10 Feb

X snabba, praktiska skrivtips för akademisk text.

Jag har inlett min sista termin på masterprogrammet i sociologi vid Göteborgs universitet och skriver nu på min masteruppsats. Det slog mig, när jag talade om skrift, att jag har lärt mig en del saker som jag antar i mitt egna skrivande – rent praktiska tips – som jag lika gärna kan dela med mig av. Vissa saker känns garanterat igen, men jag delar dem iallafall.

Denna text kommer att uppdateras alltefter. Jag själv använder LibreOffice och utgår således från detta.

  1. Referenshanterare. Jag har bara erfarenhet av Zotero men jag är ack så nöjd. Detta är ovärderligt vid större uppgifter men du kan lika väl använda detta oavsett storlek. Se bara till att vara noggrann när du lägger in källorna och se dem sedan bli till liv helt automagiskt i såväl parenteser, fotnoter och referenslistor (vad du nu föredrar)! Se även min egna referensstil nedan.
  2. Formatmallar. Att ta sig tiden och strukturera sin text enligt formatmallar är väl investerat. Istället för att ändra varje enskild rubrik, titel eller brödtext efter egna önskemål så ser du till att fördela dem enligt formatmallar, vilka du sedan enkelt kan redigera för en kollektiv och enhetlig förändring.
  3. Marginaljustering. Se till att använda hela sidorna genom att först och främst marginaljustera, men sedan även aktivera avstavning för att dina rader med långa ord inte ska få så stora tomrum.
  4. Indrag. Också för att spara plats: använd indrag för styckesindelning istället för att ha stycken med stora radavstånd. Ha alltid texten i flyt och aktivera indrag på kanske en halv centimeter på första raden.
  5. Disponera. Strukturera din text tidigt och låt detta utvecklas allt eftersom, för att således vet vad du har allting. Använd formatmallar såsom ”Rubrik #” för att särskilja dina textmassor. Se till att dessa rubrik-mallar sedan är aktiverade som kapitel.
  6. Innehållsförteckning. Använder du rubriker och dessa som kapitel så kan du enkelt göra en innehållsförteckning genom ett klick, som du sedan enkelt underhåller med ett knapptryck till. Aldrig mer manuella innehållsförteckningar! Obs: Skriv aldrig ”Innehållsförteckning” utan enbart ”Innehåll”. Det är en förteckning, såldes skriver du inte ut det. Detsamma gäller referenslistan.
  7. Sidbrytning. Dessa är tacksamma och underskattade. En väl vald sidbrytning och du slipper bråka med envisa textmassor som byter sida, inte håller ihop eller som håller ihop allt för väl, vilket resulterar i stora hålrum i texten.
  8. Synonymer. Använd den (ofta) inbyggda synonym-verktyget för att variera språket. Nytta med nöje! I LibreOffice hittar du den under Verktyg -> Synonymlista (Ctrl+F7).
  9. Ändringar. När du skriver långa texter och låter andra läsa denna så är det uppskattat att de får tydligt vad de faktiska ändringarna är. Detta är lätt att göra genom att helt enkelt slå på att ändringar ska registreras. Jag har formateringen så att allt nytt är gulmarkerad (bakgrund) och allt borttaget rött och överstruket med rött. De ändringar som är borttagningar godkänner jag dessutom oftast eftersom detta inte är lika intressant som det som står kvar – framför allt det som är nytt. När du låtit dina läsare, eller du själv, läst den ändrade texten så godkänner du allt (av det du vill) och börjar på nytt till nästa gång.
  10. PDF. Ska du lämna in en uppgift så använd PDF. Det minimerar riskerna med att formatering blir förändrad hos läsaren och risker för ändringar. PDF är statiskt på ett helt annat sätt. Olika textredigerare använder olika filformat, och dessa kan ändå skiljas åt – även om de blivit bättre på varandras rendering. Better safe than sorry. Dessutom finns det många PDF-läsare med verktyg för att kommentera, rita och markera. Bättre att använda dessa.

Jag har i princip alltid använt mig av APA (American Psychological Association 6th) som referensstil när jag har skrivit, men jag har kommit att ta avstånd en del från denna och har gjort en del ändringar som jag samlar under APAD (Daniel edition ;). Den är alltså helt baserad på APA men med ändringar såsom:

  • Källor utan datum visar helt enkelt inget datum alls, varken i flödande referenser eller i referenslistan. Tidigare har det stått ”(u.å.)” eller dylikt. Jag som refererar till många utredningar (tex. ”SOU 2015:86”) eller skrivelser, osv., får det enklare denna vägen då året redan är med och mer ska inte vara med i referensen.
  • Inga adresser för varken uppsatser eller tidskriftsartiklar. Varken DOI eller adressen som tex. uppsatsen hämtades på.
  • Borta är ”s. X” i flödande referenser.
  • Sidnamnet vid webbplats är kursiverad i referenslistan.
  • Titeln på webbplatsen är med i referenslistan.

Det är små ändringar, men som gör skillnad för mig – och mer ändringar kommer. Jag försöker helt enkelt likna mer det som allt fler svenska lärosäten benämner enbart ”Harvard”, vilket är en förenkling då APA är en sorts Harvard.

Hämta APAD här!

Uppdaterar alltefter och ska dessutom länka till guider hur du får till det jag föreslår.

 

Vilka är era bästa tips och praktiker?

15 Dec

Genus och institutionalism

Jämställdheten mellan kvinnor och män är ett stort problem. Det finns stora skillnader i form av ekonomiska, politiska och sociala världen över. Även Sverige, vilket ibland benämns som världens mest jämställda land, har klyftor mellan könen. Varför är det så? Varför är det patriarkala systemet så utbrett och dominerande i framför allt, men inte bara, väst? Ett sätt att studera denna problematik, och söka förstå den, är att se det utifrån institutionalism. Jämställdhet handlar om hur olika kön behandlas olika utifrån vilket genus de tillhör – alltså sociala kön. Detta är den vanliga distinktionen mellan kön och genus, att det ena är biologiskt och det andra socialt, men genus kan förstås som något mer än vad vi är – något som formar oss. Genus är institutioner. Institutioner är de ”spelregler” som vi i samhället går efter; det som begränsas mänsklig interaktion (North, 1990, s. 3).1

Beroende på genus, alltså institution, så interagerar vi olika då det formar och begränsar oss allas beteende, agerande och val. Institutionerna är vad som bidrar med strukturer till vår vardag; vår guide i mellanmänsklig interaktion – till exempel den hälsningsfras vi använder till dem vi träffar på gatan (Ibid., p. 4); hur vi bemöter varandra baserat på social tillhörighet. Vi har institutioner för att snabbt kunna göra de små valen och agerande under våra liv; det som vi socialt har lärt oss och som frambringar struktur i samhället – en säkerhet för oss alla. Men de begränsar, som sagt, oss också. Institutioner tillgängliggör ett sätt att inte i varje given situation behöva resonera kring val som istället har blivit institutionaliserade. En del val som rör sig inom spelreglerna sker istället automatiskt i enlighet med aktuellt regelverk. Detta resulterar även i en minskad osäkerhet och istället i en ökad förutsägbarhet. Och finns val så är de ofta begränsade, vilket ändock inte ökar osäkerhet. Det är institutionernas som vi har förkroppsligat, eller ”byggt in”, som gör att vi inte behöver tänka på varje problem eller välja i varje exakta händelse (Ibid., s. 22). De institutionaliserade strukturerna minimerar osäkerhet. Detta i de mer repetitiva händelserna som inte är nödvändigt personliga. Rör vi oss däromkring icke-institutionaliserade strukturer, icke-repetitivt och personligt, då ökar osäkerheten. Institutioner existerar för att ”reducera osäkerheterna i människors interaktion” (Ibid., s. 25). Osäkerheten är ett resultat av problemets komplexa natur – som ska lösas – samt själva problemlösningen, som en individ innehar.

Vi måste även skilja på formella och informella institutioner. Det ovan är i huvudsak informella, alltså normer och sociala koder som bidrar till vårt sociala beteende. Det kan även bara traditioner och seder (Ibid.). Formella institutioner är i huvudsak regelverk; lagar och konstitutioner. Nedskrivna regleringar. Institutioner skapas av människan och kan såväl ersättas av nya skapelser eller utvecklas successivt. Formella är vanligare som nya konstruktioner som ersätter gamla medan informella förändringar sker successivt. När dessa två kombineras, formella och informella, så har vi möjligheten att förstå sig på mänsklig interaktion, dess begränsningar, och därmed kunna se effekterna av dessa  (Ibid., s. 88). De informella reglerna är, trots de formella reglernas specificerande, även de strukturerade och kan därmed förklara individers beteende (Ibid., s. 77). Institutionell förändring bygger på den tidigare strukturen och institutionen (Jmf. Loomba, 2015).

