärda det och helt enkelt vara nöjda.

Jag jobbar hårt för att inte gnälla efter det jag längtat efter. Som dethär med sommaren och värmen. Så många som vill ha värme, men som anser att det är för varmt när den väl kommer – så är inte jag! Kommer värmen så är jag tacksam för det!

Och sen så måste man dessutom lära sig av sina misstag, men det är ett ämne som kommer en annan dag.

Dock så tänker jag inte ljuga och säga att jag inte saknar ett förhållande. Eller ett förhållande, och förhållande – förhållandet med Anneli. Att vara singel är skit, helt enkelt. Ingen fast punkt, ingen fast, konstant kärlek. Någon att vända sig till. Iallfall jag kan inte vara lika ärlig mot andra som jag var mot Anneli.

Kommentarer är stängda

Gräset är alltid grönare på andra sidan.

Publicerat av Daniel Holm den 13 oktober, 2009

Det är så man känner till och från.

  • Har man någon vill man vara fri, när man är fri så vill man tillbaka till kärlekens famn.
    Som Magnus Uggla sjunger i ”Varit kär”:

När man inte har nån att älska kan man tänka,
att man vill ha nån att hålla i hand,
men när man är tillsammans då kan det hända,
att det vore bättre utan några band.

  • Är man inne vill man ut, när man är ute vill man in.
  • När det är vinter vill man ha sommar, när det är vintern vill man ha sommar.*
  • Man längtar efter värme, men när den kommer är det för varmt.*
  • Ta sina egna beslut, men vill ibland ha hjälp med dem.

Nu håller jag inte med om alla, men vissa och det bevisar ändå teorin och jag tycker att det är sant.

När jag bodde i Linköping tillsammans med Anneli så saknade jag mina grabbar och ville gärna prova på att bo med dem. Nu bor jag med grabbar, och även att det kanske inte är det bästa boendet då jag och Marcus delar ett litet rum så vill man lite tillbaka till lägenheten med hade min Anneli i Linköping. Dock så saknar jag verkligen inte Linköping som stad.
Situationen är dock fortfarande jävligt bra, inte tal om det, och det kommer att bli skit bra sen när vi får en större lägenhet med varsitt rum.

Och när man dåå bodde i Linköping så hade man alltså inga av de gamla vännerna i närheten och man ville gärna träffa dem. Vissa tillfällen så kanske man bara vill träffa dem och göra lite grabbkväll av det. Nu är det för vanligt och man vill ha tillbaka det som var.

Dela hela suger. Och jag tror framförallt att vi män lider mest av detta skit. Vi måste leva med att aldrig vara helt nöjda. Vidare så blir det aldrig ett bra resultat för de stackars kvinnorna/andra män i våra liv som måste stå ut med det. Det är verkligen synd om dem. Men det är inte vår mening, det ligger i vår natur. Och de flesta som är medvetna om det, tror jag försöker att åtgärda det och helt enkelt vara nöjda.

Jag jobbar hårt för att inte gnälla efter det jag längtat efter. Som dethär med sommaren och värmen. Så många som vill ha värme, men som anser att det är för varmt när den väl kommer – så är inte jag! Kommer värmen så är jag tacksam för det!

Och sen så måste man dessutom lära sig av sina misstag, men det är ett ämne som kommer en annan dag.

Dock så tänker jag inte ljuga och säga att jag inte saknar ett förhållande. Eller ett förhållande, och förhållande – förhållandet med Anneli. Att vara singel är skit, helt enkelt. Ingen fast punkt, ingen fast, konstant kärlek. Någon att vända sig till. Iallfall jag kan inte vara lika ärlig mot andra som jag var mot Anneli.

Kommentarer är stängda

Trött, helt enkelt

Publicerat av Daniel Holm den 13 oktober, 2009

Skickade precis in det tredje delprovet i Fysik B. Kändes väl rätt gött. Dock är jag så jävla, fruktansvärt trött så jag orkade inte gå in för de allra sista frågorna. Lite synd..

Sen var det så jävla dumt för man hade hela fyra timmar på sig att färdigställa provet och jag har trott att jag bara har haft två timmar på de förra, så jag har stressat som fan på dem och tack vare det så gick inte det förra så bra. Men nu vet jag 😛

Men jag får stå mitt kast. Suttit och skrivit en Historia-uppgift i fyra timmar och sen mekat med annat innan jag skulle försöka komma igång med provet. Problemet var då istället att mitt internet ville jävlas och eftersom det MÅSTE vara stabilt för att jag ska kunna skicka in provet när jag är klar så tog det en bra stund innan jag kom igång. Nu har jag suttit här sedan kl 00.49. – Alla sover sött. Tror dock att Camilla kommer att vakna om ca åtta minuter.

