Hoppa till innehåll

Daniel Holm Inlägg

Economic sociology – Bourdieu, mainstream economy, exchange and habitus.

Methodological individualism is the principle, or methodological standpoint, that you can explain social phenomena by looking at the decisions of each individual. Rational (action) choice theory says that each individual will do rational choices if they have the correct – or perfect – information do do so.1 Which they of course don’t, according to Bourdieu. Bourdieu instead meant that since the economy is a social construction, you can only understand it’s nature by looking at the social individuals in it – which doesn’t at all have all the info since they don’t all share the same fundamental information. In neoclassical economics the methodological individualism mean that ones choice may be made based on price and income. This is, however, not that easy, says Bourdieu. In our modern society, where individuals are differentiated by socio-economic class people makes choices outside of their “price and income”, which Bourdieu demonstrates in his book The Social Structure of the Economy (2005), where he analyses the housing market. Bourdieu concludes that some people might go over their true income when buying/building their houses, since they are able to borrow from the bank – which pretty much always is a huge sink-hole. The market is then, according to Bourdieu, a result, a product, of its “collective history” (Bourdieu, 2005, p. 5). Therefore you can only look at economics, and the markets – or, rather, fields – as constituted, based by our own social construction and contract to it.

If one would make the only true rational choice – and only if the perfect information regarding this choice is available and shared – the market, and the choices based on the “price-income” could possibly be a correct theory; but, like Bourdieu, I don’t see why the perfect information would be available ever. Bourdieu presents dialogues between families wanting to build a house and a banker trying to help, but where is really the line of the perfect information when you depend on a third party with a personal interest – in the form of being embodied as the bank/firm? Does he or she even make a rational choice by selling what he or she is selling? Also Bourdieu terms the illusio, that is the “fundamental belief in the value of the stakes and of the game itself” (A.a., p. 9). Hence families that makes poor housing decisions believe that the information they have is the correct, almost perfect information, and make their decisions based on that.

In the previous theories what’s rational is rather defined as meaning “sensible”, “clear-headed” or “reflective” and “consistent”, but rationality may just be defined as what’s “rational” per say, by the person who makes a certain choice – what is “rational”, or the “right” choice according to their habitus – which I will come back to later. The neoclassical economist meant that it was rational to maximize ones happiness or utility – the utilitarianism; while others were saying that, that is a state which is impossible since everyone then would be better of “screwing each other over”, which then results in that it is better to not to do so, and instead stabilise and “survive”.

While this rational choice theory doesn’t describe the “choice process”, but instead is an assumption of what choice one would do, a more sociological approach would however be able to describe this process based on ones habitus. Bourdieu does also state that economic theory is not as neutral that it wishes to believe (A.a., p. 10).

You cannot understand individuals by economic – rational – theories, method and terms, but you can understand the market by sociological theories, methods and terms.

Gary Becker used rational choice theory, and its actors in his models, one which is the Human capital, which Bourdieu rejected as “flabby” (Bourdieu, 2005, p. 2). Bourdieu states that the economic models’ predictions actually differs systematically (A.a., p. 8). Choices are more based on “adequate” dispositions and beliefs; it is the dispositions acquired by learning that should be termed as “rational” and “reasonable”, and not the “ends and means” (Ibid.). When a family is looking to buy a house it is not based on the price and income, it is because there is a cultural and social heritage linked with the safety of ones family – a family needs a house to live in whether or not they have the means. Bourdieu found that “contrary to all ’economic’ reason”, when talking about a discussion with a peasant during his study in Kabyle, it is indeed also in the lenders interest to have people loaning – for example this farmer that loaned a cow, which had to be “fed in any case” and therefore the lender had some utility to get from this (A.a., p. 3). Same goes for examples like banks in Guatemala that has micro-loans to poor families so that they might start a small company or furnish/restore a home; but in the loan they also have to start saving, creating economic capital for the bank to loan to the next family in economic need. There might be a need for both parts and that is where the exchange is created, which depends on where the parts, the actors, has been and where they are going – the habitus. However Bourdieu talks about this as a trajectory where you can see the path, from both behind and from the front, which I would object; you may very well see the history, the path of where one has been, but the path, the trajectory of where it is going is not so static and certain as Bourdieu would have it; instead you may assume, or take into account the probability of the trajectory – still based on the habitus, though. So. Instead of the rational choice theory, we have Bourdieu’s theory of habitus.

Habitus, to start with, is one’s composition of lifestyle, values and as such our stored preferences and experiences; how the game is played. Bourdieu talks, in The Social Structure of the Economy (2005), about how this concept of habitus is relevant in economy – as for any other socially constructed area. Hence Bourdieu thought of habitus as “as an alternative theory for understanding economic action” (Bourdieu, 2005, p. 2) – because we often, according to Bourdieu, forget that things are socially constructed, and therefore “arbitrary and artificial” (A.a., p. 10). Instead of being “rational”, which actors are not, they instead should be seen as “reasonable” – which consists of, or contains, a more “practical sense” of what one might need, or strive for. That while the rational choice theory talked about how one could assume a choice by price and income, Bourdieu turned it around by saying:

The ultimate reason for commitment to work, a career or the pursuit of profit in fact lie beyond or outside calculation and calculating reason in the abscure depths of a historically constituted habitus which means that, in normal circumstances, one gets up every day to go to work without deliberating on the issue, as indeed one did yesterday and will do tomorrow.” (A.a., p. 10).