Det är institutionell förändring som krävs för ett jämställt samhälle. Problematiken kring jämställdhet, systematisk diskriminering av kvinnor, återfinns framför allt inom de informella institutionerna – åtminstone i Sverige med att det internationellt sett förekommer även formella, alltså formulerade regler och lagar som diskriminerar kvinnor. Men formella institutioner har potentialen till att styra om de informella, samtidigt som de informella emellanåt resulterar i formella. Ett exempel på detta är jämställdhetspolitiken och vad som resulterat i strategin jämställdhetsintegrering, vilket initierades 1994 i Sverige.2 Strategin avser att integrera ett jämställdhetsperspektiv i samtliga nivåer av politiska beslut och lagändring. Det är formella ändringar som har informell grund och som har avsikten att åter förändra de informella institutionerna, såsom att könssegregerade studieval ska jämnas ut, eller att inte modern ska ta ut den största delen av föräldraledighet. Här kan vi även belyser förstående av genus som något dynamiskt som begränsar handlandet baserat på kön. Institutioner är skapade av människor, och är konstant påverkade av de begränsande handlingar som utgör genus och som repeteras. Dessa begränsande handlingar, alltså institutioner, är genus. Det är de handlingar och utföranden som sker både formellt, i politik, och informellt, i privatlivet.

Formella och informella institutioner är de strukturer och spelregler som utgör dessa systematiska diskrimineringar, med potential att förändra detsamma. De formar och avgör våra sociala, politiska och ekonomiska liv (Kenny, 2014). Problematiken ligger dock i de stigberoende som ofta återfinns i såväl formella som informella institutioner. Exempel på mekanismer i stigberoende enligt North är är  (1) institutionella lager, där bitar av institutioner är omförhandlande emedan andra stannar kvar, och (2) institutionell omvandling, där existerande institutioner blir omdirigeras till att utföra nya syften. Waylen (2014) ger också dessa som exempel, men på förändring mot jämställdhet. Det finns fyra sorters institutionell förändring, där lager (”layering”) och omvandling (”conversion”) är de mest fruktfulla då dessa ändringar sker gradvis, från insidan och uppnåbara (Ibid., s. 219). Informella institutioner guidar oss, trots att det finns formella sådana (North, 1990; Waylen, 2014). Därmed är politiska institutioner fundamentalt ”gendered”, som Meryl Kenny beskriver det (Kenny, 2014, s. 679). Kenny fortsätter genom att belysa problematiken med detta studium få det inte alltid är lätt, om ens möjligt, att se hur institutioner formar genus; att politiska institutioner sker genom diskreta och omedvetna handlingar. Kenny argumenterar för att det inte är tillräckligt att bara klargöra att det finns jävighet kring genus i institutioner utan att det kräver ”systematisk identifiering” av de ”’gendered’ institutionella processer och mekanismer” och effekterna dessa har på genus (Ibid.). Det bli här viktigt att belysa den ”formella arkitekturen och de informella reglerna, normerna” i institutioner. Bland annat går det att belysa mannens politiska dominans som något som är uppehållet genom politiska institutioner. Dock, vilket Kenny belyser, så är det svårt att studera de informella institutionerna, likt vad North beskriver det vara extremt kostsamt att syna och inneha all information. Genom att göra historiska analyser skulle det gå att belysa hur inkrementella förändringar sker och hur detta påverkar institutioner och dess effekter på genus (Kenny, 2014, s. 682). Medan de formella institutionerna är tydliga och synliga, akademiker argumenterar för att de informella inte är, men att de är ack så centrala för människa och samhälle. Till exempel hur informella institutioners ”dolda liv” styr om, eller främjar institutionell förändring (Waylen, 2014). Waylen frågar sig hur formella och informella institutioner, och deras interaktion, kan användas för att främja den förändring som innebär ökad jämställdhet. Waylen beskriver också vikten av att göra en distinktion mellan formella och informella regler, där, likt North, Waylen beskriver de formella som skrivna regler och informella som normer. Upprätthållande, vare sig formella eller informella, sker genom sanktioner – såväl positiva som negativa.

Krook & Mackay (2011) belyser hur feministisk institutionalism kan vara till stöd till att belysa de ”gendered” fundamenten av politiska institutioner. Detta argumenterar även Kenny (2007) kring; att genom studera politiska institutioner kan vi belysa hur de förstärker existerande könsmaktsordning. Ett ’gendered’ närmande skulle leda till ”insikter i maktrelationer”, vilka Kenny menar på ofta är förminskade i nyinstitutionell analys. Institutioner har, precis som North menar, en stor betydelse och att de har en inverkan på politisk organisation och liv – det är även därför nyinstituionalism är av vikt här,3 genom att ha med både formella och informella institutioner (North, 1990; Peters, 2012). Kenny menar att, likt North, att ”frågor om makt har en nära relation till frågor om förändring” (Kenny, 2007, s. 92). Makt har även det, kategorierna av att vara funktionalistiskt och stigberoende, förstnämnda där ursprung och form utgör institutioners funktioner och stigberoende som de val som gjordes vid en institutions tidiga ”liv” avgör resten av dess resa, eller val. När en institution väl existerar så kommer det att fortgå att förstärkas genom ”asymmetriska maktrelationer” (Ibid.). Kenny refererar till Thelen som argumenterar för att institutionell skapelse och förändring sker genom ”specifika kontexter markerade av ett flertal skiftningar i intresse och allianser” (Ibid., s. 93).

Sociala normer är ”väl förstådda” och kommer att förse den grund som allmän kunskap står på och att denna kunskap kan blir ”uppehållna genom mekanismer vilka är designade för att göra agerande begripliga” (Ibid., p. 14). Däremot, under mer ”allmänna sociala situationer” kommer individer att bara mindre benägna till att göra ”resonliga gissningar om andra människors uppfattningar” (Ibid.). Frågan är då, menar North, att vad den minimala mängden som en aktör måste veta i en given miljö om uppfattningen och viljan hos andra aktörer för att kunna forma koherenta föreställningar om deras beteende och för deras kunskap om att bli kommunikative mot resten?” (Ibid.).

North påpekar att institutionell teori behöver börja med individen, eftersom det är individen som skapar institutionen (Ibid., p. 5). North ställer sig kritisk till den nyklassiska ekonomin som verkar gå hand i hand med teorier kring rationalitet, där människan söker maximera sin rikedom, sitt välstånd, och som i mångt och mycket kommer att samspela med andra när det bidrar till ökning av detta (Ibid., p. 12). North menar på att detta dock förutsätter fullständig information kring området, något som människor inte har och det är därför institutioner skapas – för att skapa handlingsbegränsningar, standarder att utgå ifrån vid möjlighet till val.4 North beskriver ”game theory” (hädanefter ”spelteori”) där han presenterar idékoncept såsom ”prisoner’s dilemma” och free-rider-problematik (Ibid., p. 13), båda vilka enligt North är ”nedslående” perspektiv på problemen ”kring människans kooperation och koordination” (Ibid.). Spelteori belyser problematik med samarbete och undersöker strategier som ”alter the payoffs to the players” (Ibid., p. 14).
North verkar mena på att människans beteende är kalkylerande och inväntande då han beskriver vårt beteende i form av två aspekter: motivering, samt att ”dechiffrera miljön” (Ibid., p. 20). Människan är dock inte blott nyttomaximerande utan altruistisk och vi bygger upp våra egna begränsningar.5 Motivation kan lika gärna, men inte nödvändigtvis, ”sammanfalla” med nyttomaximerande (Ibid., s. 25). I denna ”miljö” så kan lika väl även en känsla av ”rättvisa eller orättvisa” infinna sig hos individen och inför den institutionella miljön. Som att känna säg exploaterad eller lämnad till sitt öde till fördel av någon, eller något annat. Men altruistiska aktiviteter, vilka North ger exempel på, är inte isolerade händelser utan ofta institutionaliserade (Ibid., s. 25-26).

Aktörer och organisationer har även en viktig plats inom institutioner som spelare och reproducent av dess begränsningar. När jag skrev min magisteruppsats om just jämställdhetsintegrering i Regeringskansliet (Holm, 2016), så såg jag på Regeringskansliet som en institution i sig, något som North möjligtvis hade ordat i mer mening av organisation. Organisationer, likt institutioner, ”bidrar med en struktur till mänsklig interaktion” (Ibid., p. 4), dock skiljer de sig genom att institutioner bidrar med ramverket, spelreglerna, som organisationer infinner sig i och därmed måste förhålla sig till (Ibid., p. 5). Så emedan institutioner bidrar med regelverket som skall spelas så är det, som North beskriver det, upp till aktörerna att ”vinna spelet” (Ibid.). Organisationer innehåller grupper med individer som på något vis delar en gemenskap med syftet att ”uppnå mål” (Jmf. Peters, 2012; samt med Sociala rörelser i t.ex. della Porta & Diani, 2006; Diani, 1992; Thörn, 2009; Wettergren, 2005). Organisationer influerar dock hur institutionella ramverk i sin tur utvecklas, vilket bidrar till en sorts inbördes påverkan (Jmf. ”Analytisk dualism” i Archer, 2003). North fortsätter med att organisations roller är att maximera välstånd, inkomst eller ”andra objektiv som är definierade av deras möjligheter av de institutionella strukturerna i samhället” (North, 1990, s. 73). För att uppnå detta, menar North att, organisationer successivt, eller ”inkrementellt”, förändrar den institutionella strukturen. Organisationen förlänger således målen  som dess skapare har satt ut för att uppnå. Funktionen är ”inte enbart institutionella begränsningar utan också andra begränsningar”, till exempel teknologi och inkomst. Dess interaktion ”formar den potentiella välstånds-maximeringens möjligheter”. Det är således institutionerna  strukturer och dessa spelregler som formar organisationerna och deras ändamål (Ibid., s. 74).