Och äntligen är sidan tillbaka. Jag har ärlig talat inte en jävla aning om vad som hände och då jag befinner mig 30 mil ifrån den så är det inte helt lätt att fixa folk som kan fixa det åt mig. När jag väl fick hjälp (Tack Filip!:) så fick servern inget IP. Bad Filip att sätta igång den tidgare ikväll för att kolla om hans ISP hade fixat sin DHCP, vilket de hade och nu är vi här.

Jag är som sagt helt slut, men jag ville få ur mig något. Något annat än vad jag numera är van vid.

Jag har även fått min nya laptop och den är fantastiskt! Ska skriva ett litet test och sedan lägga upp lite bilder i samband.
Kort sagt så är den helt fantastisk! Snabb, görläcker osv.

Vidare har jag flashat om mobilen till en mer stabil CyanogenMod version (4.1.999), hårdtestar Ubuntu Karmic 64-bit, roar mig och pluggar. Har dessutom börjat med att tagga mina ca 50 000 bilder till mitt framtida webbgalleri för nära och kära.

Ska köpa mig en 50GB Dropbox nu i dagarna med.

Den ända tråkiga är att jag fallit tillbaka i skiten. Trodde att allt var bra, men det är det inte. Verkligen inte.

Eftersom hemsidan varit nere i en vecka så har jag en MASSA roliga texter att posta. Ska bara se till att göra det, plus att jag hellre postar en per dag.

Dags för sängen efter lite Cola och How I met you Mother.

Kommentarer är stängda

Manligt med tårar.

Publicerat av Daniel Holm den 2 oktober, 2009

Jag skrev tidigare om att det ibland kan vara hårt att vara man i vårt samhälle. Fick en hel del rolig respons och tack vare Malin så förstod jag även att jag hade gjort mig lite missförstådd, eller kanske snarare inte utvecklat mig specifikt nog.

Malin sa det att hon snarare ser det som manligt när en man gråter, att han faktiskt vågar och jag håller helt med. Det är faktiskt att det är precis så jag menar. Det är bara då en man får gråta, när tårarna kommer ifrån känslor. Hans hjärta är krossat, misst en nära vän, när en förälder eller annan släkting eller familjemedlem dör.

Dock så är det fortfarande så att man måste välka sina situationer och platser att gråta över känslor. Det är tex jävligt hårt att se sina egna föräldrar gråta. Givetvis har de all rätt till det, men man känner sig hjälplös. Den stora björnen som alltid varit där för att torka ens egna tårar, gråter nu. Egentligen är det väl också inte mer än rätt att de också får göra det, så att man kan ge tillbaka för all support, men det är ändå hårt.

Däremot ska ska han kanske inte gråta när han slår sig på smalbenet eller slår huvudet i marken. Det är knappt att han får gråta när han får en smäll på pungen (tro mig, det värsta har hänt även mig och det är fortfarande inte okej att gråta då). Det hör även till att vi män inte har lika nära till tårarna vid sådana tillfällen. Vi gråter helt enkelt inte över smärta.

Jag har däremot svårt att gråta. Det är inte så att jag inte vill eller känner att jag inte borde, jag bara kan inte. Sedan jag och Anneli gjorde slut så har jag gråtit två gånger. Första gången var när jag insett vad jag hade gjort och andra gången var nästan en vecka senare när allt bara gjorde för ont och jag kunde inte sluta tänka på henne, på allt. Gråta är någonting som jag har haft svårt för i många år. Jag kan känna hur jag verkligen behöver gråta, släppa på trycket – men det går inte.

Jag vaknade tex. en morgon, två dagar efter att Anneli och jag gjort slut och jag kände mig så tom. Vi brukar alltid höras av på morgonen, antingen är det hon som väcker mig, eller så ringer jag så fort jag vaknat. Denna morgon insåg jag att jag inte längre kunde göra det (jag vet att du säger att jag kan, Anneli, men inte denna morgon :). Jag gick ner till köket, började bre några mackor, kände att jag var jätte ledsen och att jag behövde gråta. Jag började sjunga, som jag gör varje morgon(/dag/kväll/natt) när jag går runt och styr med något i kök eller dyl. Givetvis föll man på låtar som kanske inte gör saken bättre och ledsnare blir man – kanske var det delvis medvetet. Jag ansträngde mig verkligen för att få släppa en tår eller två, men icke! Det går inte hur som helst.

Men jag personligen är inte rädd att gråta. Jag är varken sämre eller bättre än det. Och inte är jag rädd att erkänna det.
Dock så återkommer det till att man måste välja situation.

Kommentarer är stängda

Någonting sagt.

Publicerat av Daniel Holm den 1 oktober, 2009

Inget egentligt viktigt att skriva idag, vill mest ha någonting sagt.

