Författare: Daniel Holm

Kort om regeringens skolutspel.

Publicerat av Daniel Holm den 26 mars, 2014

Nog är det ett utspel alltid. Alliansen presenterar ”nya” idéer efter varandra för att vinna tillbaka väljare genom skolfrågan.
Mer pengar, flera lärare, betyg i tidigare ålder.
Förr-förra veckans Agenda innehåll en debatt mellan Stefan Löfven (S) och Fredrik Reinfeldt (M) just efter den veckans utspel som Alliansen kom med var dag; efter att Socialdemokraterna börjat med en skolturné. Vad som störde mig med debatten var att Reinfeldt fortsatte att pressa på hur mycket pengar de vill satsa på skolan framöver – pengar är inte allt när de ändå inte placeras korrekt; hur Reinfeldt försökte få Löfven att erkänna att de kommit närmare i sin skolpolitik – det har de faktiskt, något som Löfven inte ville säga något annat om än att de har långt kvar att gå. Det må vara sant, men det är fortfarande ett närmande. Alliansens stora problem är dock hur de vägrar att erkänna att de faktiskt har följt Socialdemokraterna, inte hur Socialdemokraterna har följt dem – de har kopierat den politik de haft sedan något år tillbaka.
När alliansen började att presentera sina nya förslag på skolan den veckan så fick de det att låta som att de var upphovsmän till den politiken, och det var helt enkelt inte sant. De hade samma siffror som Socialdemokraterna: 2 miljarder. Till Agenda hade de höjt det till 3,7 miljarder för att ge det där lilla extra.
Att Sveriges skolresultat sjunker i Pisa-rapporten är självklart inte bra. Att Alliansen försöker göra allt de kan för att höja det är givetvis en bra tanke, men de gör fel. Det är inte bara deras fel att det sjunker, Socialdemokraternas skolpolitik har också varit del av de sjunkande siffrorna. Men att Alliansen först får ca 6000 lärare att förlora jobbet och sedan privatiserat allt de kan gör inte saken bättre. Inte heller att envisas om betyg i allt lägre klasser.
Ironiskt är det väl att Pisa ger betyg, vilket skapar oro, desperation, här, vilket drar ner betygen ytterligare. Hur ska det då kunna användas i den faktiska skolan? Det är inte betyg som är lösningen, det är undervisningen. Utan bättre undervisning sker inte bättre betyg genom tvång. Flera lärare; vilka ska ha högre lön då det är de som formar morgondagens samhälle. Läraryrket måste bli mer attraktivt genom bättre lön, högre status. Och inte genom privata skolors elit, utan statlig!
Svenska lärare ska alla vara elit. Om det inte hade varit för att reformen är så ny, hade jag velat bryta upp betygen för att inte ges fören i nian eller på gymnasiet. Det finns bättre former än betyg i skalor. Låt människor gå vad de vill, låt dem expandera, utveckla och så ska ni se att de blir jävligt bra på vad de vill. Det är snarare naturlig selektion ön betyg som ska sortera.
Betyg krossar drömmar, inte tvärtom.

Kommentarer är stängda

Storbritannien satsar 5x mer på kärnvapen än förnyelsebart.

Publicerat av Daniel Holm den 11 februari, 2014

Idag läste jag på News Scientist hur Storbritannien (UK) satsar fem gånger så mycket pengar på forskning och utveckling (R&D) av kärnvapen, framför förnyelsebar, grön, energi. Vad sägs om 230 miljoner pund mellan 2008 och 2011?
Detta är rätt så uppseendeväckande. Ifall man ändå utgår ifrån den rädslan som uppstod när de första (och enda) kärnvapnen fälldes över Hiroshima och Nagasaki 1945, så är det lustigt hur mycket pengar som ändå läggs på tekniken.
Att ens lägga så mycket pengar på kärnteknik (fission) över huvudtaget, är ganska uppseendeväckande. Det är relativt effektivt med kärnkraft, och bortsett från den radioaktiva restprodukten, så är det en bra energiresurs. Men denna restprodukt är nog farlig! Det är ohållbart med fission rakt av!
Att fortsätta lägga pengar på det i form av vapen är läskigt, och rätt idiotiskt. Artikeln tar upp hur UKs största hot idag är terrorism och cyberkrig – något som kärnvapen inte har en chans att lösa.
Det är istället ett sätt att skjuta sig, och alla andra på vår ensamma planet, i foten. Det ger inget som helst gott och skapar istället ett oundvikligt slut.
Att satsa pengar på att utveckla förnyelsebar, grön, energi är mångt mycket viktigare, och rent av vitalt, för människans fortlevnad.