Utbildning har en effekt på institutioners karaktär i ett givet samhälle. Kunskap är därmed en investering vilket ökar i mänskligt och fysiskt kapital, jag vill tro, leder till ökad jämställdhet och bidrar till en ekonomisk tillväxt (Lindgren, Oskarsson, & Dawes, 2016). Investeringar i kunskap är nyckeln till framgång (Ibid., s. 80). Att jämna ut skillnaderna mellan kvinnor och män, att främja jämställdhet och detta genom institutionell förändring förutsätter kunskap. Den kunskap (men även färdigheter och lärande) som återfinns i en given organisation, har effekt på incitamenten i institutionella begränsningar, menar North, och exemplifierar detta genom att kontrastera olika organisationers färdigheter och kunskaper på sitt område. Detta resulterar dock även i stora implikationer för institutionell förändring:

The demand for knowledge and skills will in turn create a demand for increases in the stock and distribution of knowledge, and the nature of that demand will reflect current perceptions about the payoffs to acquiring different kinds of knowledge (Ibid., s. 74-75).

Nu tillhör det givetvis att Norths teoretiska ramverk är skapat för ekonomiska ändamål, och inte sociologiska, eller statsvetenskapliga (nödvändigtvis), och nu sker en kontrast i denna text, men jag söker ändock att översätta det. North beskrev bland annat  distinktionen mellan rika och fattiga länder, eller ”utvecklade” och ”utvecklande”. Skillnaden är givetvis institutionerna – än mer deras effektivitet. Att upprätthålla såväl formella som informella regler bidrar till en marknad och samhälles stabilitet, menar North. Detta förutsätter en särskilt övervakning (”police enforcement”), eller tillsyn för att reducera osäkerhet och sanktionera de som bryter mot reglernas restriktioner – vilket är dyrt och därmed ökar transaktionskostnaderna (Ibid., s. 61).6 Att en stat har en försumbar ekonomisk tillväxt beror således på att transaktionskostnaden är för hög då det saknas struktur i dess såväl formella som informella institutioner. Att staten har en osäker äganderätt, knapphändig laguppföljning och begränsad marknad. I ”rika” stater kan en således observera en tydligare struktur och därmed lägre säkerhet, vilket driver ner transaktionskostnaderna.7 För att stärka nationen och ”bli rik(are)” så  behövs det skapas ekonomiska marknader  där tillverkande bolag som har tillräckligt stora kapital, påverkar en politisk ordning. Äganderätten är ett exempel på hur en effektiv marknad uppfylls och definieras och är en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Utan detta har individen inga incitament till att investera och därmed bidra till ekonomisk tillväxt. När gemensamt ägande står över egen äganderätt så saknas incitament till förvärvande. Äganderätt bidrar således till att marknaden ökar konkurrens genom effektiviserande och kunskapsuppbyggnad. Säkrande av äganderätt ”kräver politiska och juridiska organisationer som effektivt och oberoende upprätthåller kontrakt över tid och rum” (Ibid., s. 121). Institutioner behövs då för att säkerställa äganderätter på en internationell nivå. North menar att det i ”utvecklade” länder finns ”effektiva juridiska system”, såsom lagsamlingar, samt agenter såsom advokater (Ibid., s. 59), detta då den ökande andelen resurser som samhället använder vid transaktioner, det vill säga arbetsmarknad och en arbetskraft. Institutioner avgör helt enkelt kostnaden för utbyte (Ibid., s. 62), och därmed sker inte ekonomisk tillväxt utan väl strukturerade och fungerande institutioner. Exempel på dessa är därmed äganderätt, marknadskontroll och politisk stabilitet, samt normer.8 På grund av stigberoende riskerar dessutom fattiga länder att även fortsättningsvis bli kvar i aktuell situation.9 Effektiva institutioner skapas genom politiska incitament att skapa och upprätthålla äganderätt (Ibid., s. 211). Detta förutsätter förståelse för även informella regler och deras ekonomiska effekter. Vidare krävs regleringar som undanhåller ekonomiskt misslyckande. Detta ska dessutom ske decentraliserat.

Så medan rika stater har mer generella institutioner med ett ramverk som gynnar ekonomisk aktivitet, såsom skatt, upprätthållande av lag och andra formella regleringar, saknas detta i fattiga stater. Strukturerna upprätthålls istället av informella institutioner, men dessa är kostsamma och ineffektiva. Institutioner, även informella, bidrar till att kostnaden för mänsklig interaktion reduceras tack vare de begränsar som inkluderas i institutionerna (Ibid., s. 36). Informella regleringar är mer kostsamma än formella (Ibid., s. 67). Det är transaktionskostnaderna som förändrar samhället genom att utveckla och förändra institutionerna.

Referenser

Archer, M. S. (2003). Structure, agency, and the internal conversation. Cambridge: Cambridge University Press.

della Porta, D., & Diani, M. (2006). Social Movements: An Introduction (2:a uppl.). London: Blackwell Publishing Professional.

Diani, M. (1992). The Concept of Social Movement. The Sociological, 401.

Elson, D. (2009). Gender Equality and Economic Growth in the World Bank World Development Report 2006. Feminist Economics, 15(3), 35–59. https://doi.org/10.1080/13545700902964303

Holm, D. (2016). Jämställdhetsintegrering i Regeringskansliet: En kvalitativ studie om politisk ambition och genomförande av jämställdhetsarbete. (Magisteruppsats). Umeå Universitet, Umeå. Hämtad från http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A970599

Kabeer, N., & Natali, L. (2013). Gender equality and economic growth is there a win-win? Brighton: IDS. Hämtad från http://www.ids.ac.uk/files/dmfile/Wp417.pdf

Kenny, M. (2007). Gender, institutions and power: A critical review. Politics, 27(2), 91–100.

Kenny, M. (2014). A Feminist Institutionalist Approach. Politics & Gender, 10(4), 679–684. https://doi.org/10.1017/S1743923X14000488

Khokhar, T. (2016, oktober 25). Chart: Where is Gender Discrimination in Business Regulated? [Text]. Hämtad 04 november 2016, från http://blogs.worldbank.org/opendata/chart-where-gender-discrimination-business-regulated

Lindgren, K.-O., Oskarsson, S., & Dawes, C. T. (2016). Can Political Inequalities Be Educated Away? Evidence from a Large-Scale Reform. American Journal of Political Science. Hämtad från http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/ajps.12261/full

Loomba, A. (2015). Colonialism/Postcolonialism (3:e uppl.). London; New York: Routledge.

North, D. C. (1990). Institutions, Institutional Change and Economic Performance. Cambridge: Camebridge University Press.

Peters, B. G. (2012). Institutional Theory In Political Science: The ”New Institutionalism” (3:e uppl.). London: Continuum.

Thörn, H. (2009). Anti-Apartheid and the Emergence of a Global Civil Society (2:a uppl.). Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Wallerstein, I. M. (2004). World-systems Analysis: An introduction. Durham: Duke University Press.

Waylen, G. (2014). Informal Institutions, Institutional Change, and Gender Equality. Political Research Quarterly, 67(1), 212–223. https://doi.org/10.1177/1065912913510360

Wettergren, Å. (2005). Moving and Jamming: Implications for Social Movement Theory. Karlstad: Karlstad University Studies.

1Översättning kommer genomgående, om inget annat aviseras, gjorts av mig själv.

2Jämställdhetsintegrering antogs senare även av EU och FN – då som engelskans ”gender mainstreaming”.

3Från engelskans ”New institutionalism” (Peters, 2012).

4North menar dock att det är vid händelser, eller val, som repeteras som det är bra, om inte fundamentalt, med institutioner och att det vid icke-repetitiva händelser förekommer människors ”rationella” nyttomaximerande. Att kooperation ”är svårt att upprätthålla om inte spelet repeteras” (North, 1990, s. 12). Människor samspelar, eller samarbetar, endast när det ger utdelning för individen. Och då om leken börjar om igen.

5Altruism kan även ha en sida av nyttomaximerande då vi känner nytta av välmående hos andra (Ibid., p. 21).

6North menar att med politisk anarki så går det inte att uppnå den produktivitet som vi finner i ett modernt höginkomstsamhälle (Ibid., s. 35).

7Jag tolkar det som att North menar på en sorts moment-22 där strukturerade institutioner bidrar till en stadig och växande marknad, och där detta i sin tur strukturerar institutioner. Något som även Loomba (2015) beskriver som typiskt nyliberalt där staten förutsätter en stadig marknad genom (quasi-)monopol och där denna marknad skapar en stärkt stat.

8Viss forskning har visat på att jämställdhet bidrar till ökad ekonomisk tillväxt (Elson, 2009; Kabeer & Natali, 2013; Khokhar, 2016).

9David Wallerstein (2004) hade beskrivit detta som att de är kvar i ”periferin” och flyttar ekonomiskt överskott till ”kärnan”.

Ladda ner som PDF

15 Dec

Institutional Theory in Political Science

On the first page of his book Institutional Theory in Political Science (2012),1 B. Guy Peters states that the “roots of political science are in the study of institutions”. Where political science has left the study of something so fundamental as institutions for rational choice and behaviouralism is a loss and therefore needs to be accommodated. This is where institutionalism comes in, which seeks to “[explain] the decisions that the governments make” be it their values, rules, incentives, “or the pattern of interactions if the individuals within them” (184). Commonly the “consider institutions the central component of political life” (Ibid.).

Now, presenting that there is a New institutionalism states that there first was an Old institutionalism,2 both which studies institutions and how they affect social and economic life. An institution, according to Peters, is a “structural feature of society and/or polity” (19), and is recognized by its: (1) predictability; (2) stability over time; (3) affect on individual behaviour, and; (4) sense of shared values between the members (Ibid.).

