Författare: Daniel Holm

Göteborg – jag är här!

Publicerat av Daniel Holm den 5 september, 2009

Jag är äntligen här – i mina drömmars mål; Göteborg. Så jag har längtat efter dig i nära fem jävla år. Men nu är det slut på det – jag är här och jag är din!

Allt gått man hört om Göteborg har verkligen gjort sig känt på otroligt kort tid. Detta är historian om hur jag kom hit:

När jag slutade nian på Överums skola så hade jag inte den blekaste aning om vart jag var påväg, vad som komma skulle och framförallt: vad skulle jag göra nu då? Gymnasiet och utbildning var en självklarhet, jag hade fattat det den sista terminen. Men vad skulle jag gå? I slutet av den sommaren, en vecka innan Gymansiet började så fick jag det – Jag skulle gå på Teknikprogrammet i Västervik och sedn flytta till Göteborg för att gå på Chalmers – detta är fem år sedan och jag minns precis vart jag var när jag ringde till Västervik Gymnasium för att kolla hur många platser det fanns kvar på Teknikprogrammet.

Första året på gymnasiet gick som en dans. Lärde känna hundratals nya människor, festade och älskade skolan, vilket resulterade goda betyg.
Det andra året gick inte lika bra. Jag var deppig och grät mig till sömns. Skulle jag någonsin nå mitt mål? När tvåan hade börjat dra sig mot sitt slut, värmen kom och likaså livet, så träffade jag mitt livs kvinna – Anneli. Hon fick mig att skina av lycka, vilket också väl syndes när det tredje och sista året på gymnasiet tog sin början. Men eftersom jag missat så mycket av tvåan så klarade jag helt enkelt inte av trean.

Dock gav jag inte upp! Jag sökte till folkhögskola och skulle där gå ett naturvetenskapligt basår och därigenom få mina betyg. Redan på första dagen fick jag för mig om att sluta. Lärarna var inte lika proffesionella som de jag tidigare varit van vid (bortskämt och kräsen) och när jag fick reda på att ett betyg ifrån folkhögskola gick efter det vanliga betyget så slutade jag – på andra dagen. Istället började jag på Komvux i Västervik, men läste för få kurser för att få studiemedel och ekonomin höll inte att pendla 10 mil per dag med egen bil (bussarna passade inte in), så jag fick sluta.

Sedan tog det ett och ett halv år innan jag satt i en skolbänk igen. Under tiden så startade jag eget företag och började lära mig själv allt vad jag kunde tänkas behöva kunna. Etablerade mig mer på internet, lärde mig att programmera och bättrade på min engelska. Dock så flyttade jag 2008 till Linköping tillsammans med Anneli. Skulle egentligen redan börjat plugga men missade sista ansökningsdatumet och trodde inte det var någon idé att höra av mig. Jobbade ett tag, fram till jul och när väl det nya året hade anlänt så satt jag återigen och kramade pennan i en skolbänk – fantastiskt! Och jag var på rätt väg.

Anledningen av min flytt till Linköping tillsammans med Anneli var min tro på att ifall jag flyttade med henne så skulle hon flytta med mig när jag väl skulle iväg till Göteborg. Så blev det inte och hon har nu en egen lägenhet i Linköping och pluggar medan jag äntligen är i Göteborg. Nåväl så går jag ännu inte på Chalmers, men det är inte långt bort. Förhoppningsvis denna termin, såvida de inte lägger ner basterminen. Och gör de det så kommer jag en termin senare.

Igår anlände jag i Göteborg tillsammans med min kära far som var snäll nog att köra ner mig med ett lass. Det var en äventyrlig resa då vi bla. fick stanna i Mjölby och byta handbromsen. Vi hade tydligen också haft tur, sade meckanikern då hela skiten hade kunna slitits loss och röjt hela spindelleden när som helst. För övrigt så tyckte han nog att vi var jobbiga som noggrant studerande hans drag.