Based on what one history and experiences are – like education, religion, social class – people do reasonable choices. Marriage, the household, parents and kids relation, or the state, is also an “economic exchange of services of production and reproduction” (A.a., p. 209). All these things (could) differ from each person to another based on one’s habitus. Whom to marry; what my relationship, or idea, is with the state.

Since habitus is our dispositions, experiences and what makes us, us, depending on where we’ve been, so is also the fields and market in economics. The economic exchange of a marriage depends on the individuals’ habitus that are going into this relationship and exchange. Why people marry differs, changes, in history. Durkheim, and many others, would argue that marriage is a way for women to rise in the social hierarchy and status, or that is at least was a way of women to rise – to marry a husband of class, from a economically safe family; that concludes the necessity of one’s need for safety, security – both financially as well as socially and even politically. In more recent time, although not necessarily so cross the globe, the reason – the background – of marriage might be somewhat different. It most certainly has a social, economic dimension, as well as other dimensions and reasons – which is the habitus – but where the women not marries to rise in the social or political hierarchy, but instead looks for a husband that can be the modern father – i.e. a caring parent. That the marriage perhaps could be seen as a redundant safety of children’s strive to grow up in a safe environment. That the exchange of marriage is more regarding love today than it might have been previously where they where arranged and was contracted to bring families together – just watch Game of Thrones (or read the Song of Ice and Fire) where they marry to secure the family thrones as arrangements of one’s campaign of reign. You may have to, then and now, need to rise to a certain economic and social status to “woo” a person of interest, whom you would want to marry, perhaps have kids with, and secure your future – a person of equal values, interest, and such.

And, as I stated above, one’s need of help might be another one’s job. Farmers might need help to milk their cows, so they hire people for that; it’s not necessarily the means of one’s interest, but the many, since a third one wants the milk – and maybe a fourth and fifth, where one wants milk for breakfast and the other for cheese – which the original farmer wants, but doesn’t have time to make. The exchanges, for services and products that one consumes, doesn’t have to be rational since one’s need doesn’t have to be connected to the cost and income, but the actual need – the cost and income comes on later, but that still depends, everything depends on the habitus of the individual in question.

Therefore habitus, as a concept, is intertwined with economics, which is a social construction, and therefore moves, is produced, and reproduced, by it’s social consumers, who’s interest and needs change over time. We might see what, and why, certain exchanges on the market, in the fields, are made because of it’s past and where it is going. Marriage might not be needed in the present as it has been in the past since the reasons of marriage may be considered to be change nowadays – at least in the west, and most certainly in more secular countries. One’s need to loan money might come from another one’s need to save somewhere; one’s need to feed an ox might be another one’s will into doing so by also using it to grow crops.

References
Bourdieu, P. (2005). The Social Structures of the Economy. Polity Press: Cambridge.
Wikipedia. Retrieved 2015-09-15. Rational choice theory; Methodological individualism.

1:The rational choice theory “focuses on the determinants of the individual choices”, which is the Methodological individualism (Wikipedia).

Marriage is an exchange. Emotionally, financially both also biologically for the society, the field and socially.

You exchange vows, love, security. In exchange you also get what you give.

Kommentarer är stängda

Tips på funktionell PDF-läsare: Foxit.

Screenshot 2015-09-30 20:28:39Jag sålde nyligen min läsplatta då jag inte använde den lika mycket som förr, samt tyckte att jag lika gärna kunde läsa mina PDF-filer på datorn. Något jag saknade – samtidigt som jag tokigt nog aldrig letat efter en ny PDF-läsare med denna funktionalitet – var att kunna stryka över text (”highlight”), samt att kunna lägga till anteckningar.
Jag har som sagt inte hittat, eller ens sökt något särskilt, efter en PDF-läsare för GNU/Linux som har denna funktion, utan jag har nöjt mig med Ubuntus Evince. Dock har jag tänkt att jag ska söka efter det, men idag så dök det upp ett alternativ som jag istället lika gärna kunde dela med mig av: Foxit Reader.
Den finns till samtliga plattformar och är gratis – dock stängd källkod ifall du bryr dig om sådant.
Foxit Reader har – det enda jag hittills använt, iallafall – både funktioner för att enkelt kunna highlighta, samt lägga till anteckningar. Jag är nöjd.

Kommentarer är stängda

Beta-testa nyare Spotify-klienter i GNU/Linux.

