I huvudet, om huvudet.

Vi vacklar sällan när det kommer till tanken om tanken. Vi erkänner varandras minnen; vad vi talar om; vad vi hör. (Vi är sällan källkritiska.) Vi bygger vår vardag på motoriskt inlärda ritualer såsom att gå upp ur sängen och göra sig i ordning för en dag bland publik. Vi interagerar, vi funderar. Vi lär; vi lär ut. Men sällan när det väl kommer till vad som kulturellt har blivit så socialt accepterat att vi inte längre tänker på det, så förgås tanken och reduceras till något enskilt naturligt. Såsom ”biologiska skillnader”. Hur betydande dessa är – mellan kvinnor och män; mellan de med olika pigment – för vårt samhälle. De är, likt den sociala konventionen att torka sig efter toalettbesöket, eller att se på varandra vid interaktion, precis lika socialt konstruerade.
Vi föds alla lika och på samma sätt; vi dör alla lika och på samma sätt. När hjärnan, och dess tanke är död, så är människan död. Tillsammans med sexism och rasism, och andra fördomar.
Tänk på det.