Old institutionalism focus on the formal institutions, meaning law and government,3 trying to “describe and understand the political world” (3). Previously scholars have asked questions that “tended to concern the nature of governing institutions that could structure the behaviour of individuals” (3). Initial study therefore focuses on the creation, and success, of institutions – how they where governed (Ibid.). This was, according to Peters, the ‘beginning’ of political science. One could exemplify this theoretical approach by looking at the works of Aristotle and his fellows who observed the neighbouring city-states of ancient Greece, and comparing them.4 Hence, Old inst. Is more descriptive and comparative in how the formal institutions constitute law, government and political governance. For example, comparing presidential and parliamentary systems (1).

New institutionalism is a response to the behavioural revolution and seeks to be theoretical and explanatory, where Old was not; also criticizing Old for the comparison, which is not enough explanatory for differences, where norms, rules and path dependency is. Old has been criticized of being biased, since it does not see what’s outside of their own field of view – they are restricted to itself (14). It is dependent on the institution at hand.5 This also includes being able to study how institutions emerge. New inst. was created as an result for the behaviour and rational choice theories. While old inst focused on the institution more solo, new looked at it for how it affected it’s members, as well as other institutions. It looked at institutions more like an ecosystem of which society was constructed, or the result, of. But mostly it looks at the affect it has on it’s members – it theorized that institutions has a much greater effect than previously studied. This because of the wave of behaviouralism and rational choice theory, previously popular. It looks more closely on how institutions interact, affecting members and society. Hence New inst. Includes informal institutions where Old does not (4).6 Institutions are social constructions, therefore it also affects social behaviour in turn. Institutions shape the behaviour of its members, of agents. It does, however, do this in different ways depending on perspective of the institution.

Normative institutionalism7 argues that the rules and norms of an institution affects the behaviour of its members, or actors. These ‘guides’ the behaviour and actions of the actors. But such a guide will also let actors become constrained to the obligations of the norms and rules of the institution. Political values comes from the institution – such as the family, religion or work environment – and individual preferences are shaped by their involvement with institutions (25-27). As an example I would say Correctional departments (Kriminalvården). It is of major importance that they follow rules and act by their guides/manuals, acting appropriately towards the clients, not allowing anyone to act anyone differentially from another – the set of values to follow (43).

In contrast, Rational choice institutionalism assumes that the individual seeks to maximize one’s utility, rather than following the norms and rules on an institution.8 This is the primary motivation of joining institutions. It is a much more individualistic approach, with more distinct actors, from Normative, which argues that values are formed by the institution (48). However, the actors are still constrained by their institution membership, and they still will have to accept existing norms and rules – even before the formal entry. Behaviour is governed by a calculation of that maximizes utility and benefit. Actions and behaviour made in a situation is based on what is best for maximising utility. Examples would be bureaucratic organizations in government (55), or fishing collectives (Ostrom, 2005).

Historical institutionalism only looks backwards and is certainly the most descriptive of them all because of this. Only after the institution is created and exist, it can be described and understood such as is.9 The choices made during the initial construction phase sticks, and influences policy in the future (70). This is the concept of path dependency – that decisions stay and are hard to change (76); e.g. state constitutions and law. New institutional rules are often attempts to resolve problems that they in turn created (72) – e.g. trying to resolve old EU legislations with new directives, such as the Lisbon treaty (2007), amending the Maastricht treaty (1973), and the Treaty of Rome (1957). Instead these institutions are incremental adjusted – gradual change (80-81).

References

Ostrom, E. (2005). Understanding Institutional Diversity. Princeton, N.J: Princeton University Press.

Peters, B. G. (2012). Institutional Theory In Political Science: The ‘New Institutionalism’ (3rd ed.). London: Continuum.

1All references of page numbers in parenthesis is to that page in Peters’ book, if not otherwise stated.

2The two approaches should be seen as “complementary rather than competitive explanations” (2).

3Also “the State”, says Peters, means a “[virtually] metaphysical entity which embodies the law and the institutions of government, et somehow also transcends those entities.” (6).

4Later, while referring to Thomas Hobbes, John Locke, and others, Peters presents them as the roots of political science and it’s study of ”analysis and design of institutions” (4).

5Going back to Aristotle and his students, one would argue that New would accommodate the preference of the observer is limited by the institutions the observer oneself is part of. Therefore New seeks to leave this normative approach behind as bias, and instead highlighting the importance of including the norms and rules of an institution.

6 Formal being the “formal aspects of government, including law” (4)

7Which is the root of New institutionalism and comes from a sociological tradition(Ibid.25f).

8Though this approach also oncludes the state and law and institutons that seek to maximize utility (47).

9Which also includes the difficulty of explaining change (77).

Ladda ner som PDF

22 Apr

Politiska resurser: En kvalitativ studie av Centerpartiets och Socialdemokraternas natursyn.

Jag har precis avslutat en statsvetenskaplig kurs vid Luleå tekniska högskola och tänkte dela med mig av min avslutande (fördjupnings)uppgift. Kursen har haft ett särskilt fokus på storskaliga kollektiva problem och innehållit mycket begrepp gällande miljö och politisk styrning, samt legitimitet. Det har onekligen varit en spännande kurs och jag har haft stor nytta för de teoretiska begrepp som jag fått återupptäcka, och nu återanvända i min magisteruppsats i statsvetenskap.

I denna uppgift använder jag mig av de två begreppen antropocentrism och ekocentrism – vilka är två extrempunkter på en flytande skala av natursyn – och där gjort en kvalitativ innehållsanalys av Centerpartiet och Socialdemokraterna och hur de förhåller sig till detta.

Trevlig läsning :)

Politiska resurser: En kvalitativ studie av Centerpartiets och Socialdemokraternas natursyn.

6 Nov

Survey: Men playing a female character. A short look at the results.

Yesterday I created a short survey and published it on several subredits, and as comments, on Reddit. The immediate response was huge with 10 respondents the first minute; over 200 the first hour and over 4000 in 12 hours. I could not be happier.

I’ve got a number of comments from women complaining that there’s no option for them to answer why they play a female character, as have I got a number of comments from men saying pretty much the same but for when they play a male character. I will give a response to this below, but in short: I am only interested in why men play using a female character.

The idea of this study came when I was out bowling with a few friends. While talking about RPGs, and D&D, my friend said something that I’ve been quite curious about before: He likes to play a female character. There is, of course, no error in doing so – not any choice of course (this as a response to men obviously feeling judged by this survey, and I will respond to that as well), but I want to know Why this choice? Why does this create a difference, a variance, in game play for male.

I set out to create some hypothesis that I’d then would try to falsificate. These hypothesis would need to be short, concise and easy to falsificate.

Some would say that the choice is at random, or no big deal. I would say that they are wrong and that this choice is founded on something. And I want to find out why. Why is there a difference between playing with a male and a female character?

Now the method. I’ve created a survey and published it on some subreddits at Reddit and on Twitter. These survey answers would need to be complement by interviews for a discourse analysis.

The survey was design to let female participate and letting them respond to how whether or not they play as male or female, but then not being able to respond to anything else. This because I am not interested in women’s choice of sex, but still want an idea of the percentage of female respondents. So the first question was if the respondent is male, female or other. Other being designed just as female, and for both of them the survey end after that initial page.

On the next page respondents that said that they were men, could check a multitude of alternatives of why they play as female. These alternatives were inspired by comments from previous threads, as well as being constructed by me. I also added a box for them to add their own alternative, if missing, and also a text box for them to comment, in their own words, why they play with a female character.

The last page was control questions and some more info. The first being if they consider themselves being feminist. This due to Reddit, among others, being flooded with ideas that feminism is something evil. This being controlled by the question whether or not they would say that men and women are equals. Now, this question could create some confusion – some understanding it as ”Are men an women equal in today’s society” or ”Men and women should be considered equals”. To try to overcome this issue, not at all perfectly, but ever so slightly, I added a text box for them to comment on that.

I choose age as an open text field question so that I can create any kind of age group later in SPSS/PSPP (and sort out any non-integer). And the same goes for education level, where I did not want to leave some level out, and seen as they differ around the globe and not all swedes, for example, knowing that the Gymnasie is called ”upper secondary”, I could conclude that the same goes for everyone. Using digital tools, these answers can later be grouped if necessary.

Now for the results. 4096 people responded to my survey. (I love numbers like that)
3733 of these were men (91.1%), 322 woman (7.9%), and 41 (1%) responded as ‘Other’

Of these 497 (10.4%) stated that they always played as female; and 1078 (26.3%) Never plays as a female.

Male being the most played sex, with 2713 (66.2%) responses and 1383 (33.8%) female.

5.1%, or 456 people use just one character when playing RPGs. 66% got more than one, but uses one mainly, and 18.9% uses more than one, but in an equal matter.

Not diving to deep into the Why play as female- alternatives, the most chosen alternatives is ”For variety” – 1522 responses (50.6%); Stuff in the game might differ – 1153 (38.4%); Rather be looking at a women – 1267 (42.1%).

When asked if the player feels most badass, while playing a male or a female, a total of 1844 responses (61.1%) said that it is the same for both.

71.2% does not consider themselves as feminist, but 81.4% state that women and men are equal.

In conclusion, the data does show some indications in relation to quite a few of my hypothesis. I does not however, end here. To begin with, this was just a pilot study and I’ve gotten a lot of comments, some helpful, of how to make the next, and real, one better. That being said, it is not a promise that there will be a new survey later on, but I might very well start with the interviews. I am unsure if this will become my master thesis, or if I’m just going to work on this outside of my thesis – or at all.

