Partisystem och svensk politisk revolutionshistoria.

Partisystem bör ses som en reflektion av de sociala skiljelinjerna som uppstår och existerar i samhället och som strukturerar partisystem. Dessa sociala skiljelinjer kan t.ex. vara socioekonomiska grupper och politiska intressen, eller ideologier. Starkt etablerade socio-ekonomiska grupper stärker partisystemet och bidrar till en ökad säkerhet – relationen mellan sociala skiljelinjer, institutionella spelregler och partier/partisystem. Det är detta, som kallas för The Social Cleavage Model , som är en del av Fryshypotesen, som Lipset & Rokkan släppte på 1960-talet.
I Sverige kan vi härleda två revolutioner som har skapat de skiljelinjer som existerar. Den ena är separationen från kyrkan som skett över lång tid. Den slutliga separationen skedde 2000 då stat och kyrka helt skiljes åt. De svenska Kristdemokraterna uppstod ur en idé om att Sverige blev allt mer sekulariserat och man sökte att få med den frikyrkliga moralen i det politiska. 5 Partier som dessa skapar en tvådimensionell politik som alltså är mer en endast vänster- och högerpolitik, och är en typisk skandinavisk modell, som givetvis då återfinns i Sverige. Centerpartiet, som liksom Kristdemokraterna numer anses som ett borgerligt parti, har också ett särskilt intresse där man arbetar politiskt för jordbruket, för landet, och därmed också har ytterligare en politisk dimension.
Eller Miljöpartiet som blev stora på 90-talet är fokuserade på miljön.
Den andra revolutionen är den industriella, och är den mest påtagliga. Under denna tid uppstod de två mest typiska socioekonomiska grupperna: borgar- och arbetarklassen. Efter att Socialdemokraterna, arbetarpartiet, uppstod. I sambandet med allmän rösträtt, så blev det på så sätt att arbetarna, i princip, avgör valen, eftersom det är denna grupp som är störst – högst densitet.
Detta syns numera då Socialdemokraternas största politiska konkurrent, Moderaterna, arbetar hårt för att bli det nya arbetarpartiet – Nya moderaterna. I Sverige är ekonomi och migration två ledande frågor, som dessutom är starkt förknippade till de olika socioekonomiska grupperna. Sverigedemokraterna kan ses som ett resultat av dessa frågor och klyftförändringar.
Sverige är, historiskt sett, ett land där partierna har en lång historia och där regeringar sitter länge innan det är dags för en regeringsbyte – som ofta sker som en pendel fram och tillbaka mellan socialdemokrater och icke-socialdemokrater. Detta eftersom de sociala skillnaderna ändras eller nya uppstår. Då byter man regering. Medborgarna röstar på det parti som alltid tycks har funnits där och är etablerat. Dock blir det vanligare att medborgarna röstar på olika partier från val till val – dock inte det senaste valet. Det är detta som skulle kunna ses som att fryshypotesen töar.
Detta med att det i princip är socialdemokrater mot resten har idag resulterat i en blockpolitik som består av två koalitioner i Sveriges riksdag : Alliansen, som innehåller de största borgerliga partierna Kristdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet och med Moderaterna i ledningen.
Oppositionen består av De rödgröna; Vänsterpartiet, Miljöpartiet och med Socialdemokraterna i spetsen. Utöver dessa sju partier finns det ytterligare ett, – som inte tillhör någon koalition – Sverigedemokraterna, som är ett typiskt exempel på nationalistiska strömningar som sker emellanåt, i resultat till att just att social klyftor förändras.
Socialdemokraterna är det parti som faktiskt är störst av alla och det är just därför Alliansen har uppstått som en motvikt till deras makt. Tidigare har det varit vanligt med minoritetsregeringar.
Nu har de borgerliga partierna enats under en koalition för att vinna över Socialdemokraterna – som har haft en bred support sedan start. Alliansen har löpt stor framgång genom ett fenomen som blivit att större, och det är att man ”taktikröstar”. Moderater röstar på andra partier inom alliansen för att få med sig deras mandat till riksdagen och således mer support i en eventuell regering.