Författare: Daniel Holm

Manligt med tårar.

Publicerat av Daniel Holm den 2 oktober, 2009

Jag skrev tidigare om att det ibland kan vara hårt att vara man i vårt samhälle. Fick en hel del rolig respons och tack vare Malin så förstod jag även att jag hade gjort mig lite missförstådd, eller kanske snarare inte utvecklat mig specifikt nog.

Malin sa det att hon snarare ser det som manligt när en man gråter, att han faktiskt vågar och jag håller helt med. Det är faktiskt att det är precis så jag menar. Det är bara då en man får gråta, när tårarna kommer ifrån känslor. Hans hjärta är krossat, misst en nära vän, när en förälder eller annan släkting eller familjemedlem dör.

Dock så är det fortfarande så att man måste välka sina situationer och platser att gråta över känslor. Det är tex jävligt hårt att se sina egna föräldrar gråta. Givetvis har de all rätt till det, men man känner sig hjälplös. Den stora björnen som alltid varit där för att torka ens egna tårar, gråter nu. Egentligen är det väl också inte mer än rätt att de också får göra det, så att man kan ge tillbaka för all support, men det är ändå hårt.

Däremot ska ska han kanske inte gråta när han slår sig på smalbenet eller slår huvudet i marken. Det är knappt att han får gråta när han får en smäll på pungen (tro mig, det värsta har hänt även mig och det är fortfarande inte okej att gråta då). Det hör även till att vi män inte har lika nära till tårarna vid sådana tillfällen. Vi gråter helt enkelt inte över smärta.

Jag har däremot svårt att gråta. Det är inte så att jag inte vill eller känner att jag inte borde, jag bara kan inte. Sedan jag och Anneli gjorde slut så har jag gråtit två gånger. Första gången var när jag insett vad jag hade gjort och andra gången var nästan en vecka senare när allt bara gjorde för ont och jag kunde inte sluta tänka på henne, på allt. Gråta är någonting som jag har haft svårt för i många år. Jag kan känna hur jag verkligen behöver gråta, släppa på trycket – men det går inte.

Jag vaknade tex. en morgon, två dagar efter att Anneli och jag gjort slut och jag kände mig så tom. Vi brukar alltid höras av på morgonen, antingen är det hon som väcker mig, eller så ringer jag så fort jag vaknat. Denna morgon insåg jag att jag inte längre kunde göra det (jag vet att du säger att jag kan, Anneli, men inte denna morgon :). Jag gick ner till köket, började bre några mackor, kände att jag var jätte ledsen och att jag behövde gråta. Jag började sjunga, som jag gör varje morgon(/dag/kväll/natt) när jag går runt och styr med något i kök eller dyl. Givetvis föll man på låtar som kanske inte gör saken bättre och ledsnare blir man – kanske var det delvis medvetet. Jag ansträngde mig verkligen för att få släppa en tår eller två, men icke! Det går inte hur som helst.

Men jag personligen är inte rädd att gråta. Jag är varken sämre eller bättre än det. Och inte är jag rädd att erkänna det.
Dock så återkommer det till att man måste välja situation.

Kommentarer är stängda

Någonting sagt.

Publicerat av Daniel Holm den 1 oktober, 2009

Inget egentligt viktigt att skriva idag, vill mest ha någonting sagt.

Dagen har varit rätt go. Vaknade, åt frukost, tog en lur, pluggade, mekade med Jockes hemsida (back to PHP and CSS!), åt, pluggade, pratat lite med Anneli, spelat gitarr, tog ett bad, pluggade och nu har jag pratat med vänner och familj och ska plugga lite till innan jag lägger mig inför morgondagen.

Det var helt enkelt varit en rätt go dag, om än rätt lugn, men det är fint även det imellanåt. Har inte satt foten utanför dörren idag, dock.

Dessutom är jag otroligt spelsugen! Som bara fan. ETQW, HL2:DM, Hitman, Oblivion eller vad som, ett bilspel kanske. Det skulle vara gött. Men jag tänker inte låta mig själv spela förens jag har pluggat tills det att jag är nöjd! Och för att jag gärna väntar in min nya laptop.

