Om dricks.

Jag följer en feed med nya appar till Ubuntu Touch och nyligen dök tipster upp, som ses i bilden ovan.
Vad jag anmärka är ”life’s most common task”. Är det så?
Givetvis beror det på land och kultur. I vissa länder är det obligatoriskt, i andra valfritt, i det tredje skamligt att ge dricks.
Personligen ger jag väldigt sällan dricks i Sverige. Nu äter jag dessutom sällan ute, men det blir allt oftare och jag dricksar i regel inte. Jag har haft en och annan debatt om detta, möjligtvis med all rätt, med nära och kära både inom och utanför restaurangbranschen.
Så varför dricksar jag inte? Är jag snål? Ja, kanske lite. Men varför ska jag? Det är en principsak.
I Sverige har vi bra kollektivavtal och lagar som förutsätter en skälig lön, och jag anser att dricks helt enkelt är överflödigt. Även om restaurangbranschen har relativt låg minimilön. Men det kräver inte alltid en utbildning heller. Det är ändå en skaplig lön som tjänas inom branschen. En lön som står sig med många andra yrken. Passar inte lönen, eller egentligen inkomsten för restaurangen, så kanske det är en höjning av priset som bör ses över. Det är inte kundens ansvar att arbetande får rätt i lön.
Det känns olustigt att ge personer inom ett specifikt yrke dricks medan jag inte ger bönder, personalen i butiken eller brevbäraren någon dricks. I många övriga yrken är det snarare strängt förbjudet att ta emot dricks.
”Det är ju för servicen”, säger vissa. Det är service på Biltema också, och i kundtjänsten för din operatör. Servicen inom restaurangbranschen är en del av yrket, såsom så många andra branscher där inte dricks förekommer. Så varför där?
Jag funderar en del kring anledningen av dricks och funderar på om det inte egentligen handlar om. Makt? Dricks är ett maktspel. En anspelning på kundens socioekonomiska status, och det tänker jag inte ansluta mig till.
Äta ute är kopplat med socioekonomisk klass. Med status.
Jag tänker att anledningen till dricks är att det kan ha varit så att tidigare gick inte alla klasser ut och åt, utan det var ett privilegium som hörde till den högre klassen, som alltså gick ut och åt fint. När priserna sänktes och standarden för både lön och levnad höjdes så kunde fler människor gå ut och äta – oftare därtill. Då beblandades klasser, vilket sällan är uppskattat. Så då tog den övre klassen steget att ge en extra slant för sin visit, för att separera sig från de övriga. Visa sin status och sin makt.
Jag är inte emot dricks, det säger jag inte. Jag vill vara inte att det ska vara ett villkor och ett krav på mig, för då försvinner allt bad avser med det som påstås vara tanken om det, vilket jag inte helt tror på, som sagt. Dricks bör väl vara om det varit något särskilt, Kan jag tänka. Jag minns när jag var ute och åt i somras då jag nog var den enda som inte dricksade. Jag tyckte inte att det var något särskilt – varken i service hos personal eller maten. De andra fick en penna som lös. Den klarar jag mig utan.