I have a LOT of comments to go trough, before I know anything for certain.

The survey is closed and I got over 4000 answers, and I could not be happier. Also I got 40 persons willing to be interviewed.
I would like to thank each and everyone of you for your participation.

EDIT: After I downloaded all the data, I changed the questions just to let people answer if they are male or female, or if they play using a male or female character.

To the survey!

Results
Skärmdump 2015-11-06, 11.04.43

3 Nov

Symbolic classification, social constructions and asylum.

Symbolic classification is for example the political party pin on your jacket – a link to your own group. This symbolic classification doesn’t have to be political, or ideological, but something that unites a group – a “society”. However, it could be a political view or ideology, which results – as a group – in difference in moral and norms. Even if, or although, we live in a rather homogenic society, we might have some differences in the moral fibre between us. Therefore, just as Jacobsson & Löfmarck describes as an example, individual might have an different view of the depth on a transgression – if it even is considered to be a transgression from one perspective and not the other – like not paying your TV fee.

As Jacobsson & Löfmarck states, we are not “aware of our social constructions unless we go against the stream” (Jacobsson & Löfmarck, 2008, p. 206). Symbolic classification is of course not an exception of being socially constructed. Ideological views, such as either left or right extremism is a classification that makes you go “against the stream” and likely make you break – at least some – rules of conduct. For example, in Sweden we are rather social democratic with a large base of voters directly linked to that party, but also even the (center-)right wing is much more social democratic compared to what the right could look like, or base one’s ideology on in other countries, such as Denmark, the UK or the USA. The centre-left, or Social Democratic Party in Sweden might wasn’t a much higher tax rate then it’s substitutes in other national states in the west, and so does the centre-right, Moderate party compared to it’s international siblings. Evident of the Swedish right parties being much more central right (except the Sweden Democrats).

For example, we might see this being concretized currently in Sweden if we take a look on the immigration debate, or debate about asylum.1 Both the Social Democratic Party and the Moderate Party are deepening it’s politics regarding seekers of asylum – the number or immigrants in Sweden. They are both trying to get the upper hand of this crisis situation. Maybe not by the same means, but still as considering that more people are welcome and that we as, a nation, need to help out more. Now, this is still compared to other countries – at least that is the theoretical fundament, or hypothesis. But why is that? By drawing on Alexander and Jacobsson & Löfmarck this could be analyzed, or discussed, from the moral of a society. In Sweden we are more liberal and equal – both when it comes to gender and ethnicity – far from enough, and we still have a long way to go, though. We are very secular, the racism is decreasing and women are increasingly looked at as equals socially and economically. We, as a society have a common moral ground, which we use to look at the rest of the world with and here is a situation where we can, and will help with. Media, as a moral mirror, shows us pictures and informs us about the crisis of immigration in Syria and other areas every day. Concerts are held in support of raising money that will be used to help those in need. Houses are built, or existing reused, to house newly arrived immigrants – which comes in the thousands a day in Sweden. Why? Because, to use Durkheim, the freedom of one’s self, of ones body and the right for welfare and social security is sacred to us. Equality is close to our hearts.

However, as I stated above, the How we help, more specifically is still up for consideration. The Moderate party is looking at a more time limited asylum for newly arrived immigrants, while the Social Democratic Party, does not. Some say “help them ‘at home’” and don’t let so many come here, while others say Welcome, and that is not working to send aid to Syria, but maybe instead to the borders of the countries that are hit the “worst” during this crisis. This is an example of the symbolic classification based on the ideological fundament of individuals – just as how high the tax rate should be, they considerer how to help, and how many to help here, at “home”.

If this all would be true, we could analyze that by using, for example, quantitative interviews, and polls. By stating which political view, political party leaning and view on for example taxes rate and standpoint in seekers of asylum we could watch the moral differences even in our society. This could also been looked at based on the media, and how they present the politics of the Swedish political parties. How the text focuses and therefore a text analysis – since the media is the mirror of the common conscience.

While the Social Democratic Party, or even the Red-green government, as well as the Moderate Party and some other in the Liberal Right political Alliance, is looked at – not completely without critique, but still more normalized and common for our moral base and norms, parties like the Sweden Democrats, are looked at with unease – that the politics that they are proclaiming is profane and unaccepted by the majority of the Swedish citizens. That this is a clash of moral – and a “swim again the stream” – at least in the media. While, at the same time, the media also shows, pr presents, results form polls showing that the Sweden Democrats are gaining followers, or sympathizers.

This could be seen as a threat to the “center”, as Alexander states it, which results in a social control mechanism – a “sanction”, as Jacobsson & Löfmarck might have put it. And also, since there are some many emotions following this crisis, that’s why it becomes so big – due to the transgression against the trend, which right now is to help, while the Sweden Democrats are unwilling to do so.

References

Alexander, J. (2003). Watergate as Democratic Ritual. In The Meanings of Social Life: A cultural Sociology. (pp. 155-177). Oxford: OUP.

Jacobsson, K. & Löfmarck, E. (2008). A Sociology of Scandal and Moral Transgression: The Swedish “Nannygate” Scandal, Acta Sociologica, 51(3), 203-216.

1This might also be relevant for many other countries in the EU today, since it’s member state has reached an agreement about accepting many more seeks of asylum – although How is still up for debate.

3 Nov

Scandal-as-ritual – A comparison of Jacobsson & Löfmarck and Alexander.

Scandal-as-ritual, as Alexander sees it, is based on five factors, while Jacobsson & Löfmarck views the scandal-as-ritual by defining it: “Scandals is understood as a confrontation between various system of norms.” (Jacobsson & Löfmarck, 2008, p. 203).

Alexander’s five factors (1) there has to be consensus that an event is “polluting”, “or deviant”, by enough people – “more than a mere fragment”, as Alexander puts it; (2) “significant groups”, that is part of the consensus, has to perceive the event as a threat to the “center”; (3) institutional social controls – like in case of Watergate, the Senate – has to be “brought into play” for “this deep crisis to be resolved” – such a control also contains an instrumental force and threat to combat the pollution; (4) the social control mechanisms has be “accompanied” by a”mobilization and struggle of elites and publics” – that differs from each other and somewhat autonomous; (5) an “effective process of symbolic interpretation” – the “ritual and purification process” – a process that shows the transgressing deviation, and therefore also the threat to the sacred center, that is “increasingly” profane and impure. (Alexander, 2003, p. 157).

Jacobsson & Löfmarck, however, is rather concise about their analytic factors, or definition of scandal-as-ritual, and states, shorty, that “[s]candals is a collective outburst of outrage caused by a norm transgression – that is made public and is experienced as an offence by a norm audience” (Jacobsson & Löfmarck, 2008, p. 209). As one may see there are similarities in both of these articles presentation of what is, or how, a scandal is made. Jacobsson & Löfmarck compresses Alexander’s factors and simplifies them a bit – but I would say without that being an issue. Alexander’s factors are rather complex and also he has some difficulties actually pointing at these factors in the Watergate scandal, while using Jacobsson & Löfmarck’s definition of a scandal-as-ritual to be used on the Nannygate is positively applicable.

Alexander’s definition’s complexion is shown, for example, on the very first factor: “a mere fraction”, as compared to just an “audience” in the definition by Jacobsson & Löfmarck. Sure, one might say that both should be considered as equally diffuse, but I argue that, that is not the case since the word “fraction” implies a an actually figure, or integer, while “audience” does not. I think of this as the audience is bases on the (possible) scandal at hand. Although not non-problematic, there is a distinction in the difference. Also Alexander focuses much attention on the “center”, or the core – which is sacred, to use Durkheim’s dichotomy. There has to be a a threat of polluting this center, and control institutions that works to neutralize this threat. Jacobsson & Löfmarck doesn’t talk about a center, or a core, but something that is still sacred, which is the moral. I believe that Alexander talks about this moral when we talks about the center; the center is the moral of a society. A transgression against the moral, or the norms, is a threat on the sacred. It’s an offence, which is that Jacobsson & Löfmarck talks about. However, they don’t talk about this control mechanisms and that it has be a part of the conflict-as-ritual as a resolution, since this is a natural case of the scandal, where the ritual undergoes “certain phases” – [the] expectation, culmination and saturation point. Then “the calm returns”, but the “society has been reminded of the underlying system of values and norms” (Jacobsson & Löfmarck, 2008, p. 208).

As stated above Alexander defines the scandal-as-ritual as institutions, the law, being an necessity of the sanction, which Jacobsson & Löfmarck talks about, but instead states that the sanction is the outrage (Jacobsson & Löfmarck, 2008, p. 207).

Watergate took two years to develop to a “full-blown” scandal, while Nannygate did immediately. Why? Well, Alexander talks about the polarization of the political climate in the USA during that time, and therefore states the factor of the generalization and consensus of the offence. Of course, Jacobsson & Löfmarck talks about the “collective outburst”, but that still, just as fraction-audience, simplifies the discourse about the scandal-as-ritual. In Sweden, there had been an election just before the Nannygate, which would reflect the polarization that Alexander talks about in USA around the same time as Watergate, and due to that polarization there was not a scandal from start; but Sweden had a polarization after the election – especially since the was an governmental shift from a social-democratic government to a centre-right one. Jacobsson & Löfmarck even talks about how possible explanations of the Nannygate’s magnitude as scandal was because of the “disappointment” of the Social Democratic Party’s election result, which they state is not an explanation of the magnitude of the scandal (Jacobsson & Löfmarck, p. 205).