Jag känner mig även lite ynklig. Jag vill så gärna ha vissa saker sagda, men vågar inte säga dem. Och jag känner mig tjatig mot de flesta i min närhet. Men det är så mycket som kretsar runt livet man hade innan. Allt man har att berätta är ju ändå ifrån det förflutna och Anneli är ju mina sista tre år – det är mycket som hänt under de tre åren.

Man blir lite lätt paranoid… Men allt kommer att fixa sig – på ett eller annat vis.

2 kommentarer

Jag har krossat mitt egna hjärta.

Publicerat av Daniel Holm den 29 september, 2009

”Precis gjort slut med Anneli. Troligtvis begått mitt största misstag någonsin.

Vi pratade i nästan två timmar och avslutade kärleksfullt och vänligt.

Saknar henne redan något saklöst.” Detta skrev jag för snart sju dygn sedan och det är sant – jag har gjort slut med den underbaraste människan i mitt liv.

Detta är troligtvis den största uppoffring jag gjort i mitt liv, men det är nog ändå värt det. Saken är den att vi nu bor 40 mil ifrån varandra och att distansförhållanden absolut inte är något att ha. Jag är fortfarande otroligt kär i henne och älskar henne över allt annat på denna jord – det är just därför jag valde att göra slut.

Hon kände att hon ville stå på sina egna ben och växa, hon var osäker på hur hon kände och jag vet precis hur smärtsamt det är och jag har själv haft de tankarna. Det som dock fick mig att stå emot att inte göra slut tidigare var det att jag älskar henne så mycket, klarar inte av att såra henne eller se henne ledsen och att jag aldrig vill se mitt liv utan henne. Och skulle jag göra slut så var jag så rädd att jag skulle mista henne för evigt, för en paus tills våra studier och distansen mellan oss var över kanske skulle vara bra.
Dock insåg jag snart att jag inte får vara så självisk. Jag älskar henne så mycket att jag vill rädda henne ifrån dessa tankar och att hon är värd allt i denna värld och att jag skulle göra allt för henne eller för att göra henne lycklig – vilket just nu är att lämna henne och låta henne gå sin egen väg, oavsett om vi någonsin kommer att bli ett par igen eller ej.

Saken är ju även den att jag fortfarande vill att hon ska vara den som jag följer till altaret och som jag håller i handen och som hon får skrika hur mycket som helst på innan och under födeseln av våra barn. Men det är också så att ifall man nu ska vara osäker vid något tillfälle av ens förhållande så ska det vara både innan de ovanstående situaionerna och när man fortfarande är ung. Ifall det skulle vara i annant fall så är man troligtvis fast tills att man är ”för gammal”, eller iallfall betydligt äldre.

Vi både talar och ses fortfarande, vilket givetvis känns helt underbart då vi fortfarande älskar varandra – troligtvis för alltid, men det känns ändå tomt emellanåt. Dessa två (delvis tre) år är ju inget man enkelt kastar bort. Anneli har ju varit min värld och nästan allt jag känner till, allting jag äger och har, doftar hennes ljuva doft och minnen. Nu ska det ju givetvis ta tid också, vilket det även kommer.

Det även när sånna här saker sker som man ytterligare märker av sina vänner och de är verkligen där för mig, vilket jag uppskattar otroligt mycket. Likaså finns min familj på samma vis. Men trots att både mina kära vänner och familj finns där eller här så känner jag mig ibland tom och att jag ändå går livets väg ensam. Nu känns det förvisso mycket bättre sedan jag fick träffa henne så sent som igår och att det gick så mycket bättre än vad jag hade kunnat tänka mig och att vi kunde föra samtal om allting.

Allting kommer ta ett tag för att få sjunka in och det är en hel del att vänja sig vid, men det kommer garanterat att fixa sig – på ett eller annat sätt, även att jag givetvis är dum och naiv och mer hoppas på det ena.

Varje gång min mobil ger ifrån sig ett ljud så hoppas jag delvis at det är hon som skrivit, även att jag vet att det inte är och jag ser henne överallt. Men jag vet ändå att detta är det bästa för tillfället och at jag gjorde rätt i att göra det jag gjorde – för bådas skull. Och visst gör det fruktansvärt ont, jag håller mig ofta för hjärtat, men det är ju precis det som det ska göra! Skulle det inte göra så skulle ju något vara otroligt fel och ingenting skulle ju vara värt något, att bara låte livet passera.