Egentligen så går jag nu återigen på Komvux i Västervik och läser distanskurser därifrån och jag skulle lika gärna ha kunnat bo i Linköping, Västervik eller Loftahammar, men jag kände verkligen att jag behövde en spark i arslet och hade jag inte begett mig nu så hade det aldrig hänt. Här har jag nu en barndomsvän och hans flickvän, min kära kusin och snart kommer en mycket god, gammal vän tillbaka ifrån England och ska bo med mig.

Och folket här i Göteborg är precis som det har sades; Så jävla trevliga. En så länge har jag bara mött på en enda otrevlig person och det var en tjej på Ikea. Annars har jag fått en massa hjälp av vilt främmande personer att ta mig dit jag ska. En tjej hjälpte mig hem ifrån Ikea, ett par hjälpte mig att åka med rätt buss åt rätt håll osv.

Jag är nog ännu inte riktigt inne i att jag faktiskt är här, fastän jag ändå är. Mitt rum är färdigt (förutom mina förvaringslådor) och jag stormtrivs. Natten till idag sov jag hos min vän och hans flickvän och vi var tillsammans på en fest hos en annan vän. Och där var det helt fantastiskt! Jag träffade så mycket underbart och trevligt folk och igenom detta så slog ytterligare en dröm in; Jag fick sjunga ”Kom igen Lena!” tillsammans med ett gäng Göteborgare på ett tak med utsikt över hela jävla Göteborg! – Jag ryser när jag tänker tillbaka. Och så vänliga ord jag fick av så många när jag kom där i min hatt var oerhört tacksamt. Ifall någon av er läser detta så tackar jag er ifrån den djupaste delen av mitt hjärta för er sällskap och ert välkommnande till denna underbara stad. Jag hade inte kunnat drömma om en bättre första dag/kväll/natt. Jag hoppas att vi möts igen.

Efter den festen så drog vi en sväng runt på stan, åkte taxi och drog till min väns flickväns bror och snackade och skojjade innan vi gick hemåt och passerade Göteborgs ”Red Light District”(?).

Jag lovar att jag kommer att trivas som fisken i vattnet här, och att när jag, min kusin och min goda vän flyttar ihop så ska vi vända på hela stan. Jag citerar, med en någon förändring Frank Sinatra: ”My kind of town, Göteborg is”.

Tack också till alla er som fick detta att bli möjligt. Jag nämner inga så har jag inga glömda. Tack!

Love you all, godnatt.

Kommentarer är stängda

Grattis Internet – 40 år!

Publicerat av Daniel Holm den 4 september, 2009

Idag då skickades det första meddelandet mellan UCLAs huvudator och en minidator – för 40 år sedan!

Tänkt vad åren går. Jag håller på med den liten krönika där jg diskuterar den abslut bästa uppfinningen – internet är med där. Lite kort så skriver jag lite om hur Internet har förändrat våra liv, för det har det ju. Det är ju en ren revolution! Se bara att du, vem du nu är och vart du än är, du läser mina tankar, nedskrivna i ord, på min egna hemsida – på internet. Fantastiskt. Hur vi beter oss, följer varandra, nya sociala umgängen, spelar, delar information; Picasa, Google Maps, Facebook, Twitter, The Pirate Bay, Aftonbladet.se, Ubuntu.se – listan kan fortsätta i all evighet.

Men internet skulle ju inte alls vara mycket att hänga i julgranen utan DNS. Och så skulle WWW vara helt onödigt, likaså HTTP. Och utan TCP/IP eller OSI-lagrena. Eller ens nätverkskorten, kablarna, mjukvaran osv, osv.

Internet må inte vara den absolut bästa uppfinningen, men den är nog den mest praktiska. Hur lätttillgängligt och enkelt allt blir. Visst må man tänka på säkerhet och andra aspekter.

En liten annan rolig tanke är vad Internet hade varit om det inte hade varit så öppet som det är. Att inte dess fäder hade varit så öppna och låtit deras teknik vara öppen. Tänk om Microsoft hade skapat Internet – då hade jag inte skrivit detta, kan man säga. Och du hade inte kunnat hitta hit.

Internet är ett fantastiskt verktyg som enkelt finns i var man/kvinnas hem. Men vad ska komma härnäst?