Jacobsson & Löfmarck argue that it is a “sociological understanding of scandal that takes the moral upset seriously” (p. 205). That scandals can be studied sociologically by it being a “disruption of moral order”, which is sacred.1 And Nannygate was an offence by being a transgression of moral norms, namely taxes, and later on honesty – both dishonesty and fiddling with taxes is against the moral order, and therefore profane. As a result scandals “reveal the underlying societal norms” (Jacobsson, p. 205), that is our society – the center, that Alexander talks about – which is temporarily disrupted – to use Jacobsson & Löfmarck – or polluted, under threat – to use Alexander.

References

Alexander, J. (2003). Watergate as Democratic Ritual. In The Meanings of Social Life: A cultural Sociology. (pp. 155-177). Oxford: OUP.

Jacobsson, K. & Löfmarck, E. (2008). A Sociology of Scandal and Moral Transgression: The Swedish “Nannygate” Scandal, Acta Sociologica, 51(3), 203-216.

1Points at Durkheim’s catigorization of moral order, which is acceptable and unacceptable – sacred and profane.

3 Nov

Nature-Culture Sociology; Constructivism, Realism and Molecular Biology.

MacNaghten & Urry states that they are “concerned” with the relation of sociology and nature/environment – how the latter has been focused on and “conceptualised” (MacNaghten & Urry, 1995, p. 203). MacNaghten & Urry find that “nature Is elaborately entangled and funda­mentally bound up with the social and the cultural.” (Ibid.), and describes sociology as a autonomous discipline that can be applied on other areas, such as biology or environmental studies – but that the social side of it for a very long time has been distinct. What they seem to mean is that there was a though of nature ans culture as being separated, as in the environmental realism way, and has over time moved over to a more environmental constructivistic idea, where they stay and which Lidskog talks about and I will come back to. But later the social scientist has to address for “the social impacts and implications of environmental problems”, which was initiated by natural scientists (A.a., p. 204). MacNaghten & Urry therefore talks about the social scientist’s failure of breaking the ice with the study of environmental change.

Woodgate & Redclift (1998) tries to offer a way between constructivism and realism in their article. They, to begin with, thinks that the “agenda of constructivist sociology” is too ‘restrictive’, and that it needs a more ‘balanced’ view of the “relationship between society and its underlying material or natural conditions” (Woodgate & Redclift, 1998, p. 7). They also state that we need to accept nature as both material and as a set of culturally generated symbols – one side “implies the other” – as without the physical environment we would have nothing to construct socially, and the constructions are the element of the social construction (ibid.). Although being more set in realism. By citing Hannigan, they state that environmental problems are materialized, not by themselves, but by constructing them, defining them, just as other social problems such as domestic violence (Woodgate & Redclift, 1998, p. 4). They then go on asking “to what extent is this a problem of their own making?” (referring also to MacNaghten & Urry), meaning that these issues are constructed socially and then not really a problem to everyone. – not necessary over time and across societies. What they mean is cited back from Lutzenhiser saying that natural science tend to ‘exclude’ human behaviour, as do sociologists tend to exclude “the physical and environment” (A.a., p. 5). The environment cannot only be “represented trough social construction” but also “the creation of human activity”, which in turn affects the environment. This, according to Woodgate & Redclift, leads us to “consider not only the claims that are made against nature, but also the material transformation of nature” (A.a., p. 6).

Woodgate & Redclift does, however, also cite Dunlap & Catton stating that “deconstruction does not render the environment any less real” (A.a., p. 7; emphasizes added). That everything is actually socially constructed and that there is nothing before the social moment, but moving onto even discusses that an constructivistic approach also is critical of the realists. This, by referring to Buttel, is presented as the knowledge of the environment is not a ‘mirror’ of the natural world, but a social observation. (A.a., p. 9). What they are concerned with is the material part of the nature or environment, meaning that a stone is a stone in the realism way, but that we still do a sociological observation of this material and define it as being a stone. (A.a., p. 8, Realism). Or, like they talk about later, the “difference between natural ecosystems and those that have been modified for the production of food” in agriculture by human society (A.a., p. 9).1 By linking “ecological understanding with mainstream sociological though”, Woodgate & Redclift, shows that society and human conditions ‘bears’ the structure and provide context to the relation between society and nature (A.a., p. 18). That there is like self-evolving circle between society and nature.

Lidskog, on the other hand, tries to ‘alleviate’ the dichotomy between (environmental) realism an constructivism. Environmental realism is the attempt to bring ecology into sociology. However, nature do have an impact on us as a society as well, and nature has a social space of interpretation (Lidskog, 2001, p. 129). Lidskog also states the the lack of progress in the overall, global, transformation against a more environmental friendly development, the idea of a sustainable development with less environmental problems is “deeply embedded” in our modern society’s fabric. If no changes in our social fundamental and structures are made, the problems will instead increase (A.a., p. 113). The problem is, therefore, the neglected “social dimension when discussing environmental problems.” (A.a., p. 114). Referring to a number of authors, Lidskog brings up ‘re-naturalization’, but then states that, that would be “anything but unproblematic” (A.a., p. 115). Nature has been increasingly contested and has created these to “main parties” that are realism and constructivism, where Lidskog adds that there is a need, and by using his article, to critically discuss the need of ecological aspects “in the sociological analysis of environment” (Ibid.) – also by pretty much as MacNaghten & Urry does, by using them as juxtapositions.2 Lidskog states that the issue with environmental constructivism is that the focus in sociology “should be on the social processes”, meaning “ecological awareness does not have any necessary reference to conditions in the natural environment” (A.a., p. 119). Environmental problems are constructed by “individuals and organisations” that define them. Environmental issues doesn’t ‘derive’ from a simple an neutral view of reality, but by adding the risk as it what it means for us as a society – the focus of what social process that makes us think, or ‘perceive’ nature as “ecologically damaged” (Ibid.). The realism part, according to Lidskog is the argue of a ‘re-naturalaziation’ of society – this because that “society’s ecological basis needs to be taken into consideration by sociology” (A.a., p. 117).

Lidskog sees environmental realism as a interdisciplinary of human ecology, while environmental constructivistic science is within the area of sociology (A.a., p. 120). This, practically, means the “saving of the Earth” in realism, and finding a solution as a culture and society in constructivism. About environmental realism Lidskog says:

“Environmental realism offers an ecological framework for examining societal-environmental interactions which implies that social phenomena have to be examined in conjunction with phenomena on other levels” (A.a., p. 121).

MacNaghten & Urry talks about “modernity” and “human exceptionalism”, and their constituted relationship of humans and nature. It is especially presented by the use of the word ‘juxtaposition’ – I would say, since it creates a contrast point of nature and society, while the constructivism standpoint is funded on them being intertwined. Although talking about these two ‘transformations’ from the materialization of nature, to the construction of it (MacNaghten & Urry, 1995, p. 205). MacNaghten & Urry describes how sociology may help to ‘illuminate’ social differences in views of the environment, and how it can be ‘evaluated’; how, and what, the issues has been seen as over time and in different societies, for example (A.a., p. 210). They mean that sociology has a lot to offer the studies of the environment, that not necessary may be explained or, rather, analysed and approached – this by relating environmental issues to the culture and policies of a given society, or period of time. This is, as they put it, a contrast to the naïve realism that puts most value on being subjected to the mote scientific view – that the issue get clearer because our scientific knowledge develops it, pushes it forward – being cumulative. Their last element of their discussion is the role of the environment as being the “structural formation and cultural transformation” of our societies (A.a., p. 214). In their conclusion, MacNaghten & Urry talks about ‘space and time’, and relate this into this juxtaposition that is nature and society by stating the nature is timeless, while society is dynamic in the sense of it changing over time:

“[S]ocial time involves change, progress and decay, while natural phenomena are either timeless or can operate with a conception of reversible time.” (A.a., p. 217).

I relate this to a part from the documentary The Unbelievers (2013), starring Richard Dawkins and Lawrence Krauss. Near the end of the documentary Krauss holds a lecture during some kind of global atheist science symposium-thing, where he speaks about science and science theory; more specifically Krauss talks about the theory of evolution, as for example, does not care for the future or the past, since that is not what a theory is – at least not for natural science. Evolution just is; it’s an explantation of our species and how we became, as animals, what we are – how life evolved. But, Krauss states, while evolution can’t see into the future of a species’ needs, our human minds can. And I think that this is rather telling for what also MacNaghten & Urry talks about; that natural science explains our world as it is, without the values and ability to seek the need – either for our past, present or future – but we, as humans in a society and with culture, are. Just like
MacNaghten & Urry states at the end: “culture has been necessary to rescue nature” (A.a., p. 218).

Maybe from ourselves.

The shift in molecular biology that Rheinberger talks about is in short the way of using medicine for understanding, which leads to medical help, has moved onto rewriting – creating: “With DNA technology, molecular biology has turned, in less than twenty years, from a mode of discovery into a praxis of invention.” (A.a., p. 256). Or that biophysicist, biochemists and alike has gone from watching molecules in test-tubes and see the reactions occurring in the organism that are analysed, to construct the objects and molecules carrying instructions.; the “organism itself is turned into a laboratory” (A.a., p. 252). To make changes in our DNA, hence construct new ways for our life’s to keep on going -. perhaps without need of medical help in the future.