Upptäckte häromdagen att Spotify har ett testing-förråd som innehåller en uppdaterat Linux-klient. Den löser dels problemed med ett beroende av en äldre libgcrypt (11, medan tex. Ubuntu 15.04 har 20, eller 22, eller något), nytt utseende och buggfixar i UI. Dock saknar jag support för Ubuntus ljudkontroll-indicator, då det inte går att byta låt därifrån längre. Som jag förstod det så beror det på en ändring i DBus i denna beta-klient, och är påväg. Mest uppskattar jag en betydligt mindre buggig hantering av att spela upp musiken på andra enheter.
Hur som helst, såhär gör du: (detta är för Debian/Ubuntu)
Har du sedan tidigare Spotifys förråd på ditt system så rekomenderar jag dig att redigera filen: /etc/apt/sources.list.d/spotify.list
I den så ändrar du antingen ”stable” till ”testing” eller så kommenterar du ut den raden med ”stable” och lägger till en ny rad för ”testing”. När du gjort det så är det bara att läsa om paketlisten och uppgradera paketen:

sudo apt-get update; sudo apt-get upgrade

Har du däremot INTE Spotifys förråd på ditt system sedan tidigare så gör du såhär:

  1. Lägg till deras förrådsnyckel:
    sudo apt-key adv --keyserver hkp://keyserver.ubuntu.com:80 --recv-keys D2C19886
  2. Lägg till förrådet:
    echo deb http://repository.spotify.com testing non-free | sudo tee /etc/apt/sources.list.d/spotify.list
  3. Uppdatera paketlista och installera Spotify:
    sudo apt-get update; sudo apt-get install spotify-client

Du kan läsa mer om Spotify 1.x här: https://community.spotify.com/t5/Spotify-Announcements/Spotify-Client-1-x-beta-for-Linux-has-been-released/td-p/1147084
Och mer om senaste version, som i skrivande stund är 1.0.13 här: https://community.spotify.com/t5/Spotify-Announcements/Spotify-beta-1-0-13-for-Linux-released/td-p/1197675

Kommentarer är stängda

Elbilar, nya fabriker och massbilismen i Kina.

Saab Owner To Build $400 Million Electric Car Factory In China – Forbes
http://www.forbes.com/sites/jnylander/2015/06/29/saab-owner-to-build-400-million-electric-car-factory-in-china/
Vi kan idag se hur massbilismen har ställt till med ett och annat, hur utsläppen ökar osv. Att detta är något Som behöver begränsas är inte ens att tala om, men vidare är hur massbilismen och dess resulterande utsläpp kommer att bli värre i och med att förare och ägare av bilar breder ut sig allt mer i Asien – som står för en majoritiet av väldens befolkning. Främst talar jag här om Kina – mer än en miljard invånare. Galet många.
Nyheten idag är att Saab, eller snarare investerargruppen bakom Saab, ska byta en ny fabrik i Kina, som ska bygga elbilar, för 400 miljoner dollar. Det blir stort.
Varför är detta då intressant – mer än att det skapar arbetstillfällen där, men inte här? Jo, för att det som sagt ska fokusera på elbilen. Det är bra. Det är bra med elektriska fordon – under en föreläsning för några år sedan så lovordade föreläsaren elen med att säga att ”det bästa man kan göra med el är att använda den för transport”.
Men.
Är det bara bra med el? Nej, det är det inte. Elen i sig är det ingen fara med, utan det handlar givetvis om HUR elen om sedan används för transport kommer till. Ifall elen som driver din nya elbil har genererats genom förbränning av kol eller annat fossilt bränsle så kunde bilen lika gärna gått på bensin självt. Och så är det faktiskt. All el är inte per automatik ”grön” – alltså miljövänlig.
Låt oss kort gå in på kärnkraft därtill, eller fission som det heter. Man bombarderar en atom men en stor mängd elektroner till den delar sig till ett nytt ämne. Ut klyvning utvinns energi i form av värme som värmer vatten till ånga och driver gigantiska turbiner som då ”skapar” – alltså genererar – el. Denna kärnklyvning, väl igång, fortsätter – läääänge. Den nya atomen är dessutom mycket radioaktiv. Farligt radioaktiv.
Ur kärnkraft säger då många att det inte är så farligt för att det ”bara” släpper ur vattenånga – vattenånga som dessutom också är en växthusgas. Men det är ju givetvis inte sant; det skapas ju också radioaktivt avfall. Dessutom är fission idag inte särskilt effektivt då endast 1% av energin som frigörs faktiskt utnyttjas.
Angående fossila bränslen så blir det koldioxid, men det känner ni säkerligen till. Också en växthusgas.
Så hur gör vi då? Jo, vind- och solkraft är bra – vind som också egentligen är en effekt av solen. Vattenkraft? Nja, det förstör ofta stora miljöområdet och har en stor effekt på den biologiska mångfalden.
Nu är det faktiskt också så att Kina har lagt stora summor på att finansiera just utbyggnad av vindkraft och solkraft. I Kina har man vidare tillverkat solpaneler som var så billiga att EU blev sura angående importen av dessa till Europa och att detta inte gynnade konkurrensen önskvärt.
Så, för att runda av, vi har en ökande massbilismen i Kina, vilket är dåligt. Ett företag vill etablera en ny fabrik som skall fokusera på elbilar i Kina, vilket är bra om elen kommer från ett hållbart sätt – vilket det finns en reell möjlighet att det gör.
Bra, då minskar effekterna av massbilismen något iallafall.
Extra läsning:
Norges vattenkraft som batteri för Europa, Supermiljobloggen.