Ja, nästa steg i just internets historia är IPv6. Idag kör vi på IPv4 (vet ej vart femman är), och för er som inte vet så är IP(-nummer) en sorts adress som du har till din dator(/router). Det är byggt på siffor om: 123.456.789.000. Alltså Upp till tre siffror fyra gånger och ger därmed en jävla massa IP-nummer. Dock börjar dessa ta slut och det är här som IPv6 kommer in i bilden. Nu räknar man inte bara med decimala siffor utan Hexadecimala (1-F). Det ger en helvetes massa IP-nummer som aldrig lär ta slut (såvida vi inte börjar dela internet med resten av universum, men då kommer nog IPv8 (sjuan försvann med)), 2¹²⁸

adresser för att vara exakt, och de är utformade som så; 2001:0db8:85a3:0000:0000:8a2e:0370:7334

Ett annat steg i denna utveckling i och med internet och sociala medier osv. är nog tillslut att vi aldrig mer går utanför huset. Man skickar 3D-bilder till den man annars skulle gå till, och den andra gör lika dant till dig. Så man sitter med virtuell, holografiska, 3D-bilder på sina vänner och familj.

Ett annat rätt drastiskt drag skulle ju annars vara (troligtvis efter de holografiska bilderna) att vi helt enkelt stänger av elen och återgår till bronsåldern.

Godnatt.

Länkar:
Läs mer om Internets historia: http://www.idg.se/2.1085/1.244196/internet-fyller-40-ar

Kommentarer är stängda

Jag är jävligt effektiv.

Publicerat av Daniel Holm den 31 augusti, 2009

Det är jag faktiskt. Visst har jag garanterat mina svaga, bisarra och sketna stunder. Men när jag är igång, då är jag IGÅNG! Tycker jag att det jag gör är kul så finns det absolut inget hejd på det. Och jag brukar i princip alltid tycka att det jag gör är kul, oavsett vad det är – annars brukar jag inte göra det.

Skoluppgifter, arbeten, uppgifter, you name it. Jag fixar det. Inte helt utan problem – nu ska vi inte överdriva. Jag kan inte allt, det är ju därför jag gör det. Jag testar gärna allt en gång. Dels för att man får en helt ny förståelse för det, dels för att man bara lever en gång och dels för att man faktiskt lär sig en jävla massa.

Det är helt underbart. Det bästa jobb jag någonsin haft är att jobba som soppgubbe. Nu säger jag inte att jag inte har trivts på tex. ICA, men att jobba som soppgubbe under sommaren – åh! Det är tungt, det är skitigt, det luktar fan, man får vara ute och se helt underbara platser och framförallt så gör man något som inte så många andra gör eller har gjort. Må låta lite larvigt, men det var ett jävligt gött jobb. Mer larvigt må det låta att jag ansåg mig själv var jävligt effektiv som soppgubbe. Det gick fort, ingen väntan. Vi tog allt skit så effektivt och optimalt som det gick.

På ICA (höll på att skriva CIA) så ansåg jag mig själv som jävligt effektiv också. Framförallt denna sommar som varit. Inte en lugn stund i kassan – ut och fixa hyllor. Fronta och kolla etiketterna. Vartman än gick så ställde man i ordning varor, hyllor, skyltar. Det var ofta man bara hade en kvart rast på en hel dag – and I loved it! Jag har hellre massor att göra än inget.

Likaså när jag är hemma och ska få saker gjorda så går det i en jävla fart. Därför jag ibland gärna gör saker själv. Men samtidigt som jag anser mig själv som jävligt effektiv så är detta som sagt inte alltid. Det finns givetvis dåliga dagar, men framförallt så fastnar jag lätt i annat under tiden jag gör det första. Gör jag detta på rätt sätt så blir jag ännu mer effektiv, men det kan absolut ge bakslag.

Säg att jag håller på och rensar en massa skit. Det slutar med att allt också är sorterat i storlekar, ordning, ämnen, vart som ska vart osv. I vissa fall så kanske detta ändå skulle bli ett steg i slutändan och jag fick det gjort snabbare och bättre, men ibland så hade jag kanske inte alls hade behövt att göra det.