Jag är jätte osäker på om jag nu fått ner det jag ville ha sagt, eller om jag kanske istället har sagt för mycket, så jag avslutar med orden av Ola Salo, The Ark, sjunger ”I just wanna be fun, just wanna be the one who makes you smile..” – Tell me this night is over.

4 kommentarer

Hårt att vara man.

Publicerat av Daniel Holm den 27 september, 2009

Nu kommer säkert flera av er fnysa eller ge ifrån er ett lätt skratt, men jag anser att jag i mångt och mycket är en man. Må så hända en väldigt ung man, men en man.
En tanke som jag haft som resultat av detta de närmaste åren är att man ses som hård, mentalt stark, tar skit och skyddar sina kära – detta är alltså en självklarhet och ett faktum. Jag ser inget större problem med att vara den som många anförtror sig till och fungera som en stödpelare, snarare att det är smickrande och roligt – dock kanske det ibland går lite långt.

När man är denna person som alltid finns där så får man givetvis många sådana svar, men man kan inte alltid anförtro sig tillbaka, verka svag. Det må ses som en ”macho”-grej och kanske det är, men det är så jag ser det. Ifall jag lättar mitt hjärta, är ledsen, gråter eller dyl, så kanske se sen ser mig som svagare. Vissa ser det kanske lite istället som att de kan anförtro sig till ytterligare pga. detta, men det är nog en minoritet.

Att vara man är helt enkelt hårt. Att inte kunna anförtro sig till andra på samma sätt; Män tröstar inte varandra, eller en pratar om känslor på samma sätt som kvinnor gör. Gråter inte eller visar några känslor alls.
Vem tar hand om den största björnen?

Ofta är det dessa mäns kvinnor, flickvänner, fruar som få stå som deras stödpelare. Men ifall dessa är ute ur bilden så gör det bara jävligt ont att inte ha sig någon att anförtro sig till – det är ju inte som att man alltid har så mycket kvinnliga vänner eller ex att tala med.

Nu säger jag inte att det inte är hårt att vara kvinna, men just när det gäller detta så är kvinnan mer generellt accepterad till att visa känslor, gråta. Man kan ju däremot se mamma-rollen som en precis likadant situation. Inte vill man som barn se sina föräldrar ledsna, de är ju ens hjältar, ens allt.

Jag ser egentligen inte så mycket fel i detta – inget jag vill ändra på, utan bara tankar jag vill få ur mig.

2 kommentarer

Börja programmera igen?

Publicerat av Daniel Holm den 26 september, 2009

Fy fan vad sugen jag är på att börja programmera igen, det liksom kryper i mina fingrar. Började tänka på en typ av online-galleri med specifika rättigheter för bilder osv. Borde inte vara allt för jobbigt att fixa. Lista filer, skapa en miniatyr, länk till orginalbilden och en databas med rättigheter – fint.

Det är så fint att även utveckla något som man själv har behov av och sen kunna ge bort det så att flera som kanske har samma eller liknande behov också får ta del av det. Och att utveckla något i form av ren kod i ett text-dokument och se vad det sedan gör, är helt fantastiskt.

SixA gick ju lite i stöpet, även om jag funderar på att byta namn på det och leka vidare med Filipes källkod. Han slutade prata med mig och körde sitt eget race.

Sen så ska även denna sida få sig ett ansiktslyft. Har tänkt göra ett lite mörkare tema, kanske grått. Kanske något skoj så att det blir lite mer dynamiskt tema, lite toningar osv. Det är jag väldigt sugen på.

Vidare har jag även mitt OpenCalendar att sätta tänderna i. Såg ett projekt där de försökte samla lite av Googles webbtjänster, fast i öppen källkod och göra som en egen online-svit av det. Kanske kan man få med OpenCalendar i det.

Jag är även lite sugen på att göra ett jävligt läckert, OS X-influerat drop-image-convert-program. Bara en ruta där man ställer in konverteringsmöjligheterna och sedan bara drar en fil till den. Lite för skoj, även det.

Vilket fall så är jag sugen på min nya laptop som ska komma nu under veckan, och att börja programmera.
Programmera är lite som att skapa ett barn. Man skapar det, föder upp det och låter det utvecklas, blir lite som ens bebis.

Utveckla är underbart – kanske skulle man börja måla också?

Kommentarer är stängda

Gratulerar Matilda, 16 år!