Dagen har varit rätt go. Vaknade, åt frukost, tog en lur, pluggade, mekade med Jockes hemsida (back to PHP and CSS!), åt, pluggade, pratat lite med Anneli, spelat gitarr, tog ett bad, pluggade och nu har jag pratat med vänner och familj och ska plugga lite till innan jag lägger mig inför morgondagen.

Det var helt enkelt varit en rätt go dag, om än rätt lugn, men det är fint även det imellanåt. Har inte satt foten utanför dörren idag, dock.

Dessutom är jag otroligt spelsugen! Som bara fan. ETQW, HL2:DM, Hitman, Oblivion eller vad som, ett bilspel kanske. Det skulle vara gött. Men jag tänker inte låta mig själv spela förens jag har pluggat tills det att jag är nöjd! Och för att jag gärna väntar in min nya laptop.

Jag känner mig även lite ynklig. Jag vill så gärna ha vissa saker sagda, men vågar inte säga dem. Och jag känner mig tjatig mot de flesta i min närhet. Men det är så mycket som kretsar runt livet man hade innan. Allt man har att berätta är ju ändå ifrån det förflutna och Anneli är ju mina sista tre år – det är mycket som hänt under de tre åren.

Man blir lite lätt paranoid… Men allt kommer att fixa sig – på ett eller annat vis.

2 kommentarer

Jag har krossat mitt egna hjärta.

Publicerat av Daniel Holm den 29 september, 2009

”Precis gjort slut med Anneli. Troligtvis begått mitt största misstag någonsin.

Vi pratade i nästan två timmar och avslutade kärleksfullt och vänligt.

Saknar henne redan något saklöst.” Detta skrev jag för snart sju dygn sedan och det är sant – jag har gjort slut med den underbaraste människan i mitt liv.

Detta är troligtvis den största uppoffring jag gjort i mitt liv, men det är nog ändå värt det. Saken är den att vi nu bor 40 mil ifrån varandra och att distansförhållanden absolut inte är något att ha. Jag är fortfarande otroligt kär i henne och älskar henne över allt annat på denna jord – det är just därför jag valde att göra slut.

Hon kände att hon ville stå på sina egna ben och växa, hon var osäker på hur hon kände och jag vet precis hur smärtsamt det är och jag har själv haft de tankarna. Det som dock fick mig att stå emot att inte göra slut tidigare var det att jag älskar henne så mycket, klarar inte av att såra henne eller se henne ledsen och att jag aldrig vill se mitt liv utan henne. Och skulle jag göra slut så var jag så rädd att jag skulle mista henne för evigt, för en paus tills våra studier och distansen mellan oss var över kanske skulle vara bra.
Dock insåg jag snart att jag inte får vara så självisk. Jag älskar henne så mycket att jag vill rädda henne ifrån dessa tankar och att hon är värd allt i denna värld och att jag skulle göra allt för henne eller för att göra henne lycklig – vilket just nu är att lämna henne och låta henne gå sin egen väg, oavsett om vi någonsin kommer att bli ett par igen eller ej.

Saken är ju även den att jag fortfarande vill att hon ska vara den som jag följer till altaret och som jag håller i handen och som hon får skrika hur mycket som helst på innan och under födeseln av våra barn. Men det är också så att ifall man nu ska vara osäker vid något tillfälle av ens förhållande så ska det vara både innan de ovanstående situaionerna och när man fortfarande är ung. Ifall det skulle vara i annant fall så är man troligtvis fast tills att man är ”för gammal”, eller iallfall betydligt äldre.

Vi både talar och ses fortfarande, vilket givetvis känns helt underbart då vi fortfarande älskar varandra – troligtvis för alltid, men det känns ändå tomt emellanåt. Dessa två (delvis tre) år är ju inget man enkelt kastar bort. Anneli har ju varit min värld och nästan allt jag känner till, allting jag äger och har, doftar hennes ljuva doft och minnen. Nu ska det ju givetvis ta tid också, vilket det även kommer.

Det även när sånna här saker sker som man ytterligare märker av sina vänner och de är verkligen där för mig, vilket jag uppskattar otroligt mycket. Likaså finns min familj på samma vis. Men trots att både mina kära vänner och familj finns där eller här så känner jag mig ibland tom och att jag ändå går livets väg ensam. Nu känns det förvisso mycket bättre sedan jag fick träffa henne så sent som igår och att det gick så mycket bättre än vad jag hade kunnat tänka mig och att vi kunde föra samtal om allting.

Allting kommer ta ett tag för att få sjunka in och det är en hel del att vänja sig vid, men det kommer garanterat att fixa sig – på ett eller annat sätt, även att jag givetvis är dum och naiv och mer hoppas på det ena.

