…som jag idag fyller 25 år.
Dels är jag stolt, för jag känner mig faktiskt allt mer mogen; jag känner mig mer som hemma i mig själv och även i det hos mig som kanske inte alls är särskilt ”vuxet” enligt samhällets normer, men som jag ändå värdesätter och troligtvis, och förhoppningsvis, aldrig kommer att växa ifrån. Att jag blir äldre och inte längre är en naiv tonåring – aldrig hade jag velat vara så ung igen. Nu är jag en smått naiv 25-åring istället.
Dels för att min värld inte är som jag trodde att den skulle vara vid det här laget. Min värld tog nyligen ett stort kliv tillbaka då jag efter tre och ett halvt år, boende och levat med, en underbar kvinna, blivit singel igen. Jag hade ett liv, som inte alls var som det är idag; och det på en sekunds förändring. Jag ska inte gå in på detaljerna, men det var ett gemensamt beslut och vår kärlek och kommunikation är bestående. Sedan finns det också att jag förlorade min älskade mormor i vintras, och att gå miste om en människa som funnits där hela ens liv var en väldigt ny upplevelse. Jag har gått vidare, för jag vet att det var hennes tid: att hon var trött och gammal. Självklart saknar jag henne, och kommer göra det i resten av mitt liv.
Det är inte så underligt att man tänker dessa tankar runt ens födelsedag. Denna dag var stor som barn, och jag tänker aldrig någonsin lämna och dölja det barnet som fortfarande finns inom mig. Att förneka sig själv det är att dö lite och att aldrig någonsin växa upp. Detta med barns födelsedagar, där hela släkten var på besök och man åt tårta och fikade. Det dröjer sig kvar som ibland det vackraste minnen man har och jag vill uppleva det på varje födelsedag. Jag vill ha alla där: såväl vänner som familj och släkt. Nu har jag två mindre i mitt liv och jag känner inte för att fira något om jag inte hade fått ha det som förr med kaffe och tårta med guldiga tårtspadar på ett gammal ekbord.
Jag trodde att jag skulle leva med min älskade vid det här laget. Men ca tre månader innan så var det över. Ja, jag är sorgsen. Varför skulle jag inte det? Nu lever jag ihop med en god vän i en mijö som inte riktigt är min då allt finns kvar i min förra värld. Mycket är nytt – allt inte av godo.
Jag saknar min familj. Minns min första födelsedag borta. Jag fyllde 16 år och hade nyligen flyttat hemifrån för att börja gymnasiet. Det var tomt i min etta och jag kände mig ensam. Ett samtal väckte mig och sjungande röster fyllde min morgon med ljus. Jag känner mig inte ensam nu, även om jag både saknar mormor och min fd. Men jag saknar även resten av familjen och min släkt. Jag kommer att få se dem igen, det jag menar är bara att detta inte är den 25-årsdag som jag kanske tänkt mig den. Sittande och kodande på en hemsida och en musik-applikation till något jag älskar: öppenhet. Det är inte alls dumt. Och min 25-årsdag har precis fötts.
Jag vet bara inte vad jag vill göra av den heller. Det är en dag som jag känner mig delad inför. Jag vill allt och absolut ingenting. Tur att man fyller fler gånger.
Kommentarer är stängda