Publicerat av Daniel Holm den 25 september, 2009

Grattis, min kära syster, idag fyller du hela 16 år. Jag minns tyvärr inte allt för mycket ifrån min 16-årsdag mer än att morgonen i min första, egna lägenhet var fylld av tomhet. Mer minns jag att du, Matilda, tillsammans med mor och Amanda, ringde och sjöng för mig. Minns även hur mina vänner återigen glömt det ;p. Jag mindes att jag kände mig rätt vuxen när jag fyllde år, även att jag nu, fem år senare, vet att det inte var fallet. Man ska aldrig skynda med att växa upp, den dagen kommer och den kommer att gå. Dagarna kommer då du önskar att gjorde mer, eller gjorde det annorlunda. Nu är jag fortfarande mycket ung, och har en lång tids lekfullhet kvar, men det finns ändå saker man har lagt på sig och erfarat under åren. Ta vara på det och ha det jävligt kul, oavsett vad någon anknyt säger. Möjligtvis förutom att du ser allt för rolig ut när du sminkar dig (ni vet det här internet-klippet där en brud har samma sanslösa posé i hundratals bilder). Grattis och kör hårt!

Kommentarer är stängda

Taskigt bloggande.

Publicerat av Daniel Holm den 25 september, 2009

Fan vad dålig jag har blivit på att blogga – eller åtminstone posta det som jag faktiskt skrivit, för det är en del. Men vissa ämnen vill jag helt enkelt hålla en högre kvalitet med och vissa känns det helt enkelt inte klart med. Vilket fall så ska allt bli bättre framöver. Dels för att jag på sätt och vis fått mer tid och dels för att jag betalat min nya Zepto laptop. Förvisso kan köpet ses som ett resultat av det förstnämnda. I framtiden så kommer jag nog återigen att bli mer aktiv, generellt sett, på internet. Ska gå in hårdare för både Piratpartiet och Ubuntu – bortsett ifrån min hemsida och utbildningen, förstås. Sprida mer tankar, åsikter och framförallt erfarenheter och kunskap är något som jag ser fram emot och ska bli jätte roligt!

Kommentarer är stängda

Göteborg.

Publicerat av Daniel Holm den 20 september, 2009

Nu har jag bott i Göteborg i två veckor och två dagar. Jag har varit både närvarande och frånvarande i staden då jag varit i mina hemtrakter och Linköping under min födelsedag för lite mer än en vecka sedan, men jag har fortfarande haft mitt rum med mina prylar där i två veckor och två dagar. Jag lever fortfarande på den första kvällen.

I tisdags flyttade Marcus med över landet när jag skulle tillbaka och vi har haft skit kul hittils. Varit ute och utforskat staden, dess nattliv, mm. I fredags var vi på Liseberg och såg på Håkan Hellström, även att vi inte såg allt för mycket, men gött spelande var det verkligen, precis som det alltid är med Håkan och hans grabbar. I går var vi tillbaka på Liseberg och åkte Uppswinget, Balder och Höjdskräcken – fantastiskt.

Hoppade även in på Evert Taubes värld och blev helt till mig! Det fanns så mycket information och älskvärda ting där inne så jag ville egentligen inte gå. De hade verkligen fått till det där inne. Dagarna innan fredag och lördag har mest bestått av en öl här och där på div. krogar på bla. Avenyn, Linnégatan och Andralånggatan och en massa plugg – Matteprov imorgon.
Dock så måste en ytterligare sak tilläggas till denna underbara vecka; Jag och Marcus delar ett rum hos en kille och vi tre åt vildsvin som Jocke (killen vi bor hos) hade skjutit och som Marcus (kock) lagade till. Är nog det näst, om inte godaste jag någonsin ätit. Står mellan en annan rätt som kocken Marcus lagade på sin 20-årsdag – Black & White.

Jag kan, med handen på hjärtat, säga det att jag stormtrivs i Göteborg. Det finns så mycket att upptäcka och uppleva. Jag ser förvisso att vi har fått se rätt mycket redan under denna vecka, men det är självklart helt omöjligt att redan sett allting som finns att se, och jag ser fram emot mina kommande fem-sex år. Ska nog ta och läsa lite lokal historia.

Komiskt nog när vi satt oss vid tvn för första gången denna vecka, så var det här programmet om det svenska språket av Fredrik någonting, och han var och talade om just Göteborg – fantastiskt. Fick man lite språklektioner för ni ska veta det att jag ska gå in hårt för att börja prata göteboska.