Den senaste tiden har man ju helt klart lärt sig att kontrollera detta och allt kan bara bli bättre.

Jag är jävligt effektiv helt enkelt.

Kommentarer är stängda

När Anneli kommer hem.

Publicerat av Daniel Holm den 28 augusti, 2009

Idag kommer Anneli till mig i Loftahammar och allt känns oerhört pirrigt. Vi har i princip inte setts på två veckor, då hon flyttade tillbaka till Linköping och jag stannade i Loftahammar för att på måndag flytta till Göteborg.

Och pga. hon nu kommer hem och att vi inte har setts på sådan lång tid så är det som sagt lite pirrigt. Härligt.
Allt blir lite extra speciellt. Städar extra noga (hela huset alltså, inte bara rummet), nyrakad, har på sig de nyaste kläderna, de snyggaste kalsongerna, bortstar tänderna extra länge och noga, två sprut parfym istället för ett, nya sängkläder, osv, ni vet 😉

Det känns mysigt. Nu ska jag bara se till och få det lite mysigt också…

Men visst är det underbart att få ställa till det lite ibland? Distansförhållande är verkligen inte det jag gillar bäst, men det tar ändå bort lite av det där som får en att förkasta sig och att ibland ta vissa saker för givet. Ibland kan distans ha sina tillfällen – men inget jag rekommenderar.

Kommentarer är stängda

Nytt Skype för GNU/Linux-användare! 2.1 Beta är här.

Publicerat av Daniel Holm den 28 augusti, 2009

Nu är den eviga längtar över. Skype har släppts i en ny version till GNU/Linux.Tydligen ska det vara nära två år sedan de släppte den förra klienten till GNU/Linux, vilket är en allt för lång tid och som också förklarar alla de problem som har funnits med Skype. Bl.a att det inte spelade bra ihop med PulseAudio – vilket nu är(/ska vara) fixat!

Det är fortfarande i utvecklingsstadie (Beta), men ska ändå fungera rätt bra. Bland de andra nyheterna finner man högkvalitativ video, kunna skicka SMS och snyggare gränsnitt (har inte kollat än). Jag tror ändå att det inte kan vara värre än den förra klienten, så vad som helst är gött.

Jag är dock fortfarande lite tveksam vad som händer bakom Skypes fasad. Nog är det hårdkrypterat så att ingen kan avlyssnas, men jag har för mig om att Novell varnade för Skype för ett par år sedan. I vilket fall så ska jag testa det lite nu.

Läs mer om det här: http://share.skype.com/sites/linux/2009/08/skype_for_linux_21_beta.html

Kommentarer är stängda

Blod och utbildning.

Publicerat av Daniel Holm den 18 augusti, 2009

Imorgon så har jag två huvudsaker att utföra och även en eventuell sak.

Gå till komvux i Västervik och lämna min ansökan till distanskurser.
Ge blod!
(Ringa till Chalmers.)

Jag ska först och främst alltså se till att jag pluggar även denna termin och så ska jag ge blod – visa vad ’Sharing is Caring’ verkligen är!

Det tredje är en liten fuling jag tänkt kolla med Chalmers, men det är högst eventuellt.

Men att äntligen få ge blod är jag både lyrsikt glad över och lite nervös. Jag är varken rädd för sprutor eller blod, men jag är ändå lite nervös. Kanske reagerar jag skit lustigt och däckar, haha. Eller så går det som när jag åkte in på sjukhuset för blindtarmen (gått hemma i e en vecka med magont – visade sig vara en blindtarmsinflamation.), då en sköterska gröpte i armen med nålen för att få tag på min åder. Men det kommer säkerligen att gå bra och jag känner mig som sagt, väldigt nöjd.

Dock var jag lite rädd innan de ringde häromveckan. När jag var och gav blodprov så sa de förvisso i slutet av sommaren, men när denne väl kom så hade de fortfarande inte hört av sig – skulle jag inte få ge något blod? Men jo då, det får jag allt, och det ska bli gött!