Kommentarer är stängda

EU: Maktbalansen mellan lagstiftande institutioner.

Kommissionen består av en kommissionär från varje medlemsstat, vilket utses av medlemsstatens regering. I och med Lissabonfördraget så ökade inslaget av demokrati något och kommissionen måste numera godkännas av parlamentet – likaså kommissionens ordförande. Vidare innehar Kommissionen en medlande roll för att nå en enighet mellan medlemsstaters regeringar eller Ministerrådet och Europa-parlamentet (EP) (Bache, et al., 2011, s. 229). Europaparlamentet (EP) består av 751 ledamöter som är direktvalda av EU:s medborgare. Dess huvudsakliga uppgifter är tre till antalet: (1) att anta lagstiftning gällande EU; (2) utöva demokratisk kontroll över samtliga EU-institutioner, i synnerhet Kommissionen, samt; (3) makten över pengarna – tillsammans med rådet har EP makten över EU:s budget. EP har dock en genomgående gemensam roll över lagföring tillsammans med Ministerrådet (Bache, et al., 2011, s. 234). Ministerrådet representerar medlemsstaterna direkt, genom att innehålla direkta representanter från medlemsstaternas regeringar (Bache, et al., 2011, s. 231).1 Rådet är en lagstiftande institution tillsammans med EP.

Det ordinarie lagstiftningsförfarandet (The Ordinary Legislative Procedure, OLP), är den process som används för att genomföra nya lagförslag inom EU. OLP såg från början annorlunda ut än hur det ser ut idag – EP hade ingen lagförande funktion – men har genom flera steg så har EP fått en ökad demokratisk legitimitet och handlingsutrymme (A.a., s. 240). Det första steget introducerades i och med SEA – närmare bestämt Co-operation-proceduren – det andra steget introducerades med Maastrichfördraget som med Co-Descision-proceduren i EU:s lagförande process (Ibid.). Den senare hade för avsikt att inte låta Rådet ha det sista ordet, utan att att det med hjälp av en kommitté (Conciliation Committee – Förlikningskommittén) söka förena meningsskillnader i slutet av processen. OLP är idag ett gemensamt avgörande mellan EP och rådet, vilka inte kan anta någon lagföring utan den andras godkännande – vilket blev stadgat i och med Lissabonfördraget (Ibid.). Processen (OLP) inleds informellt genom att Kommissionen kallar in en intressegrupp som består av tjänstemän från medlemsstaterna och MEP:s för att skapa sig en kunskapsgrund och ges feedback på deras idéer. Detta resulterar i en så kallad Grönbok. Därefter sker en formell framläggning av förslag av Kommissionen (Ibid.) inför EP och Ministerrådet – då det är den enda institutionen som har initieringsrätt (A.a.,, 2011, s. 230 och 255). Parallellt med detta sänds också förslaget till medlemsstater för att det ska passera deras parlament och regering. Efter detta är det dags för nationella regeringar – vars ståndpunkt senare kommer fram i rådet – och EP att undersöka förslaget, vilket görs i deras respektive arbetsgrupper och kommittéer. Det är även här som TFEU, EESC, CoR och lobbygrupper har möjlighet att föra sin talan till Rådet och EP.2 I och med Lissabonfördragets inträde (2009) så har även de nationella parlamentet givits ett formellt deltagande (Ibid.). Deras specifika roll är att granska huruvida Kommissionens förslag bryter mot subsidiaritetsprincipen – alltså att beslut ska ligga så nära dem det berör (Ibid.). I detta fall så skall de nationella parlamenten undersöka om det inte är bättre att de själva agerar för ett förslag, framför EU som helhet. Om tillräckligt många nationella parlament anser – inom åtta veckor – att subsidiaritetsprincipen bryts så kan de spela ”gult kort” och tvinga Kommissionen att revidera sitt förslag – eller återkalla det helt. I andra fasen är det upp till EP och Rådet att granska (A.a., s. 241). I EP inleds en behandling av det nya förslaget, vilket de sedan skickar till Ministerrådet som sin ståndpunkt. Rådet kan dela samma ståndpunkt, och då antas förslaget som lagstiftningsakt, eller skickar rådet sin egna ståndpunkt till EP – Ministerrådet måste även, i det fallet, bifoga en redogörelse med skäl för sin ståndpunkt. Efter detta inleds den andra behandlingen av EP, vilka inom tre månader måste godkänna, förkasta eller ändra rådets ståndpunkt. Förkastas ståndpunkten faller förslaget, godkänns det så antas förslaget som lagstiftningsakt. Skulle EP ändra rådets ståndpunkt så har även rådet tre månader på sig att behandla EP:s nya ståndpunkt – efter att de mottagit EP:s ändring. Godkänns det, eller inte, antas det liksom beskrivet ovan, om ytterligare ändringar sker i ståndpunkten så tillsätts då istället en förlikningskommitté som får i uppgift att hitta en gemensam lösning – en förlikning. Denna kommitté består av representanterna från rådet, och lika många representanter från EP, med stöd från Kommissionen som agerar neutral medlare – facilitator. Kommittén söker att nå ett gemensamt utkast på beslut som båda institutioner sedan antas kunna anta. Lyckas inte heller de – inom sex veckor – så faller förslaget. Efter detta återgår förslaget till Rådet och EP för ett slutgiltigt antagande (Ibid.).