Och sen har vi givetvis dagens huvudämne om Göteborg; Att de sägs vara så jävla glada. Naivt nog så måste jag nog faktiskt säga att de är. De ända som jag pratat med som varit otrevliga (alt otrevligare) den senaste tiden har varit flickorna på CSN. Av alla de nya människor som jag har mött de senaste veckorna så har en enda varit mindre trevlig, och det var en trött tjej på IKEA. Alla andra har varit jätte trevliga och hjälpsamma. Men jag har en teori om just detta;

Varför folk är så trevliga och är så trevliga i Göteborg är för att de förväntas vara trevliga. Göteborg som helhet är fylld av folk ifrån hela Sverige. Folk som vill studera, leva livet, söka nya spännigar och arbeten. De väljer Göteborg för deras goda rykte och vill givetvis inte vara sämre när de kommer dit, så de är jätte trevliga mot alla människor och som alla vet så blir man som man umgås. Alltså resulterar det i att alla är trevliga för trevlighetens skull. Men sen också det att man som göteborgare vill vara en del av detta goda rykte och blir på så vis också trevlig, för inte kan man var otrevlig mot en jätte trevlig turist som gått vilse och behöver din hjälp.

Sen finns det antagligen de som är trötta på detta goda rykte, men dem bryr vi glada oss inte om.

Jag är nog lite förälskad i denna stad, fylld av möjligheter och fantastisk kollektivtrafik. Just kollektivtrafiken får även den gigantiska staden att kännas mindre. Inte hopptryckt utan mysigare. Den nuvarande veckans väder har ju heller inte gjort tankarna om denna ljuva stad mindra skön. Det ända jag har att gnälla på är den bristande säkerheten i kön in till Liseberg i fredags, något som dom har fått höra, plus att jag och Marcus träffade ett trevligt par på krogen efteråt, där killen visade sig jobba som säkerhetsvakt på just Liseberg.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; ”My kind of town, Gothenburg is!”

För att helt skifta på detta ämne så är jag påväg till Lidköping för att senare åka vidare till Linköping för att äntligen få träffa min älskade Anneli, som jag så längtat efter. Ska även vara i Loftahammar/Västervik under en vecka nu. Prov imorgon och syrran fyller år på fredag så det finns ingen anledning att åka hem till Göteborg mellan det. Måste spara lite pengar, jag ska ju köpa en ny laptop.

Kommentarer är stängda

Testar 'Drupal Editor'.

Publicerat av Daniel Holm den 17 september, 2009

Som så många av er säkert vet så använder jag mig av Drupal för min hemsida. Tyckte att det var en fantastisk lösning och kärlek uppstod. Nu har jag dessvärre vara dålig på att uppdatera min hemsida och tillhörande blogg. Dels för att min trogna laptop börjat bli gammal och krasslig (ny beställd), dels för att jag inte hur som helst velat eller kunnat skriva på mobilen (förens nu!), och dels för att det är mycket plugg och annat här i livet. Nu skriver jag dock faktiskt ifrån just mobilen – något som jag har längat efter. Programmet heter ’Drupal Editor’ och finns på Android Market. Funkar helt ypperligt! Imorgon har jag dock ett roligt och intressant ämne att posta. Sussa sött, godnatt.

1 kommentar

Att fylla år.

Publicerat av Daniel Holm den 9 september, 2009

Att fylla år är väl generellt sett väldigt roligt. Det är ens egna dag fylld av tårta, fika, övrig god mat och tilltugg, fantastiskt sällskap i form av både släkt och vänner, gratulationer och givetvis en och annan present.

I år (imorgon) fyller jag 21 och jag är inte go på att fylla år, i år. Det handlar inte om åldern, känns fortfarande som en evighet sedan man fyllde år sist, utan det är mer att det inte är lika kul längre – precis som att fylla 19. 18 var ju skit kul, få gå på krogen, få rösta, mm. och festen var även den skit kul. 20 var ännu bättre – Att få gå på bolaget och numera anses som vuxen (på pappret, tänker aldrig ge upp vissa av mina vanor) och det var ett mysigt firande och att jag, Sebatian och Henkrik även slog ihop våra kalas och göra det till ett 60-årskalas var även det fint.

