Tåget rusar fram igenom och förbi familjära platser och landskap. Skog och grönska. Det är sommar – mitten av sommaren – och jag är påväg hem till mina hemtrakter för att få en glimt av svunnen barndom. Jag tänker på tiden då man endast hade cykeln som personligt transportmedel – och som man använde det. Över stock och sten, igenom täta skogar, vackra stigar och på en skiftande asfaltsväg. Man cyklade till ett bad och var där nästan hela dagen. Eller så cycklade man till ICA och köpte Coca-Cola och Knasen.
Tiderna innan arbete, sommararbete för den delen. Tider då man kom att formas till det man idag är. Det man idag tänker tillbaka till och ler. Det var en undebar tid och jag älskade den. Såsom jag älskar den idag. Dock saknar jag den inte på ett sätt att jag velat ha den tillbaka. Nej, ännu är det inte försent för att återuppleva att få bada hela dagar. Att gå eller cykla och inte tänka på sin stackars hy. Att morgondagen är okänd och att man lever för nuet.
Man ska inte glömma bort vart man kommit ifrån. Man ska inte glömma bort barnet i en. Låt den leka, låt den hoppas.
Det är en anledning att åka hem för.
Kunskap ska delas