Varje gång min mobil ger ifrån sig ett ljud så hoppas jag delvis at det är hon som skrivit, även att jag vet att det inte är och jag ser henne överallt. Men jag vet ändå att detta är det bästa för tillfället och at jag gjorde rätt i att göra det jag gjorde – för bådas skull. Och visst gör det fruktansvärt ont, jag håller mig ofta för hjärtat, men det är ju precis det som det ska göra! Skulle det inte göra så skulle ju något vara otroligt fel och ingenting skulle ju vara värt något, att bara låte livet passera.

Jag är jätte osäker på om jag nu fått ner det jag ville ha sagt, eller om jag kanske istället har sagt för mycket, så jag avslutar med orden av Ola Salo, The Ark, sjunger ”I just wanna be fun, just wanna be the one who makes you smile..” – Tell me this night is over.

4 kommentarer

Hårt att vara man.

Publicerat av Daniel Holm den 27 september, 2009

Nu kommer säkert flera av er fnysa eller ge ifrån er ett lätt skratt, men jag anser att jag i mångt och mycket är en man. Må så hända en väldigt ung man, men en man.
En tanke som jag haft som resultat av detta de närmaste åren är att man ses som hård, mentalt stark, tar skit och skyddar sina kära – detta är alltså en självklarhet och ett faktum. Jag ser inget större problem med att vara den som många anförtror sig till och fungera som en stödpelare, snarare att det är smickrande och roligt – dock kanske det ibland går lite långt.

När man är denna person som alltid finns där så får man givetvis många sådana svar, men man kan inte alltid anförtro sig tillbaka, verka svag. Det må ses som en ”macho”-grej och kanske det är, men det är så jag ser det. Ifall jag lättar mitt hjärta, är ledsen, gråter eller dyl, så kanske se sen ser mig som svagare. Vissa ser det kanske lite istället som att de kan anförtro sig till ytterligare pga. detta, men det är nog en minoritet.

Att vara man är helt enkelt hårt. Att inte kunna anförtro sig till andra på samma sätt; Män tröstar inte varandra, eller en pratar om känslor på samma sätt som kvinnor gör. Gråter inte eller visar några känslor alls.
Vem tar hand om den största björnen?

Ofta är det dessa mäns kvinnor, flickvänner, fruar som få stå som deras stödpelare. Men ifall dessa är ute ur bilden så gör det bara jävligt ont att inte ha sig någon att anförtro sig till – det är ju inte som att man alltid har så mycket kvinnliga vänner eller ex att tala med.

Nu säger jag inte att det inte är hårt att vara kvinna, men just när det gäller detta så är kvinnan mer generellt accepterad till att visa känslor, gråta. Man kan ju däremot se mamma-rollen som en precis likadant situation. Inte vill man som barn se sina föräldrar ledsna, de är ju ens hjältar, ens allt.

Jag ser egentligen inte så mycket fel i detta – inget jag vill ändra på, utan bara tankar jag vill få ur mig.

2 kommentarer

Börja programmera igen?

Publicerat av Daniel Holm den 26 september, 2009

Fy fan vad sugen jag är på att börja programmera igen, det liksom kryper i mina fingrar. Började tänka på en typ av online-galleri med specifika rättigheter för bilder osv. Borde inte vara allt för jobbigt att fixa. Lista filer, skapa en miniatyr, länk till orginalbilden och en databas med rättigheter – fint.

Det är så fint att även utveckla något som man själv har behov av och sen kunna ge bort det så att flera som kanske har samma eller liknande behov också får ta del av det. Och att utveckla något i form av ren kod i ett text-dokument och se vad det sedan gör, är helt fantastiskt.

SixA gick ju lite i stöpet, även om jag funderar på att byta namn på det och leka vidare med Filipes källkod. Han slutade prata med mig och körde sitt eget race.

Sen så ska även denna sida få sig ett ansiktslyft. Har tänkt göra ett lite mörkare tema, kanske grått. Kanske något skoj så att det blir lite mer dynamiskt tema, lite toningar osv. Det är jag väldigt sugen på.

Vidare har jag även mitt OpenCalendar att sätta tänderna i. Såg ett projekt där de försökte samla lite av Googles webbtjänster, fast i öppen källkod och göra som en egen online-svit av det. Kanske kan man få med OpenCalendar i det.

Jag är även lite sugen på att göra ett jävligt läckert, OS X-influerat drop-image-convert-program. Bara en ruta där man ställer in konverteringsmöjligheterna och sedan bara drar en fil till den. Lite för skoj, även det.

Vilket fall så är jag sugen på min nya laptop som ska komma nu under veckan, och att börja programmera.
Programmera är lite som att skapa ett barn. Man skapar det, föder upp det och låter det utvecklas, blir lite som ens bebis.

Utveckla är underbart – kanske skulle man börja måla också?

Kommentarer är stängda