Man växer liksom lite som person, känns det som. Tänk bara om fler kunde ge blod. Engligt en jag pratade med på sjukhuset, så ger ynka 10% av alla sjukhus-personal blod. De borde ju föregå med gått exempel. Finns förvisso kanske en förklaring, men innnan jag hört den så är det för jävligt. Men det är ju inte bara systrar och doktorer som ska sköta sitt ansvar, det är alla!

Sharing is Caring!

Och så ska det dessutom bli gött att återgå till böckerna, denna gång i form av distanskurser. Köra sitt eget race. Det är den tredje och sista gången jag läser dessa kurser så nu är jag redo att ge allt! Kan ta det i min egna lilla fart, vilket känns gött. Bli av med den ena kursen snabbt, medans man kan dra ut en annan lite mer – perfekt.

3 kommentarer

Magnus Uggla blir hellre våldtagen av The Pirate Bay än av Spotify.

Publicerat av Daniel Holm den 13 augusti, 2009

Magnus Uggla - Om Bobbo Viking Magnus Uggla – en av min barndoms största idoler och fortfarande nära mitt hjärta. Den bästa skivan han har gjort är den första: ”Om Bobbo Viking”. Den känns mer passionerad, viljestark, mindre utpumbad och inte så överdrivet professionell. Jag har lyssnat på Magnus Uggla till och från så länge som jag kan minnas.

Men ”Om Bobbo Viking”, den innehåller låtar som Starlet, Okänd Värld och andra låtar som herr Magnus Uggla själv aldrig haft med på sina samlingsalbum – för det är den del av dessa. På senare år så har jag mer och mer sätt Magnus Uggla som en yngre, gammal gubbe som bara inte kan lägga av, trots att hans tid som svensk pop-artist är över. Kanske är det för hans musik inte känns lika passionerad som utpumpad numera. Att han hänger kvar för att han helt enkelt inte kan något annat – vilket egentligen är en godtagbar anledning.

Men samtidigt så är han ju så skön. Har haft egna program som ”Vart fan är mitt band” och ”Vart fan är min revy” – helt underbart. Iallfall det enstaka avsnitt som jag såg av det förstnämnda. Sedan var jag även och såg honom i Linköping förra sommaren.
Något som jag alltid har uppskattat i hans texter är hans rena ärlighet, något som jag kan tänka mig att andra i hans närhet inte uppskattar lika mycket.

Något som jag dock också har reagerat över angående herr Uggla och som har fått mig att lite rygga tillbaka och satt idéer i rullning är han verkar så properietär. Nu vet jag inte säkert, men jag ser Magnus Uggla som en artist som verkligen vill och ska ha pengar för sin musik han gör. Att han hatar allt vad det heter med Piratkopiering osv. (Och så finns ingen RSS-feed på sidan, så han vill verkligen inte bli kopierad. Själv har jag nästan alla hans skivor, och hade alla på datorn innan jag tog bort dem i plats för Spotify – dum idé. Nu är jag utan all hans musik igen, då jag inte orkar att rippa mina undanstoppade skivor till datorn.

Varför? Jo, för igår så gick Magnus Uggla ut på sin blogg och sa att han ”…blir hellre våldtagen av Pirate Bay än rövknullad av Hasse Breitholtz och Sony Music och kommer därför att lyfta alla mina låtar från Spotify i väntan på en hederlig nättjänst.”. Hans musik är alltså borta ifrån Spotfiy (har inte kollat det än förvisso) och jag får återigen bege mig till gamla goda The Pirate Bay och ladda ner de skivor som är värda att ha.

Nu är bara frågan om han har ”lyft” sina låtar ifrån Spotify just för att han inte får betalt, eller om han har gjort det för att bevisa dumheten med en ”laglig” musiktjänst där artisterna ändå inte tjänar något. Om det första är fallet så kan han ju faktiskt ha det, men är det dock det andra så kanske man ska ta och skicka en slant till honom – svart! Det är då jävligt bra gjort och stå upp för det!

Det är också det som jag alltid har sagt. Det är inte artisterna som förlorar pengar i detta upptåg om Piratkopiering, utan det är skivbolagen – och ja; Fuck them! De har gjort sitt jobb och haft sin tid i rampljuset, håller du inte med Magnus Uggla?