Kommentarer är stängda

Problem med Penumbra Series i senare Ubuntu?

Publicerat av Daniel Holm den 8 februari, 2014

Jag och god vän bestämde oss för att avsluta Penumbra serien med Requiem som avslut – något vi har försökt oss på tidigare vid flertalet gånger, men det har alltid varit något som sabbat det: drivers, bluetooth, glömda kablar, ingen storskärm osv.
Nu gav jag mig fan på att gå igång det och då jag har ett diskret grafikkort i min dator så skapade det lite extra rynkor i pannan.
Jag fick detta felmeddelande: ./penumbra.bin: error while loading shared libraries: libfltk.so.1.1
Efter lite sökande så löste jag det (jag tror iallafall att det var detta som löst det) genom att installera nvidia-cg-toolkit:i386 och nvidia-cg-dev:i386. Jag kör alltså ett 64-bitsystem och troligtvis var det 32-bitsbibliotek som saknades.
Se även till att köra wrappers-filerna och inte de som slutar med ”.bin”.

Kommentarer är stängda

Mörker, ta mig.

Publicerat av Daniel Holm den 8 januari, 2014

Ibland, vissa nätter, vissa stunder får jag bara en typ av romantisk känsla till sorg och brusten kärlek, hjärta. Nästan melankoliskt.
Hur ett mörker ger mot inspiration. Hur en del nätter, jag finner mig med endast ett levande ljus och min vackra anteckningsbok, skrivande på texter jag aldrig tidigare sett mig skriva.
Hur hjärtat ibland kan skrika av sorg och jag inget hellre enklare skulle kunna gråta, eller bege mig ut på en äventyrlig promenad o natten.
Hur detta kan vara vackert. Ack så vackert. När jag känner romantik för det, även att det smärtar.
Inatt, trots att jag egentligen är glad, är en sådan natt.
Bara för en stund. Det går över igen för mig.
Mörker, ta mig. Inatt är jag din.

Kommentarer är stängda

Tiggeri, välfärd och förnedring.

Publicerat av Daniel Holm den 3 januari, 2014

Bo Rothstein, som jag har haft äran att ha som lärare, har hamnat i blåsväder efter en debattartikel i DN för några dagar sedan. Artikeln beskrev hur tiggeri kanske skulle ta och förbjudas i Sverige, något som jag själv funderat lite kring – alltså att vi kanske skulle diskutera detta.
Det centrala i Rothsteins artiklar (han har fått skriva ytterligare en som svar) är förnedringen som kommer i samband med att tigga. De utsätter sig ju faktiskt för detta när de sitter där på marken, i parker, i hörn, oavsett väder. Det är förnedrande, rent socialt, att tigga pengar så desperat på detta vis.
En föreläsare som jag hade för en tid sedan, en mycket klok en, berättade – något uppgivet – hennes tankar om dessa stackars tiggare, som de flesta är romer; hur detta kan vara bättre än hur de hade det där de kom ifrån? Vad är det för misär som de har levt i som har fått dem att välja detta livet istället?
Jag ger väldigt sällan mynt till tiggare. Dels för att jag oftast inte har kontanter, men framförallt eftersom jag inte tror på det. Inte på grund av huruvida tiggeriet är systematiskt och organiserade eller inte, utan på grund av att jag inte tror att det gör någon skillnad. Att skänka mina mynt resulterar inte i att de får det bättre och att deras tid som tiggare är över, utan att deras hjälp och stöd endast skjuts upp.
Lösningen finns inte i tiggandet, utan i en bättre välfärdspolitik och stöd från institutioner som fokuserar på att hjälpa socialt och ekonomiskt utsatta. Jag betalar hellre mer i skatt och ser till att alla får det bättre, än att ge bort mina kontanter.
Genom att skänka sina pengar till tiggare så låter man bara denna misär att fortleva och kanske till och med fortplanta sig. Igenom att inte skänka pengar till just tiggare så tror och hoppas jag att dessa människor söker och får hjälp från annat håll. Det skjuter helt enkelt upp en lösning.
Lösningen är inte att sluta ge, utan att slippa ge.