För födelsedaganrna handlar mycket om innehållet eller den förändring som den nya åldern medför. Likaså att bli 15 och få köra moppe, eller 16 för att få skaffa lätt motorcykel-körkort. Nu får man väl i princip vänta tills att man blir 23 eller 25 för att få komma in på vilken krog som helst, eller få åka med vissa färjor – det är enda förändringen.

Nu menar jag inte att man allt för mycket ska fokusera på presenten, men ärlig talat så är det ju skit kul att få dem! Såväl på julafton som på ens födelsedags är det hysteriskt kul att öppna paket, känna pirret inom sig och längtat efter att veta vad det är man får/fick.
Jag anser ju givetvis att själva firandet är mer värt. En födelsedags med en massa presenter men inget firande är fortfarande en riktigt sketen dag. Då har jag det hellre tvärtom; massor med folk och inte en enda present. Men jag ser ju helst ett det blir lite av varje.

Men med åren så blir det så mycket svårare med vad man önskar sig. Män växer ju aldrig riktigt upp, eller växer snarare aldrig ifrån sina leksaker, snarare att priset på dem höjs. Och även att man vet precis vad man egentligen vill ha, så kan man ju inte önska sig en bil, en laptop eller en resa till Austrailen. Det känns inte moraliskt korrekt. Därför dämpar man sig givetvis och väljer sådana där grejer man vill ha, men aldrig kommer till att köpa sig själv eller saker med ett rimligt pris. I år tex, så önskar jag mig en ny gitarr. Det har blivit skit tråkigt att spela på min nuvarande då det har visat sig att hela jävla halsen är skev, vilket gör att A- och G-strängen som skrålar som fan av de felaktisga vibrationerna.

Sedan så ska man heller inte snöain sig på vad personen som fyller år har önskat eller ej. Ge dem hellre en present som kommer ifrån hjärtat, något personligt. Det är ju om man inte kommer på något sådant som man ska ge dem något som de önskar. Eller när man är ett stort gäng så kan man ju dessutom slå på den stora trumman istället för att köpa en massa smått.

Men givetvis uppskattas allt, då det faktiskt är tanken som räknas.

I år känner jag dock att jag verkligen vill ha en present som man får öppna – en inslagen present, helt enkelt. Känna lite av barnaruset.
Jag måste också erkänna att jag är oehört bortskämd. Jag brukar oftast få det jag önskar mig (kanske mest pga. jag bara brukar önska något speciellt varje år) och visst brukar det vara något som jag faktiskt behöver.

När jag fyllde 18 så fick jag en skinnjacka. Hade haft en och samma (vår-)jacka i flera år utan att egentligen tänka på det. Men så fann jag en så snygg skinnjacka så jag önskade mig givetvis den. När jag fyllde 19 så önskade jag mig främst en verktygslåda med lite verktyg och så lite grejer till min gitarr. Nog fick jag en verktygslåda allt, med en massa verktyg och så fick jag en digital gitarr-stämmare och en exelrem. vid 20-årsdagen så fick jag en rock, skinnhandskar och en läcker halsduk. Givetvis fick jag mer än detta. Kläder, prylar och dyl. är alltid med.
18 fick jag även en stor växt och en läcker kruka, RAM-minne och en fläktkontroll till datorn i en gigantisk låda med ännu fler lådor i och även några tegelstenar.. 19 fick jag t-shirts, läderarmband. 20 fick jag en väst, ett linne, en tröja, två klockor, mm.

Som sagt så är jag bortskämd, men i gengäld älskar jag att ge fina presenter tillbaka. Skjortor, datorer, externa diskar, väskor, halsband, köder, mm.

Och man får heller inte glömma bort att det inte bara är för ens egna skull som man firas på sin stora dag. Det är ju ockå en dag för nära och köra att träffas och framförallt visa sin kärlek och uppskattning för födelsedagsbarnet. Och börja inte tjattra om att man orde göra det varje dag. Givetvis kan eller brde man det. Men kanske en dag lite mer än de andra. Blitr lite mer speciellt då.

Gratulerar på era födelsedagar! (när nu de är 😉

PS. Ursäkta ev. stavfel och andra felaktifheter. Jag sitter på bussen med solskenet på skärmen och ser inte hela tiden någonting. DS.

Kommentarer är stängda