Trots att Kommissionen har initieringsrätt så betyder inte det att de andra institutionerna är helt förlamade i detta, utan EP och rådet kan uppmana Kommissionen till att lägga fram ett lagförslag. Skulle de ändå inte göra detta så måste de motivera sitt agerande inför den institution som bad om lagförslaget. I undantagsfall kan även en grupp medlemsstater eller EP starta ett initiativ till att lägga fram ett lagförslag – om det föregår en rekommendation av ECB eller EU-domstolen eller Europeiska investeringsbanken. Att Kommissionen ens ska komma till att lägga fram ett förslag inleds oftast med en så kallad Grönbok, vilket är ett samrådsdokument som de tagit fram för att väcka debatt inom aktuellt politiskt område, och ligger senare till grund för vidare diskussionen mellan relevanta aktörer. Det är också av vikt att ha i åtanke att förslaget, som sagt, skickas till de nationella parlamenten, vilka i sin tur tar sin egna ståndpunkt som de skickar vidare till, eller med sin minister till, ministerrådet.

Som allt annat har OLP sina för- och nackdelar. Hela processen förutsätter ju faktiskt att både de direktinvalda av folket till EP OCH de direktvalda i de enskilda medlemsstaterna är överens. En stor fördel med det, i samband med den förändring som skett i och med EU:s ledande institutioner är att just att makten fördelas mer än tidigare. Att de olika institutioner har lite mer koll på varandra i en cirkel. Det är inte perfekt, och det finns möjligtvis utrymme till förbättring, men det är ett utvecklande steg i vilket fall. Att detta handlingssätt breddar sig är till fördel av samma anledning: att det lämnar över ansvar för varandra och att det blir svårt för en egen institution att få igenom sin ”egna” åsikt. Detta är i synnerhet av vikt ifall man tänker på Kommissionens ledande roll med så få personer – vilka inte ens är direktvalda av folket – demos. Man behöver inte fundera länge för att se vilka konsekvenser ett fåtal människors åsikter inom en sådan maktfull position skulle kunna åstadkomma. Att låta andra utföra en demokratisk kontroll över dem är väl, liksom att de faktiska direktvalda är i behov av att vara sams, eller eniga – med modifikation, då systemet ändå inte direkt är segt, ifall vi jämför med till exempel USA:s, utan att det finns instanser vars syfte är att reda ut osämja för att faktiskt kunna nå ett gemensamt beslut. En mer deliberativ demokrati. Det största problemet med OLP ligger snarare i den demokratiska legitimitet EP och de nationella parlementen har, och blir till en sorts spiral där något måste vara först.

Referenser

Bache, I., George, S. & Bulmer, S. (2011). Politics in the European Union. Third edition.

    Oxford University Press.

[1] Ministerrådet har 10 olika konstellationer som beror på frågeområdet, och då möts de ministrar som har det området.

[2] Och vad är nu TFEU, EESC och CoR?

Kommentarer är stängda

Antagen till masterprogrammet i Sociologi.

Screenshot_2015-07-09-11-16-40Idag var en stor dag för mig – jag hade känslan av att stå inför ett vägskäl. Jag hade sökt till masterprogrammet i sociologi på Göteborgs universitet till kommande hösttermin och idag kom beskedet att jag var antagen. Det känns onekligen helt fantastiskt och som ett stort steg – kanske större än att ens påbörjat studierna från början.
Nu vet jag vart mina kommande två år kommer att innehålla – i alla fall i form av sysselsättning.
Sociologi för mig känns som en av, om inte den mest, fundamentala av discipliner. Vi är djur, ja, men intelligenta sådana med en uppsjö av strukturer och normer. Det är i dessa strukturer och normer som förändring sker. Förändring som jag vill arbete med att ingå i.
En masterutbildning är ett ytterligare steg mot en framtid inom forskning, och det är ju dit jag vill.

Kommentarer är stängda

Män, kvinnor och vänskap.