“Molecular biology is joining forces with the human genetics counselling system, the medico-technical complex, the biotech industry and forensic medicine and in doing so will institute a new medical paradigm: molecular medicine.” (Rheinberger, 1995, p. 254).

The focus is healthy genes. (A.a., p. 254). “Will medicine become a practice of tailoring molecules?”, Rheinberger asks. The discourse of this ‘genetic scripture’ imposes on our perception of ‘the living’ (A.a., p. 255).

“it will replace the technology of big instruments in diagnostics and in therapy with the more subtle, direct, and causal technology of molecular screening, replacement, and transformation of bits of the genetic text.” (Ibid.).

The social parts of diseases, or rather diagnoses, might also change as a result of genetic manipulation. Stigmatized ‘diseases’ as ADHD, Aspergers syndrome and even forms of cancer, might be decreased – both medically and socially – although if happens less, the stigma could get worse.

What comes along with these developments is also a question of “who will shoulder the responsibility”? (A.a., p. 256).

By manipulating DNA we could do a whole lot of things to us as a species – both ecologically/genetically as well as socially. What we wish for in humans and other animals, socially and culturally, is transferred and constructed in DNA (A.a., p. 257). The current discussion of genome is ‘subverting’ the “perception of history” where there previously has been a clear distinction between natural history and social history (Ibid.). We have today the means and technology of changing what we perceive as less good into what we perceive as more socially accepted – “to change our natural history”; what Rheinberger means as “the natural condition of mankind itself will turn into a social construct” – resulting in making even less “good sense” (ibid.).

Rheinberger moves on discussing how “[t]here will be unintended inventions, and there will be unintended consequences from intended inventions.” (A.a., p. 258). As technology changes, and develops, so will that it means to me ‘normal’ and ‘not normal’.

Aggression, which is considered to be less charming in our society as many other characteristics could possible be removed from our genome. Agrees, which might have been an advantage in our past – and might be in a future we know nothing about – but isn’t really a necessity in our current society. Aggression, which I would say is linked to the social contract that Thomas Hobbes talks about; life being “solitary, poor, nasty, brutish and short” – a “war of all against all” – as the natural state (Hobbes, 1651), might be obliterated with a manipulation our or genome. Maybe even making us create a new social contract – or at least using our social contract to create a ‘more evolved’ human species; a homo mitiores.3 I mean that the social contract, that we now live in with our societies and states (although Hobbes not really liked the idea of the State) could instead pave the way for a new natural order based on that initial social contract that came to be from the old natural order, that was brutish and short – violent. And with less aggression, which is looked on shamefully and as something non-wished for, the natural state could get less, or not at all, brutish and violent (and short) and instead much happier – by nature. An artificial nature, but a new nature still. A social contract that construct and constitutes a nature and not the other way.

Rheinberger ends his article with stating the the new technology of genetic modification results in an even more entangled, or rather as he states it: “ nature and culture, biosciences and medical practices, genes and disease, can no longer be disentangled” (Rheinberger, 1995, p. 261; emphasize added) – they are instead indeed ‘amalgamated’ as ‘hybrids’ of them all. Meaning that one can no longer “distinguish between nature and culture” (Ibid.).

Early in his article Rheinberger refers to Bruno Latour stating that the microbiology is to take over the medical ‘realm’ (A.a., p. 250), giving the example of “urban sanitation” with swept across Europe; a proof of where a (nature) scientific finding moves away from the laboratories and into the society (hence to be studied, as an effect, socially). Rheinberger’s talks about this ‘misunderstanding’ that Louis Pasteur’s finding was meant for “applied microbiology promised prevention of illness, not cure” (A.a., p. 250; emphasis added). This misunderstanding, according to Rheinberger, might surface with the possibility of “molecular takeover” of medicine, which is about healthy genes, and not cure – also for the whole population.

About this ‘whole situation’ I tend to think about what would be an effect in an contentiously develop genetic manipulation technology – would there be a new social class of people with “perfect” genes, where other social classes would fall behind due to – what it actual – natural degradation; meaning that you get older. Working class people, who might be in the need of a better fundamental for hard physical labour, might be the one’s without the concept and without the financial way of paying for such treatment, while those in a higher social class might be more able to pay for genetic treatment that maybe falls into the grouping of aesthetics. What I mean is that while people in working class might give birth to babies with more stigmatized conditions, because of worse living conditions like different more-or-less poisonous chemicals at work, they might not be able to pay for such treatment, while those who do not work in, or with, poisonous chemicals do have the financial ability to pay for such treatment. Think of “correcting” “bad” mutations, like a missing limb, while still a fetus. Without treatment – either a genetic one, or a later surgical one – there would be a cost. Of course if not an established medical care like in Sweden or Canada, but USA where such a case of medical care is, and would be, much worse.

Same goes for another example: metabolism. It is known that many over weight people are also a part of the lower socio-economic class – too much sugar and too less exercise, both witch are linked to a cultural and social habit. A genetic manipulation could possible set the path for a new kind of metabolism where sugar would no longer be transformed, and stored as fat in our bodies. Pretty much creating a genetic mutation that let’s us eat more and exercise less (but that it would still be needed,though).

Both of these examples, and many more that could be presenter, would present a sort of proof of what biomedicine and medical sociology would move over to from today’s approach of curing actual illnesses; where tomorrow they either might be treated before even being an illness at all and therefore no need for a cure, and instead pushing our species to another evolutionary – though artificial – level. Market, companies, of artificially grown hearts, lungs and other organs. Or cancer treated on a molecular level,which means no chemo, or even any type of symptoms, or other syndromes, at all.

Where we are in an period of time where we are able to change our composition, what makes us us. Is it the natural path of our evolution to change our evolution? ‘Inherit genetic diseases’ might be out the door with the new technology, that gives us a tool to remove them early from life of individuals. No more would parents have to go to the doctor with their kids for other things than accidents, since everything else already has been taken care of genetically. Maybe no longer we would have to use antibiotics, and therefore we would no longer need to be afraid of the resistance against antibiotics (A.a., p. 254).

Couples could go to the doctor and try their DNA with each other – seeing if they are a match, or if something would have to be done with possible kids they have in the future. As well as genetic diseases that is common in one of their families – or both.

All this, however, would need, as I stated above, a look at whom has the responsibility, and how would we legislate this since we now, with this technology, move from understanding life to rewriting it.

References

Lidskog, R. (2001). The Re-Naturalization of Society? Environmental Challenges for Sociology. Current Sociology, Vol. 49(1), 113-136.

Hobbes, T. (1651). Leviathan.

MacNaghten, P. & Urry, J. (1995). Toward a Sociology of Nature. Sociology, 29(2), 203-220.

Rheinberger, H-J. (1995). Beyond Nature and Culture: A Note on Medicine in the Age of
Molecular Biology. Science in Context, Vol. 8(1), 249-263.

Woodgate, G. & Redclift, M. (1998). From a ‘Sociology of Nature’ to Environmental Sociology: Beyond Social Construction. Environmental Values 7. 3-24.

1Compare MacNaghten & Urry’s part about the environmental damages is due to human activity – mainly our consumption. (MacNaghten & Urry, 1995, p. 212-214).

2Which Lidskog also uses as term later on in the article (A.a., p. 123).

3Not necessary a correct Latin translation, but a less aggressive human – a milder species.

12 Okt

Restriktioner på vilka som ska få skaffa barn.

Föräldraskap är inget som ensamt kan skänka någon vishet. Att öppet lägga sig i andras beteende som föräldrar är känsligt, kanske dumdristigt. Jag tänker att en del människor (nu pratar jag naturligtvis inte om dig), men en del andra, starkt borde överväga att inte sätta barn till världen.

Källa: Jag tänker att en del människor starkt borde överväga att inte sätta barn till världen

 

 

Författaren, Lars Lindström, missar målet, sin egen poäng i denna debattartikel. Snarare låter han lite bitter och sur över den yngre generationen. Längre kommer han inte riktigt till sak, men jag kan hålla med om idén att alla kanske inte borde sätta barn till världen.

Människor som tycker att deras enda anledning till liv är att sätta barn till livet – de har inte fel ut ett naturligt perspektiv då det är den enda naturliga meningen med livet, likt alla andra djur – men vi lever i ett konstruerat samhälle som kräver och förutsätter mer. Det finns mer att hämta, och att fostra barn till integrerade medborgare och arbetare, till vuxna som klarar det vuxna livet. Föräldrar som inte har det kulturella, ekonomiska eller symboliska kapital och ansvar som krävs för att uppfostra barn. Som inte ger den sociala stimulans eller stöd för studier och etablering i samhället. Eller, framför allt annat på denna jord, kärlek.

Jag tänker då på Astrid Lindgrens ord att ifall man bara ger barn tillräckligt med kärlek så kommer folkvett av sig självt.

Jag har länge funderat kring varför det är så svårt att adoptera men så lätt att via ett samlag få samma resultat.

Dock är problemet mycket svårt att lösa. Främst vem som skulle få avgöra en sådan sak. Jag verkligen inte rätt person för något sådant, och det är ingen annan heller. Ohållbart.

Skulle vi sätta upp riktlinjer så behöver se både ha karaktären av att vara hårt definierat Och av typen ram, för att det inte ska hamna folk mellan stolarna och att ”Fel” personer inte påverkas. Riktlinjer skulle dock relativt enkelt kunna härledas ur konstellationer och bakgrunder av familjer som har haft problem. Till exempel vad avser bakgrund inom brottslighet, alkoholism, arbetslöshet, osv. Det går att hämta ur statistik.

