Äntligen på väg.

Till tonerna till denna visa, framträdd av Håkan Hellström, och på en buss från min hemstad, samtidigt som den tidiga vårsolen går ner i väst.
Våren stundar. Det må ännu ligga snö på marken, de må ännu falla ny, men jag känner det inom mig. Jag sprudlar.
Är det hormoner som av rent naturbiolgiska skäl får mitt mående att förhöjas, eller är det livets tidigare vårers minne som gör sig till känna som en en kavalkad av känslor? Förnimmelse av kärlek och ungdom? Spelar det egentligen någon roll? Möjligtvis för att dra nytta av det under stunder av sämre mående. Men vill jag verkligen emulera detta rus i mitt hjärta?
Det är min 29:e vår som är påväg. Våren är den mest anmärkningsbara av samtliga säsonger, tillika terminer. Hela mitt liv, vad jag till minnes känner igen, har behandlat det vackra i våren. Om det är det grönskande livet, den svala vinden som ändå ger styrka och vilja nog att välja bort den där extra tröjan, eller kärleken som åter flödar, det vet jag inte och jag älskar allt av det likväl. Den okunskapen gör mig lycklig.
Till våren känner jag mig liksom alltid starkare, mentalt. Jag ser mig och mina medmänniskor med nya ögon, med nytt hopp. Som en frälsning av det vackra som socialt finns i såväl dig som mig.
Den nedgående solen, som idag skinit klart på en för övrigt felfri himmel, färgar nu den annars blå himlen skär. Och brännande ljus. Den talar till mig och ljumma nätter som stundar i kärlekens tecken och armar. Kärlek till mig, till dig. Kärlek som eros, amos och philia.
Jag bär våren i mitt hjärta, och således i mitt leende. I mina ögon brinner åtråvärda minnen och förhoppningar.
Det är min 29:e vår, och våren gör mig alltid stark. Liksom tanken av denna. Efter vinterns förintande lågmäldhet känner jag idag hur pulsen ökar. Detta är en början, och jag är okej.