Jag såg detta klipp för en tid sedan och jag försökte först komma på vad det var jag tänkte kring det som jag ville dela med mig av. Jag minns inte allt, så jag håller mig kort.
Klipper frågar tjejer och killar om just tjejer och killar kan vara vänner. Typiskt säger tjejerna ”ja”, medan killarna, typiskt, säger ”nej”. Killen som ställer frågorna följer upp med frågan om huruvida tjejerna har någon kille i deras närhet som de är vänner med, vilket de har, och frågar vidare om dessa killar skulle kunna tänkas att ”hook up” eller dylikt – om de fick chansen. Tjejerna svarar, något snopet, ja. Att killarna därmed skulle vilja ha mer än den vänskap som de tillfrågade tjejerna är viliga att ge, eller iallafall tänkt kring. Killen som frågar anser att han har bevisat att tjejer och killar inte kan vara vänner – något som hela When Harry Met Sally (filmen) kretsar kring.
Jag ställer mig bestämt emot detta. Inte för att detta inte alls är en vetenskaplig studie, utan för att det självklart inte är ett faktum överallt. Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att inse att män och kvinnor kan vara vänner utan att ha ett ytterligare romantiskt intresse. För mig är det självklart – det är det inte för alla.
Men alla relationer behöver inte vara sexuellt laddade – inte ens mellan heterosexuella män och kvinnor.
Detta handlar om sociala och samhälleliga strukturer, framförallt en heteronormativ sådan då det inte alls tas hänsyn till homosexualitet. Skulle samma skola bestå av endast homosexuella hade det kanske uppstått ett liknande svar. Att det handlar om attraktionen. Eller?
Strukturen säger till oss att para ihop oss och reproducera. Vi är smartare än så.

Kommentarer är stängda

Så stort är förtroendet för kungahuset – dt.se

Källa: Så stort är förtroendet för kungahuset – dt.se
Detta är ett ämne som intresserar mig. Jag har tidigare skrivit om hur jag anser att svensk monarki är starkt odemokratiskt och inte hör hemma i ett modern samhälle – att jag anser att monarkin bör avskaffas.
Vad jag finner intressant i studier, eller rapporter, som dessa är just ordvalet av förtroende. Jag är till exempel osäker på min egna ställning till det. Jag anser inte satt de har ett förtroendeuppdrag, och då kan jag ju inte ha något förtroende. De är människor som föddes, eller gift sig, in i en nationell – även internationell – roll. Ett skådespel. Jag tror inte att det heller nödvändigtvis finns något särskilt att missförtro monarken om heller, för den delen. De är människor liksom alla andra, med sina misstag, problem och karaktärsdrag.
Nej, jag är nog helt enkelt likgiltig förtroendet för kungahuset. Men med det sagt så är jag en stark förespråkare för dess avveckling. De uppfyller inte en passande funktion längre, utan är någon typ av post-religiös-evangelisk romantisk bild av en svunnen tid. Romantisk för att kungadömen i många fall kunde vars rätt hemska.
Monarkin, med sin kung, har ansetts fått sin makt direkt från gud. En person som satt sig över andra människor och tror att han är något så mycket mer. Detta är på intet sätt ovanligt för människan, och i synnerhet religiösa sådana, men det är på intet sätt heller ett argument för dess existens. Jag tror på alla människors lika värde, och en monarki, en monark, är bara en minnesbild av det motsatta.
Detta är inte på något sätt ett angrepp mot de individer som ingår i svensk monark, för som sagt, de är människor. Nej, utan det är monarken som idé, som princip, som praktik. Monarki innebär orättvisa och är på intet sätt demokratiskt.
De flesta europeiska länder har en gång varit en Monarki, och har funnit sig som demokrati av en anledning. Det är helt enkelt det bästa alternativet (i ett spektra av flera andra dåliga alternativ, men där demokrati är minst sketet, för att parafrasera Churchill). Monarkin är ett bihang som hängt med sedan Oscar II lät ge bort den kungliga makten.
Jag anser att vi kan ta och klippa bort den sista biten med.
Sedan kommer det ju till frågor om vad vi kan göra för kul med slottet, men det låter jag någon annan ta. Samt om vi ska konstituera en republik istället, vilket jag (om jag nu inte missat något ofattbart fundamentalt i ämnet) tycker att vi likväl kan skita i också. Vi kör på som regering och riksdag fungerar idag, minus monarken. Den är ju ändå bara rent ceremoniell.

Kommentarer är stängda

Sommarlov 2015.

Dagen har kommit. Dagen för sommarlovets start. Om vi bortser från alla hemsidor och annat jobb, givetvis. Men sommarlov som i ”lov från skolan”.
Ett år till har gått och det innebär mitt fjärde (med reservation för några extrakurser utöver den tiden) på Göteborgs universitet. Nu hoppas jag på att komma in på master. Masterprogrammet i sociologi. Ja, jag har bytt disciplin på ett år.
Jag är nervös över huruvida jag ska komma in eller ej. Angående sommarlovet så hade vi en kursavslutning idag, fredag, med utvärdering, medan den slutgiltiga uppgiften var inlämnad redan i onsdags.
När vi precis skrivit klart denna uppsats (om observerad insyn och tillgänglighet i svensk rätt) skulle på toaletten, och gick igenom universitetets svala och lugna korridorer så slog mig en våldsam känsla och tanke: ”tänk om jag inte kommer in i år – då kanske jag fastnar i annat och kommer aldrig tillbaka; tänk om idag, denna uppgift, denna kurs, är det sista jag gör på universitetet”. Tanken gjorde mig kallsvettig, men samtidigt något stadig av den romantiska känslan som sedan inföll sig över min tid som, iallafall hittills, har varit. Det är inget omöjlighet.
Nu är det sommarlov, och jag har redan bränt mig efter att spenderat en ljuvlig eftermiddag i solskenet och gräset med min grupp, vinkade till de Paddor som flutit förbi. Följer gör en dryg månad av dold nervositet över huruvida jag får ta nästa steg i min akademiska trappa och närma mig mitt mål.
Det är spännande att se tillbaka till varför jag började studera. Hur jag ville engagera mig politiskt och ville ha kött på benen, för att sedan komma in allt mer på vad politik faktiskt innebar, för att sedan dyka ner i de strukturer och normer som föder politik. Det är en spännande och kunskapsfylld resa.
Och mer ska det bli, på ett eller annat sätt!