Kommentarer är stängda

2013

Publicerat av Daniel Holm den 30 december, 2013

Året har kommit till sitt slit. Lika olustigt som vilket år som helst. För inte särskilt många veckor sedan så råkade jag skriva att det var 2012 (när jag antecknar en föreläsning så döper jag filen till dagens datum).
Det har varit ett intressant år. Jag har lärt mig mycket nytt i och med mina kurser i statsvetenskap, miljö, ekonomi och pedagogik. Jag har jobbat en hel del.
Jag har älskat och jag har förlorat. Både familjemedlemmar och kärleken. Men jag har vunnit nya vänner, nya perspektiv och idéer. Nya mål. Jag har tagit vara på mina relationer.
Jag har åkt snowboard för första gången.
Jag har skrivit en officiell musik-app för Ubuntu Touch.
Jag har blivit 25 år. Jag har vuxit. Jag har fått en nystart.
Jag har blivit mycket mer militant i min ateism.
Jag har varit på den bästa konserten hittills.
Jag har gråtit, skrikit. Jag har sjungit och skrattat.
Jag har en lista med nya ord jag lär mig och den har detta år blivit lång. Jag tror att mina favoriter är respit och adekvat. De känns passande för detta år.

Kommentarer är stängda

Jag har inget att klaga över.