Kommentarer är stängda

Dumma jävla människor.

Publicerat av Daniel Holm den 12 augusti, 2009

Har du någonsin tänkt på alla fejkade människor där ute?

Enligt mig så finns det fyra typer av människor:

Den som är snäll – Generellt sett alltid ödmjuk, uppskattande och vänlig.
Den mjuka med hårt skal – Den som ska vara så hårt men gärna kramas efter några för många öl.
Den fejkade som försöker vara snäll – Den som ska försöka vara så jävla snäll men egentligen snackar skit om alla med alla.
Den största idioten – Skiter i vilket, går förbi tanten som ramlat omkull och skiter i att ringa efter Polis när denne ser ett inbrott.

Alla dessa finns ibland oss och även jag känner folk i alla fyra klasserna. Barndomsvänner som har gått till att nonchalera en när de går förbi – man är inte tilräckligt ”populär”. De som hatade och föraktade mig, men nu är mina vänner.

De flesta i den andra gruppen är givetvis män. Män som inte vill visa sina tårar när de slår till tummen med hammaren eller super ner sig när de nyligen blivit dumpade.
Kvinnor å andra sidan befinner sig nog istället i den fejkade klassen. Hur de beter sig mot varandra är ibland det värsta jag har sett på denna jord. Och så har det alltid varit. I vissa fall så högdragna och långsinta.

En både för- och nackdel är att man förvisso kan förflytta sig mellan dessa grupper. Iallfall någorlunda. Tex så anser jag mig som den snälla. Men jag kan nog också både anses och anse mig själv att ha befunnit mig i en annan av grupperna. Och nu ska vi heller inte generallisera. Folk kan variera mellan alla grupperna beroende på miljö och folk. Men den som man är generellt kan i princip alltid placeras i någon av dessa grupper.

”Populär” är också ett jävla ord. Människor som var ”populära” och bara umgick med varandra, jävlades med de andra eller var överdrivet vänliga, som om de tycker synd om en. Jag har nog aldrig klassats som den klassiska ”populära”, ändå var en av anledningarna till att jag slutade äta i matsalen i skolan att det var för mycket folk att hälsa och kolla läget med – och jag kan aldrig förneka en annan människa.

Men ni som har varit som jag, kan det vara så att man inte är ”populär” för att man helt enkelt är så fördomsfull. Kanske lite som de ”populära” grupperar sig av samma anledning. Jag har dock alltid haft mina vänner, oavsett om de varit ”populära” eller ej. Som sagt så kan jag inte förneka någon någonting, och med mina vänner känner jag mig tryggare då min syn på ”popluära” är de som är ytliga och har en kärna av sten.

Känner ni igen er i något av detta så klaga inte. Gnäll eller skrik inte. Varken på mig eller andra. Inga ord behöver alls utbytas, utan känner du dig missnöjd med den plats som du känner dig som att du befinner dig i så fösök istället med att helt enkelt bli en bättre människa.

Och kom som sagt ihåg det med, det är ingen generalisering, och det handlar även mycket på beskådaren och inte din egen syn på det. Tex. så gråter jag inte. Ibland skulle jag nog gärna göra – av många anledningar, men jag mår fortfarande skit när jag tänker på att jag körde ihjäl Bambi…

6 kommentarer

Det absolut värsta med sommaren.

Publicerat av Daniel Holm den 7 augusti, 2009

Det finns en sak här i världen som kan få ens sommar att bli oerhört frustrerande. Det handlar inte om åska och regn, inte att det är långa köer på ICA och inte att man ”bara jobbar när det är fint väder”. Nej, det handlar något mycket, mycket värre – flugan.

För dessa envisa jävla flug-helveten är det absolut jobbigaste som jag kan komma att tänka på.

Bin, getingar, humlor, spindlar och div. gör mig ingenting. Men flugor – ÅH!!!! De kryper på en när man sover och sitter i ens ansikte. De är överallt på jobbet, de sitter i maten, de fluger runt håret när man är ute och går och de drar med sig en massa skit!

