Hoppa till innehåll

Etikett: Segregation

Nyfattigdom

Under 1980-talet har nya former at utestängning och fattigdom vuxit fram där långtidsarbetslösa har sämre arbetslöshetsersättning och socialt understöd. I samband med detta har antalet hemlösa ökat, och även arbetslösheten bland ungdomar har ökat och blivit ett stort problem. Under denna period har fattigdomen även lett till en feminisering som ett resultat av ensamståendes föräldrars levnadsvillkor. ( s. 57) För två tredjedelar av vårt samhälle, ett av världens starkaste ekonomiska block, är detta verklighet! Samtidigt som olika former av utestängning tilltagit, har de skett en tillväxt av informella ”yrkesgetton”, som är präglade av låga löner och yrkesmässig inlåsning och som är utom räckhåll för nationella arbetsmarknadsregleringar och socialförsäkringssystem.
Redan tidigare arbetslösa och understödsberoende har fått sällskap av “nyfattiga”: lågavlönade, socialt marginaliserade grupper, som är resultat av stigmatisering, segregering och avskildhet. (s.
59.) Fattigdomen leder till att klyftorna ökar mellan olika klasser. Samhällets sociala utestängningsprocesser drabbar särskilt migranter och människor med etnisk-nationell bakgrund som inte är från Europa. På detta sätt legitimeras de med hänvisning till etnicitet, och på detta sätt skapas det klassmässiga skillnader och uteslutning av befolkningsgrupper.
På de flesta plaster förväntade man sig att ”gästarbetarna” skulle vara ”flyttfåglar” som så småningom skulle tillbaka till sitt ”hemland”. De förväntades arbeta och betala skatt i Västeuropas industrimetropoler och de skulle inte ställa några krav på utbildningssystemet, pensionsförmåner, välfärdssystemet, eller någon typ av offentlig service som äldrevård eller daghem. Dock blev det i längden omöjligt att utesluta invandrarna från välfärdssystemet och politiska samt sociala rättigheter. Migrantarbetarna fick, i bland annat Sverige, tillgång till medborgarskap, åtminstone juridiskt-formellt. Många företag hade växande behov av arbetskraft och på detta sätt fick de invandrande möjlighet att stanna kvar för gott.
En internationaliseringen av ekonomin skedde vilket ledde till omlokalisering av stora delar av produktionen från Nordeuropas gamla industricentra till länder i tredje världen. Detta betydde att mängd jobb försvann just i de branscher där arbetande migranter befann sig, vilket ledde till nyanställningar och en grad arbetslöshet som, bland migrantarbetarna; är mer än tre gånger så hög som hos de infödda. En relativt stor andel av den invandrande befolkningen blev därför beroende av arbetslöshetsstöd eller socialbidrag under 1970- och början av 1980-talet.
Segmentering, där man kan se kontrasten i storstäder har spätt på de sociala skiljelinjerna och marginalisering. Storstädernas centralbefolkning blir en typ av elit efter att städerna i sig satsar på högre utbildning, mer avancerad teknik och högre ekonomiskt kapital. Kostnaderna ökar och endast de med den rätta nivån av de tre blir kvar, tillsammans med de jobb som självklart tillhör -en dynamisk arbetsmarknad. Detta är ett resultat av en förskjuten maktfördelning och kvar är de som bor i miljonprogrammets gamla byggnader och arbetar korta perioder, (s. 58 och s. 66.) och exploateras då de får göra ”skitjobben” – migranter som utför de (hälso-)farligaste jobben till minimala löner. Jobben som ingen annan vill utföra. De ses gärna som någon typ av buffert – en reservarmé av arbetskraft, men som man endast tar in när det verkligen behövs. (s. 68.) Och att de dessutom konkurrerar mellan varandra om dessa jobb spär endast på hela situationen ytterligare och endast förstärker deras egna utsatthet. (s. 61.) Alternativt att de endast får ta del av svartjobb som till exempel städerskor. (s. 61.) Där bor de på grund av bostadsbristen vilket lett fram till uppdelning av samhället i områden. (s. 76.) Vad detta i slutändan resulterar i, är, för att citera: ”[Att det] uppstår en social klyfta som hotar att undergräva den liberala demokratiska statens centrala politiska sammanhållning och den politiska stabiliteten.” (s. 60.) Många av dessa migranter har en utbildning ifrån sitt hemland, men den kunskapen blir inte nyttjad, utan istället bortkastad i förmån till infödda, med infödda föräldrar. (s. 71.) Befolkningsgrupper som invandrare och etniskt definierade minoriteter förnekas systematiskt det minimum av ekonomiska, politiska och sociokulturella resurser och möjligheter, som är nödvändiga för en socialt acceptabelt tillvaro – det är själva kärnan i social uteslutning: ens rätt till att vara en fullvärdig medborgare blir inskränkt. (s. 59.) Stora skillnader i utbildning, yrke, lön och politiskt deltagande gör leder till beskuren medborgarskap för dessa individer. (s. 58.) I slutändan så har migranter blivit till både syndabockar och symboler för dagens marginalisering, så kallad ”nyfattigdom.” (s. 64) Utsatta och utan vissa fundamentala medborgerliga rättigheter som leder till fattigdom och kris.
Litteratur: Dahlstedt, et al., (2007). Utbildning, arbete, medborgarskap: strategier för social inkludering i den mångetiska staden. Stockholm: Borea Bokförlag

Kommentarer är stängda