Publicerat av Daniel Holm den 30 december, 2013

Jag hade en bra dag idag fram till att jag öppnade mitt twitterflöde. #mörkertalet slog mig i ansiktet och jag blev så fruktansvärt ledsen. Hur alla dessa stackars, men modiga, människor öppnar sig för att berätta om de hemskheter som de och andra blivit utsatta för i så ung, ack så ung, ålder. Hur de vågar ställa sig upp och ena sig. Men hur jävla fruktansvärt dåligt de inte måste ha mått…
Jag blev också slagen av känslan av uppgivenhet. Det är män som gör detta. Jag är en man, men jag är inte som de. Eller är jag? Är vi alla, bortsett från att jag inte håller med sådant, ändå dessa sociala monster? Jag tänker på min tonår och hur jag vet att jag kände mig formad av att vara en hund som endast skulle tänka på sex, för det var vad alla sa att pojkar tänkte på hela tiden, och eftersom jag är en pojk så måste jag tänka på sex hela tiden. Eller?
Men i samma tanke som jag tänker på det och hur hemskt jag funnit detta, och hur dåligt jag mått över att oskyldiga unga som jag då var, och alla andra, ska behöva bli formade efter dessa vidriga doktriner, så tänker jag: Vad har jag att gnälla om? Jag är en ung, vit, smal, utbildad, västerländsk man. Allt är till min fördel. Vi är alla formade av de sociala normerna som förbigått oss, men hälften av oss har privilegiet att födas med ett betydligt längre urinrör och fortplantningsförråden på utsidan av magen: vi har en kuk och en pung mellan benen.
Men även det är sorgligt. Inte är väl alla våra problem en tävling? Jag har alltid proklamerat att man aldrig vet sämre, mår sämre, än vad man någonsin har känt. Du får gråta över ditt brustna hjärta, trots att det finns människor som inte har mat eller barn som jobbar gör mycket för att ens ha tid med att älska från början. Även att jag avskyr hur kvinnor blir underminerade av dagens samhälle och jag vill kämpa för att förändra detta, så ska väl även pojkar och män få klaga på vad de vill? Dock att detta inte ska lyftas fram på något annat sätt oavsett deras kön. Även om en vit, ung, smal, utbildat kvinna har det svårt så ska självklart denne få berätta och klaga över det värsta som hon varit med om, trots att kvinnor i olika delar av Afrika är rädda för att bli, och har blivit, våldtagna när de vaknar på natten och måste ut i skogen för att utföra sina naturliga behov, trots att de är de ”näst-högsta”, rent socialt i dagens samhälle.
Men varför tänker jag så? Jo, för att jag har dåligt samvete över mitt kön. Att höra hur män är svin, för att många svin är just män. Hur jag blir ledsen när jag hör att kvinnor är bäst. Jag blir ledsen precis på samma vis som när jag hör hur negrer våldtar, judar lurar dig på pengar, muslimer terroriserar och romer själ. Det är inte allt sant och det är inte för att de är vad de är. Det är fördomar! Män är inte svin för att de är män. Kvinnor är inte bäst för att de är kvinnor, osv. Vi är människor. Allihopa. Jag kan inte säga att alla män är svin för jag känner inte alla män och jag vet att alla de som jag ändå känner inte är det; men vissa svin är av en händelse är män. En del är kvinnor. Kvinnor är inte bäst, och inte heller är män bäst. Inget kön är på något sätt bättre än något annat. Vissa människor är bättre och sämre än andra. Inte heller våldtar alla som är svarta. Alla judar skulle inte lura dig på pengar, alla romer själ inte och alla muslimer är inte terrorister. Att tänka något annat, annorlunda, är brutalt, ofrånkomligt, fruktansvärt, rasistiskt och rent av helt jävla idiotiskt.
En kvinna kan vara bäst. Inte för att hon är kvinna, utan för att hon är bäst. Det kan vem som helst av andra sociala grupper med. För att de är människor.
Jag brukar ofta parafrasera Jonas Gardell och säga det att: antingen är man feminist, eller så är man en idiot. Inom varje människa så tror jag innerligt att alla egentligen är för allas jämlikhet och jämställdhet: samma värde. Alla kanske inte tänker längre, men det är vad okunskap och rädsla gör med människor. Jag tänker på John Rawls symbol med Okunnighetens slöja: att vi bakom denna inte vet vad vi har för kön, vår hudfärg, vår socioekonomiska ställning eller något annat över huvudtaget. Bakom denna okunnighetens slöja är vi alla samma och vi söker efter samma sak: lika värde och välfärd. Vi har alla exakt samma rättighet till detta.
Alla kanske inte håller med, men så är det iallafall: Vi är alla människor; en ras; vi är en; vi är hen. Därför gör det mig ledsen oavsett vilket håll som de sexistiska och rasistiska kommentarerna kommer ifrån. Jag vill inte ha dåligt samvete för att jag är man och därmed inte får klaga. Alla ska få klaga, inte för att de är män eller kvinnor, svarta eller vita, utan för att de är människor.
Men vad har jag att klaga över? Inget. Inget bortsett från att jag inte vill bli sedd som ett svin bara för att jag är en man. Inte för att jag nödvändigtvis blir det.

Kommentarer är stängda

Partisystem och svensk politisk revolutionshistoria.