1 kommentar

”Vill du var fin, får du lida pin.” – Om skönhetsidealet och gymmande.

Fredrik Svenaeus, författaren av boken med titeln Homo Patologicus (2013), menade att definition av oss som människor är att vi är varelser som lider. Djur som lider på ett sätt som interagerar med varandra. Socialt lidande; Överförbart; Vi skapar våra egna lidanden – att vi nästan är på jakt efter nästa lidande att utsätta oss för. Det finns många sätt att lida; några som leder till något stor och vackert, och annat som inte leder någonstans alls.

Jag vill i denna text diskutera lidandet som vi själva utsätter oss för när vi ska följa skönhetsideal genom att gå på gym. Funderar jag på gym som koncept så kan jag inte annat än skratta lite åt tanken vad industriarbetarna under industrins guldålder hade tänkt och sagt. ”Va? Betalar ni för att gå till en lokal, lyfta tunga saker och bli svettiga för att se bra ut?” Här visas också min första distinktion upp. Jag är väl medveten om att gym, och träning, inte bara är för var människas skönhet, utan också för en hälsoaspekt. Jag diskuterar inte detta i denna text, utan all fokus ligger på ”gymmande” i egenskap av att få ett mer attraktivt yttre, och att det ger, och är, en effekt av lidande. Att passa idén om sig själv i reflektion av ett ideal. Att gymmande kan vare rent terapeutiskt, efter som vi trots allt går i terapi och kanske inte alla gånger som resultat för ett förorsakat problem, utan för att det kan vara nyttigt – möta sina demoner; kanske har man ett beteende som man själv har problematiserat och som inte passar in i sin självbild. Med det sagt behöver inte det ena utesluta det andra, men mitt fokus är ändå på de lidandet av det yttres centrala del. Jag försöker snarare bekräfta Svenaeus tanke att vi människor, per definition, är lidande djur – att det är det som gör oss till människor – detta genom att exemplifiera lidandet genom att se på konceptet att träna för sin skönhets skull. Jag vet mycket väl att träning är otroligt nyttigt och viktigt; hur det även leder till ett godare humör och piggare knopp och knopp, men det är inte av vikt här – det är inte av vikt att träning hur delar som skulle reducera lidande i form av alla möjliga kroppsliga muskelbesvär. Jag vill problematisera den sociala biten av människors gymmande. Svenaeus problematiserar, i sin bok, snarare fetman, men ur ett perspektiv att vara hälsosam generellt (Svenaeus, 2013, s. 99).

Dagens skönhetsideal är inte lätta att nå för alla – vi både föds med och till olika förutsättningar, alltså med både genetiska och sociala skillnader. Svenaeus diskuterar hur fetma har blivit en fråga av klass, och att vi har olika genetiska mutationer för vår metabolism (A.a., s. 99-100). Människan är byggd för att lagra fett – vissas kroppar lyckas med detta mer än andra, och de får jobba därefter för att nå upp till ett skönhetsideal. Att människan tidigare hade fysiskt påfrestande jobb som skulle gjort det överflödigt att behöva träna efter jobbet. Det är en spännande tanke hur vi idag har konstruerat ett rum för att träna muskler som utvecklats för överlevnad på Afrikas savann. Nu måste de underhållas då vi inte rör på oss tillräckligt om dagarna – inte för att uppfylla skönhetsidealet iallafall, som dessutom har sitt ursprung ur tanken hur vi ”naturligt” sett såg ut, eller tanken av att vara ”hälsosam”. Utan att diskutera den sociala makt som föranleder skönhetsidealet så säger jag här, för enkelhetens skull, att vi väljer att följa skönhetsidealet eller ej – eller iallafall böja oss för dess påtryckningar. Vi väljer själva att gå på gym eller ej. Detta lidande väljer vi alltså själva. Dels är det ett lidande för att vi erkänner skönhetsidealet som tar tid och mycket energi att uppnå, och dels hela resan dit. Syftet med situationen är att träna – i syfte att bli mer hälsosam och/eller att bli ”snyggare”. Träning för att se ut som den ”djuriska” människan på savannen har blivit lika naturlig som samlaget, som nästan är helt ”frikoppla[t] från barnalstrandet” (A.a., s. 101). Vi lever annorlunda idag, och inte hur vi rent evolutionärt är tänkta att leva (A.a., s. 103).