Som jämförelse så kan vi se det att jag alltid räddar ett bi, en geting eller humla när de inte kan komma ut igenom ett fönster – flugan slår jag hellre ihjäl. Känner jag hur en spindel klättrar på mig så läger jag försiktigt ner honom på en bättre plats – kryper en fluga på mig så gör det inget om jag skulle få ett blåmärke efter dess död.

Spindlar, bin och dyl. känns ändå mysigt och har på ett annat sätt en större nödvändighet. Bin gör honung, och bidrar till växtligheten och spindlar hanterar världens starkaste textur och bygger nät av dem som de – fångar flugor i. Det är ju helt fantastiskt.

Så nu sitter det numera ett gäng flugfällor här hemma i taket och vi har fått ett gäng redan över natten.

1 kommentar

Ibland behöver man leka.

Publicerat av Daniel Holm den 6 augusti, 2009

Igår så kom äntligen den vackra vädret tillbaka till Loftahammar och skärgården. Jag hade sedan tidigare bestämt mig för att jag i under inga som helst omständigheter skulle bada minst två gånger innan denna vecka var slut. Igår kom det första av de två doppen och min sommars andra dopp.

Jag och Sebastian åkte ut till Henke på Långö för att hoppa ifrån ett berg i solskenet, vilket vi med gjorde. Vattnet var fruktansvärt kalls, men jävligt gött. Uppfriskande och stärkande. VI simmade ifrån ön vi hoppade ifrån, över till en lite mindre, där vi gick upp och sedan satt oss i en liten bergsskeva med lite varmare vatten – nästan som ett badkar, vilket vi också kallade det.

När man var mindre, inte hade några sommarjobb (eller jobbade betydligt mindre) och badade betydligt mer, så var man ju också i mer. Man lekte på alla möjliga vis. Tex, att försöka göra olika hopp ifrån flottar, den som gjorde störst vågor, stå på händer, hålla andan längst, hoppa ifrån varandras axlar, kasta boll och kasta – japp, lera eller sjögräs. Detta började vi igår att göra, när vi satt där och snackade i ”badkaret”. Det var faktiskt hur roligt som helst. Springa runt där på den lilla ön, som mer var toppen av ett berg med lite ogräs och buskage på, och kasta sjögräs medans man försökte att inte springa i all fågelskit.

Fnitter som skolpojkar som lekte i havet för nästan tio år sedan uppfattades som våra egna. Jag har under större delen av mitt liv förespråkat att man inte ska längta till att växa upp. Att bli vuxen och att allt blir tråkigare – vilket det delvis blir. Kolla hur mycket vi leker nu för tiden = Inget! Vi träffas och tar en kopp kaffe eller dricker sprit och drar skämt. Även att detta är jävligt roligt så vill man ändå lite hitta tillbaka till barndomen – något som har infunnit sig allt mer den senaste tiden, tycker jag och älskar det.

Växa upp är väl egentligen aldrig fel. Men jag anser att mognad handlar mer om att ta ansvar och hur man hanterar vissa händelser och situationer, hellre än att man helt slutar upp med sin lekfullhet. Att klättra i stolpar och försöka lära sig cyckla på bakhjulet som än ung man är inte mer eller mindre godkänt för att man är stupfull. Kanske då mer dumhet än något annat.

Jag ser gärna tillbaka till de sommrar man hade under sin barndom, för tragiskt nog är det över. Men jag tänker då inte överge dem och dess händelser. Nej, nej. Då tänker jag hellre lära av dem och ta det som var roligt och forstätta med dem så länge som jag lever och lär.

Men när badandet tillslut var över och vi haade haft det ofantligt roligt så satt vi ändå där en stund senare, i solnedgången, tog en kopp kaffe och snackade om brudar och en kommande kräftskiva.

Klättra i träd, skojjslåss, jaga varandra, kasta boll, hoppa ifrån varandras axlar, ha vattenkrig och kasta sjögräs är något som jag gärna ser mig själv göra en lång tid framöver.

Kommentarer är stängda