Publicerat av Daniel Holm den 19 december, 2013

Partisystem bör ses som en reflektion av de sociala skiljelinjerna som uppstår och existerar i samhället och som strukturerar partisystem. Dessa sociala skiljelinjer kan t.ex. vara socioekonomiska grupper och politiska intressen, eller ideologier. Starkt etablerade socio-ekonomiska grupper stärker partisystemet och bidrar till en ökad säkerhet – relationen mellan sociala skiljelinjer, institutionella spelregler och partier/partisystem. Det är detta, som kallas för The Social Cleavage Model , som är en del av Fryshypotesen, som Lipset & Rokkan släppte på 1960-talet.
I Sverige kan vi härleda två revolutioner som har skapat de skiljelinjer som existerar. Den ena är separationen från kyrkan som skett över lång tid. Den slutliga separationen skedde 2000 då stat och kyrka helt skiljes åt. De svenska Kristdemokraterna uppstod ur en idé om att Sverige blev allt mer sekulariserat och man sökte att få med den frikyrkliga moralen i det politiska. 5 Partier som dessa skapar en tvådimensionell politik som alltså är mer en endast vänster- och högerpolitik, och är en typisk skandinavisk modell, som givetvis då återfinns i Sverige. Centerpartiet, som liksom Kristdemokraterna numer anses som ett borgerligt parti, har också ett särskilt intresse där man arbetar politiskt för jordbruket, för landet, och därmed också har ytterligare en politisk dimension.
Eller Miljöpartiet som blev stora på 90-talet är fokuserade på miljön.
Den andra revolutionen är den industriella, och är den mest påtagliga. Under denna tid uppstod de två mest typiska socioekonomiska grupperna: borgar- och arbetarklassen. Efter att Socialdemokraterna, arbetarpartiet, uppstod. I sambandet med allmän rösträtt, så blev det på så sätt att arbetarna, i princip, avgör valen, eftersom det är denna grupp som är störst – högst densitet.
Detta syns numera då Socialdemokraternas största politiska konkurrent, Moderaterna, arbetar hårt för att bli det nya arbetarpartiet – Nya moderaterna. I Sverige är ekonomi och migration två ledande frågor, som dessutom är starkt förknippade till de olika socioekonomiska grupperna. Sverigedemokraterna kan ses som ett resultat av dessa frågor och klyftförändringar.
Sverige är, historiskt sett, ett land där partierna har en lång historia och där regeringar sitter länge innan det är dags för en regeringsbyte – som ofta sker som en pendel fram och tillbaka mellan socialdemokrater och icke-socialdemokrater. Detta eftersom de sociala skillnaderna ändras eller nya uppstår. Då byter man regering. Medborgarna röstar på det parti som alltid tycks har funnits där och är etablerat. Dock blir det vanligare att medborgarna röstar på olika partier från val till val – dock inte det senaste valet. Det är detta som skulle kunna ses som att fryshypotesen töar.
Detta med att det i princip är socialdemokrater mot resten har idag resulterat i en blockpolitik som består av två koalitioner i Sveriges riksdag : Alliansen, som innehåller de största borgerliga partierna Kristdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet och med Moderaterna i ledningen.
Oppositionen består av De rödgröna; Vänsterpartiet, Miljöpartiet och med Socialdemokraterna i spetsen. Utöver dessa sju partier finns det ytterligare ett, – som inte tillhör någon koalition – Sverigedemokraterna, som är ett typiskt exempel på nationalistiska strömningar som sker emellanåt, i resultat till att just att social klyftor förändras.
Socialdemokraterna är det parti som faktiskt är störst av alla och det är just därför Alliansen har uppstått som en motvikt till deras makt. Tidigare har det varit vanligt med minoritetsregeringar.
Nu har de borgerliga partierna enats under en koalition för att vinna över Socialdemokraterna – som har haft en bred support sedan start. Alliansen har löpt stor framgång genom ett fenomen som blivit att större, och det är att man ”taktikröstar”. Moderater röstar på andra partier inom alliansen för att få med sig deras mandat till riksdagen och således mer support i en eventuell regering.