Nu kommer vi in på en social makt. De normer som ”lurar i bakgrunden”. De som objektifierar skönheten, och kvinnan i synnerhet. Men att detta har kommit att påverka även män som ska ha stora biceps och ett sexpack på magen. Svenaeus tar upp just detta av objektifieringen, och att kvinnan själv gör sig till sitt egna subjekt (A.a., s. 107). Detta innebär dock i förlängningen även ställda krav på sig själv i resultat av sin frigivning, och det är här min tanke om lidandet vilar – egentligen då även för män som även de idag ställer höga krav på sina kroppar. Det ”nya kroppsidealet” kommer med en våg av förhöjd konsumtion i en värld där fetman breder ur sig. Att ha kontroll, att ha denna självdisciplin är ett lidande då det är en norm. Skönhetsidealet är en norm, en social konstruktion. Ett lidande.

Skönhetsidealet leder till en cynisk bild av sig själv när det egna idealet, tanken om sig själv, inte erkänns, eller tros på , av sig själv (Goffman, 1959/2014, s. 25). Att tanken av att inte ingå i idealet leder till en känsla av icke-autenticitet. Tanken om uppriktighet inkluderas i tanken om att ingå i idealet, alltså den sociala normen; för skönhetsidealet är just en social konstruktion; en norm. Becker härledde, eller snarare problematiserade tanken om, homosexualiteten som en sjukdom eftersom heterosexualiteten är ”en social norm” (Becker, s. 6). Detta går att återanvändas i form av fetma och träningen. Fetman är en sjukdom för att skönhetsidealet är norm. Arendt citerar Voltaires definition av makt och menar på att det är att få någon att göra något den annars inte gjort (Arendt, s. 38). Detta går även det att härleda till skönhetsidealet. Det är kontrollerande funktion, socialt konstruerad, som får oss att lida vare sig vi tränar eller inte – åtminstone på de två extrempunkterna att antingen inte träna alls eller träna en väldans massa. Goffman menade att idealisering var abstrakta krav (A.a., s. 39), men jag vill mena på att det fysiska – som här är kroppen – inte nödvändigtvis faktiskt är fysiskt, utan inkluderar även en abstrakt nivå. Det är en roll, och den fylls ut; människan som är vältränad är också kontrollerad och av andra egenskaper.

Skönhetsidealet är Platons tankevärld – där saker är perfekta. En värld där du tror att du kanske mår bättre än vad du sen kanske faktiskt gör. Men att släppa idealet, och ingå i verkligheten, det är att minska lidandet. Som att läsa en bok, spela ett spel, se en film och fly verkligheten, så flyr du på gymmet likaså in i en drömvärld där du är ”ripped”. Men det perfekta finns inte. Skönhetsidealet är en idé och ”hör hemma i fantasins rike” (Goffman, s. 57). Det tränade personen är en uppvisning, en roll som personen inte egentligen är. ”[En] identifikation med någonting overkligt, fixerat, perfekt, som huvudpersonen i en roman, som ett porträtt eller en byst, som ger henne tillfredsställelse” (Goffman, s. 57). Men till vilket pris? Goffman menade vidare på, något jag utnyttjar här i form av lidande, är hur

Vougemodell[en] genom sina kläder, sin hållning och sitt ansiktsuttryck vara i stånd att på ett expressivt sätt ge uttryck åt en kultiverad förståelse av den bok som hon skyltar med i handen – men de som gör så mycket besvär med att uttrycka sig på ett så anslående sätt får inte mycket tid över för läsning.” (Goffman, 1959/2014, s. 37)

Goffman fortsätter därefter med att citera Sartre och menar på att individen står inför ”dilemmat att aningen uttrycka sig eller handla” (Ibid.). Även det är ett bevis på vårt mänskliga lidande där våra beslut tvingas stå i varandras motsats. Den som tränar så pass mycket för att ingå i idealet kan tänkas förlora tid på att faktiskt vara disciplinerad och kontrollerad i övrigt, och att idealet inte inkluderar det ”kultiverade”. Detta problem, dilemma, detta ideal, skulle kunna beskrivas genom det utilitaristiska ”Prisoners Dilemma”. Alla tjänar på att antingen anta idealet eller förkasta det. Skulle alla motsätta sig en norm som denna, och inte träna mer än nödvändigt för att inte ha ryggbesvär och/eller för hålla hjärtat i trim så att man har en accepterar vardag, så skulle normen försvinna. Vi enas under en norm som ställer höga krav på oss, och som gör att vi måste utsätta oss för lidande. Antar du inte normen så är det möjligt att du diskrimineras, beroende på hur fet du är, och annars så diskriminerar du dem som är feta för att du inte är. Typiska stigma. Ifall några ansluter sig och andra inte, uppstår ett stigma – som står mot varandra, och fullföljer ett lidande oavsett sida.

Referenser

Svenaeus, F. (2013). Homo Patologicus – Moderna diagnoser i vår tid.

TankeKraft: Hägersten.

Goffman, E. (1959/2014). Jaget och maskerna – En studie i vardagslivets dramatik.

Studentlitteratur: Lund.

Arendt, H. (1969/2008). Om våld.

Daidalos: Göteborg.

Kommentarer är stängda