Baby Boom, eller?

Jag tycker att nästan vart jag än ser mig så ser jag små barn. Alltså inte små springande barn, utan små barn i barnvagn – bäbisar. Nog att de är relativt söta (ibland), men det är så många av dem.

Mina kusiner, som över lag är ca tio år äldre än mig, har nästan alla barn. Hanna och hennes man Johan har tre stycken. En liten flicka och två äldre söner. Sofia har en liten flicka med hennes (nyförlovade) fästman och Therese och hennes man Niklas har en liten pojke.

En av mna bästa vänner, Sebastian K’s lillasyster ska snart ha barn och en av mina bästa vänner (sedan jag var fem-sex) ska bli pappa i sommar. Det är så mycket i kring än själv. Och jag är verkligen glad för dem alla, det måste jag verkligen säga. Men jag, jag – vill inte ha barn på måååånga år.

Det finns flera orsaker till detta:

  1. Jag är på tok för ung. Jag är verkligen inte tillräckligt mogen för att bli pappa.
  2. Jag pluggar fortfarande och har många, många år kvar.
  3. I och med att jag pluggar så finns det ingen ekonomisk säkerhet som jag tycker är vitärt för ett barn. Ett jobb är ett måste.
  4. Jag har så mycket annat kvar att göra. Jag är fortfarande så väldigt ung och ett barn skulle låsa fast mig i en position som jag nog skulle få panik i.
  5. Även att jag tror och hopps att det kommer att vara Anneli och jag tills mitt sista andetag så kan man ännu inte veta vad som kan hända.

Anneli har under större delen av sitt liv längtat till att få barn, och det är lite synd på sätt och vis. Jag vill ju verkligen ge henne allt som jag möjligtvis kan, men jag är helt enkelt inte redo för det nu.

Men jag vill absolut bli far en dag. Och en riktigt jävla bra en! Jag har gärna flera barn och när det väl är dags så kan jag byta hur mycket blöjor som helst och kanske till och med bli en hemmapappa, men det är inte idag och inte imorn.

Jag ser verkligen fram emot att ha små tjatiga, skrikande, skrattande, lekande barn som ställer massor med frågor om allting. Det är inte bara för personliga skäl som jag läser som jag gör och har en grov tjusning för allmänbildning (mer om det en annan gång).

Barn är absolut en del av ens liv och säkert en underbar del, det vet jag ju inte än, men jag tror att det är det. Och den tiden kommer, jag lovar.