Kommentarer är stängda

Nyfattigdom

Publicerat av Daniel Holm den 19 december, 2013

Under 1980-talet har nya former at utestängning och fattigdom vuxit fram där långtidsarbetslösa har sämre arbetslöshetsersättning och socialt understöd. I samband med detta har antalet hemlösa ökat, och även arbetslösheten bland ungdomar har ökat och blivit ett stort problem. Under denna period har fattigdomen även lett till en feminisering som ett resultat av ensamståendes föräldrars levnadsvillkor. ( s. 57) För två tredjedelar av vårt samhälle, ett av världens starkaste ekonomiska block, är detta verklighet! Samtidigt som olika former av utestängning tilltagit, har de skett en tillväxt av informella ”yrkesgetton”, som är präglade av låga löner och yrkesmässig inlåsning och som är utom räckhåll för nationella arbetsmarknadsregleringar och socialförsäkringssystem.
Redan tidigare arbetslösa och understödsberoende har fått sällskap av “nyfattiga”: lågavlönade, socialt marginaliserade grupper, som är resultat av stigmatisering, segregering och avskildhet. (s.
59.) Fattigdomen leder till att klyftorna ökar mellan olika klasser. Samhällets sociala utestängningsprocesser drabbar särskilt migranter och människor med etnisk-nationell bakgrund som inte är från Europa. På detta sätt legitimeras de med hänvisning till etnicitet, och på detta sätt skapas det klassmässiga skillnader och uteslutning av befolkningsgrupper.
På de flesta plaster förväntade man sig att ”gästarbetarna” skulle vara ”flyttfåglar” som så småningom skulle tillbaka till sitt ”hemland”. De förväntades arbeta och betala skatt i Västeuropas industrimetropoler och de skulle inte ställa några krav på utbildningssystemet, pensionsförmåner, välfärdssystemet, eller någon typ av offentlig service som äldrevård eller daghem. Dock blev det i längden omöjligt att utesluta invandrarna från välfärdssystemet och politiska samt sociala rättigheter. Migrantarbetarna fick, i bland annat Sverige, tillgång till medborgarskap, åtminstone juridiskt-formellt. Många företag hade växande behov av arbetskraft och på detta sätt fick de invandrande möjlighet att stanna kvar för gott.
En internationaliseringen av ekonomin skedde vilket ledde till omlokalisering av stora delar av produktionen från Nordeuropas gamla industricentra till länder i tredje världen. Detta betydde att mängd jobb försvann just i de branscher där arbetande migranter befann sig, vilket ledde till nyanställningar och en grad arbetslöshet som, bland migrantarbetarna; är mer än tre gånger så hög som hos de infödda. En relativt stor andel av den invandrande befolkningen blev därför beroende av arbetslöshetsstöd eller socialbidrag under 1970- och början av 1980-talet.
Segmentering, där man kan se kontrasten i storstäder har spätt på de sociala skiljelinjerna och marginalisering. Storstädernas centralbefolkning blir en typ av elit efter att städerna i sig satsar på högre utbildning, mer avancerad teknik och högre ekonomiskt kapital. Kostnaderna ökar och endast de med den rätta nivån av de tre blir kvar, tillsammans med de jobb som självklart tillhör -en dynamisk arbetsmarknad. Detta är ett resultat av en förskjuten maktfördelning och kvar är de som bor i miljonprogrammets gamla byggnader och arbetar korta perioder, (s. 58 och s. 66.) och exploateras då de får göra ”skitjobben” – migranter som utför de (hälso-)farligaste jobben till minimala löner. Jobben som ingen annan vill utföra. De ses gärna som någon typ av buffert – en reservarmé av arbetskraft, men som man endast tar in när det verkligen behövs. (s. 68.) Och att de dessutom konkurrerar mellan varandra om dessa jobb spär endast på hela situationen ytterligare och endast förstärker deras egna utsatthet. (s. 61.) Alternativt att de endast får ta del av svartjobb som till exempel städerskor. (s. 61.) Där bor de på grund av bostadsbristen vilket lett fram till uppdelning av samhället i områden. (s. 76.) Vad detta i slutändan resulterar i, är, för att citera: ”[Att det] uppstår en social klyfta som hotar att undergräva den liberala demokratiska statens centrala politiska sammanhållning och den politiska stabiliteten.” (s. 60.) Många av dessa migranter har en utbildning ifrån sitt hemland, men den kunskapen blir inte nyttjad, utan istället bortkastad i förmån till infödda, med infödda föräldrar. (s. 71.) Befolkningsgrupper som invandrare och etniskt definierade minoriteter förnekas systematiskt det minimum av ekonomiska, politiska och sociokulturella resurser och möjligheter, som är nödvändiga för en socialt acceptabelt tillvaro – det är själva kärnan i social uteslutning: ens rätt till att vara en fullvärdig medborgare blir inskränkt. (s. 59.) Stora skillnader i utbildning, yrke, lön och politiskt deltagande gör leder till beskuren medborgarskap för dessa individer. (s. 58.) I slutändan så har migranter blivit till både syndabockar och symboler för dagens marginalisering, så kallad ”nyfattigdom.” (s. 64) Utsatta och utan vissa fundamentala medborgerliga rättigheter som leder till fattigdom och kris.
Litteratur: Dahlstedt, et al., (2007). Utbildning, arbete, medborgarskap: strategier för social inkludering i den mångetiska staden. Stockholm: Borea Bokförlag

Kommentarer är stängda

När man blir inspirerad.

Publicerat av Daniel Holm den 9 december, 2013

Igår var jag och lyssnade/såg Håkan Hellström spela, och det var helt klart den bästa konserten jag varit på. Denna text ska dock inte handla om konserten i sig, utan inspirationen jag fick av den.
Jag har en särskild plats för Håkan Hellströms musik i mitt hjärta, och den är verkligen något särskilt – i alla fall för mig. Jag finner han och hans musik som något poetiskt och vackert och jag önskar jag att jag kunde förmedla känslor, minnen och tankar i den form som Håkan gör.
Jag skriver lite musik själv då jag finner det så fridfullt och väldigt vackert att tala ut i melodi – jag älskar ju musik och text så det är ju givet. Jag har inte fått ihop särskilt många kompletta låtar, utan det mesta är antingen en melodi eller en text – inte alltid ens de färdiga. Men det hör inte liksom till; jag tänker mig inte som en musiker i den utsträckningen: jag kommer aldrig att bli en artist. Men jag kan skriva ner mina känslor och tankar, liksom vem som helst, i musik.
Detta har Håkan inspirerat mig till. Inte nödvändigtvis ensam, utan det finns givetvis massor med andra artisters musik som jag lovordar: Hästpojken, Thin Lizzy, Led Zeppelin, Moto Boy, Damien Rice och Kapten Röd, för att nämna de som jag för tillfället lyssnar som mest på. Men Håkan, med den musik som han ändå skriver, har inspirerat mig. Det är liksom så som jag ändå skulle vilja skriva musik. Målande och djup. Passionerad och fylld med autenticitet. Att kunna jonglera med ord på det viset. Liksom Evert Taube och Phil Lynott. Det är beundransvärt och jag älskar det från djupet.
Vidare så är det ju oerhört vackert, och väldigt spännande, hur väl integrerad musiken är i vårt samhälle. Man lyssnar alltid på musik: på bussen, bilen, när man går, när man tränar, när man festar. Man spenderar trots allt både sin tid och sina pengar på massor med musik: album, konserter, streaming-prenumerationer och enheter att kunna spela upp musik från. Det är inte lustigt hur stor mediaindustrin är! Vilket grepp musiken har oss i. Jag vet inte hur det är med er, men ett liv utan musik skulle inte vara värt att leva, för att den kärlek och bland även visdom som den ger, är ovärderlig. Och all denna musik har olika värde för olika människor. Varje artist, album; varje låt och varje textrad har en särskild mening för var och en av oss.
Anledningen till att Håkan Hellström har blivit så stor är just för att många, så väldigt många, känner igen sig i den sorg eller den kärlek som han ustrålar och beskriver i sina texter. Det kanske är andra namn, andra platser, men hur man sjunger om tonårens ensamhet och äldre års svek så känner många igen sig. Jag som har haft privilegiet att växa upp, parallellt, med Håkan texter har alltd funnit mina känslor väldigt väl beskrivna i hans samtida texter. Som jag har gråtit, skrattat, dansat och spelat till denna mans musik.
Och även jag har liksom alla andra, haft mina tolkningar av vad Håkans musik kan ha menat. Mycket är ju literalt, kan man tänka, men man vet ju aldrig säkert. Och det spelar inte så stor roll i annat än av nyfikenhet. Håkan sa något vackert igår på scen: ”Allt jag skriver i mina texter är sant. Det har bara inte hänt än.” Det var inspirerande. Att trots skiljelinjen mellan verklighet och dröm, så har Håkan på något sätt lyckats koppla ihop dem och skapat oerhört vacker musik ur det! Vissa låtar är sorgliga, andra glada och jag kan inte hejda mina fötter.
Slutligen att höra upphovsmannen till dessa låtar som 12 000+ sjunger i kör till, beskriva vad de betyder, vart de kommer ifrån, och vad som hände när de skrevs, är på något sätt en ny dimension. Jag fann mig så rörd. Att även när han talar utan musiken och beskriver vart en av mina absoluta favoriter, Det är så jag säger det, kom ifrån så hör jag honom beskriva något som jag aldrig har kunnat sätta ord på.

Kommentarer är stängda