Och hur skulle en sådan lag ge resultat? De som skaffar barn utan tillstånd, vilka sanktioner får de? Böter? Fängelse? Jag är rädd att något sådant bara skulle sätta en person i ytterligare misär där en särskilt social klass skulle vara de som lättast får barn utan eventuellt tillstånd och därefter få lida av det. Om och om igen. Ohållbart.

Och barnet då? Ska staten då ta det ifrån föräldrarna? Vart ska de ts vägen då? Det kanske skulle bli en hård press på staten för att det skulle bli så pass många barn – utan sanktioner kanske en och annan inte bry sig om att de föder ett barn som sedan tas ifrån dem. Ohållbart.

Eller ska alla människor steriliseras från födsel och sedan när de är redo för att skaffa barn så ansöker de om att bli reverserade för att åter kunna reproducera. Det skulle givetvis vara enklast för då kan inte människor skaffa barn utan tillstånd, vilket är mer likt att adoptera. Men att sterilisera barn när de föds, det är ett hårt och kränkande slag mot varje individs rätt till integritet. Ett läskigt övertramp från en stat. Ohållbart.

Och så, som sagt, vem har rätten och kunskapen att bestämma vilka som ska få barn? Du? Eller är det ens en mänsklig rättighet? Homosexuella par har inte den rätten i många länder.

En betydligt enklare lösning, om nu detta faktiskt skall ses som ett problem (troligtvis mer i vissa länder än andra), skulle vara att helt enkelt utbilda människor mer. Och jag menar inte i att utbilda mer om sex och samlevnad – även om det säkert också skulle vara positivt – utan att få människor att ingå i den akademiska banan. Inget annat preventivmedel är så effektivkt som det att utbilda sig. Sedan kanske inte det är något som alla vill, men det är något jag tror, och vill, att vi kan ändra på. Alla skulle må bättre av att vidareutbilda sig – bara något; alternativt, eller kanske samt, att förbättre dagens skolgång för att ge denna möjlighet istället för att människor ska hamna i kläm på grund av skolans tillvägagångssätt.

Men att utbilda sig, det är något som jag är Mer okej med att staten skulle tvinga på sina medborgare än något annat.

30 Jul

EU: Maktbalansen mellan lagstiftande institutioner.

Kommissionen består av en kommissionär från varje medlemsstat, vilket utses av medlemsstatens regering. I och med Lissabonfördraget så ökade inslaget av demokrati något och kommissionen måste numera godkännas av parlamentet – likaså kommissionens ordförande. Vidare innehar Kommissionen en medlande roll för att nå en enighet mellan medlemsstaters regeringar eller Ministerrådet och Europa-parlamentet (EP) (Bache, et al., 2011, s. 229). Europaparlamentet (EP) består av 751 ledamöter som är direktvalda av EU:s medborgare. Dess huvudsakliga uppgifter är tre till antalet: (1) att anta lagstiftning gällande EU; (2) utöva demokratisk kontroll över samtliga EU-institutioner, i synnerhet Kommissionen, samt; (3) makten över pengarna – tillsammans med rådet har EP makten över EU:s budget. EP har dock en genomgående gemensam roll över lagföring tillsammans med Ministerrådet (Bache, et al., 2011, s. 234). Ministerrådet representerar medlemsstaterna direkt, genom att innehålla direkta representanter från medlemsstaternas regeringar (Bache, et al., 2011, s. 231).1 Rådet är en lagstiftande institution tillsammans med EP.

Det ordinarie lagstiftningsförfarandet (The Ordinary Legislative Procedure, OLP), är den process som används för att genomföra nya lagförslag inom EU. OLP såg från början annorlunda ut än hur det ser ut idag – EP hade ingen lagförande funktion – men har genom flera steg så har EP fått en ökad demokratisk legitimitet och handlingsutrymme (A.a., s. 240). Det första steget introducerades i och med SEA – närmare bestämt Co-operation-proceduren – det andra steget introducerades med Maastrichfördraget som med Co-Descision-proceduren i EU:s lagförande process (Ibid.). Den senare hade för avsikt att inte låta Rådet ha det sista ordet, utan att att det med hjälp av en kommitté (Conciliation Committee – Förlikningskommittén) söka förena meningsskillnader i slutet av processen. OLP är idag ett gemensamt avgörande mellan EP och rådet, vilka inte kan anta någon lagföring utan den andras godkännande – vilket blev stadgat i och med Lissabonfördraget (Ibid.). Processen (OLP) inleds informellt genom att Kommissionen kallar in en intressegrupp som består av tjänstemän från medlemsstaterna och MEP:s för att skapa sig en kunskapsgrund och ges feedback på deras idéer. Detta resulterar i en så kallad Grönbok. Därefter sker en formell framläggning av förslag av Kommissionen (Ibid.) inför EP och Ministerrådet – då det är den enda institutionen som har initieringsrätt (A.a.,, 2011, s. 230 och 255). Parallellt med detta sänds också förslaget till medlemsstater för att det ska passera deras parlament och regering. Efter detta är det dags för nationella regeringar – vars ståndpunkt senare kommer fram i rådet – och EP att undersöka förslaget, vilket görs i deras respektive arbetsgrupper och kommittéer. Det är även här som TFEU, EESC, CoR och lobbygrupper har möjlighet att föra sin talan till Rådet och EP.2 I och med Lissabonfördragets inträde (2009) så har även de nationella parlamentet givits ett formellt deltagande (Ibid.). Deras specifika roll är att granska huruvida Kommissionens förslag bryter mot subsidiaritetsprincipen – alltså att beslut ska ligga så nära dem det berör (Ibid.). I detta fall så skall de nationella parlamenten undersöka om det inte är bättre att de själva agerar för ett förslag, framför EU som helhet. Om tillräckligt många nationella parlament anser – inom åtta veckor – att subsidiaritetsprincipen bryts så kan de spela ”gult kort” och tvinga Kommissionen att revidera sitt förslag – eller återkalla det helt. I andra fasen är det upp till EP och Rådet att granska (A.a., s. 241). I EP inleds en behandling av det nya förslaget, vilket de sedan skickar till Ministerrådet som sin ståndpunkt. Rådet kan dela samma ståndpunkt, och då antas förslaget som lagstiftningsakt, eller skickar rådet sin egna ståndpunkt till EP – Ministerrådet måste även, i det fallet, bifoga en redogörelse med skäl för sin ståndpunkt. Efter detta inleds den andra behandlingen av EP, vilka inom tre månader måste godkänna, förkasta eller ändra rådets ståndpunkt. Förkastas ståndpunkten faller förslaget, godkänns det så antas förslaget som lagstiftningsakt. Skulle EP ändra rådets ståndpunkt så har även rådet tre månader på sig att behandla EP:s nya ståndpunkt – efter att de mottagit EP:s ändring. Godkänns det, eller inte, antas det liksom beskrivet ovan, om ytterligare ändringar sker i ståndpunkten så tillsätts då istället en förlikningskommitté som får i uppgift att hitta en gemensam lösning – en förlikning. Denna kommitté består av representanterna från rådet, och lika många representanter från EP, med stöd från Kommissionen som agerar neutral medlare – facilitator. Kommittén söker att nå ett gemensamt utkast på beslut som båda institutioner sedan antas kunna anta. Lyckas inte heller de – inom sex veckor – så faller förslaget. Efter detta återgår förslaget till Rådet och EP för ett slutgiltigt antagande (Ibid.).

Trots att Kommissionen har initieringsrätt så betyder inte det att de andra institutionerna är helt förlamade i detta, utan EP och rådet kan uppmana Kommissionen till att lägga fram ett lagförslag. Skulle de ändå inte göra detta så måste de motivera sitt agerande inför den institution som bad om lagförslaget. I undantagsfall kan även en grupp medlemsstater eller EP starta ett initiativ till att lägga fram ett lagförslag – om det föregår en rekommendation av ECB eller EU-domstolen eller Europeiska investeringsbanken. Att Kommissionen ens ska komma till att lägga fram ett förslag inleds oftast med en så kallad Grönbok, vilket är ett samrådsdokument som de tagit fram för att väcka debatt inom aktuellt politiskt område, och ligger senare till grund för vidare diskussionen mellan relevanta aktörer. Det är också av vikt att ha i åtanke att förslaget, som sagt, skickas till de nationella parlamenten, vilka i sin tur tar sin egna ståndpunkt som de skickar vidare till, eller med sin minister till, ministerrådet.

Som allt annat har OLP sina för- och nackdelar. Hela processen förutsätter ju faktiskt att både de direktinvalda av folket till EP OCH de direktvalda i de enskilda medlemsstaterna är överens. En stor fördel med det, i samband med den förändring som skett i och med EU:s ledande institutioner är att just att makten fördelas mer än tidigare. Att de olika institutioner har lite mer koll på varandra i en cirkel. Det är inte perfekt, och det finns möjligtvis utrymme till förbättring, men det är ett utvecklande steg i vilket fall. Att detta handlingssätt breddar sig är till fördel av samma anledning: att det lämnar över ansvar för varandra och att det blir svårt för en egen institution att få igenom sin ”egna” åsikt. Detta är i synnerhet av vikt ifall man tänker på Kommissionens ledande roll med så få personer – vilka inte ens är direktvalda av folket – demos. Man behöver inte fundera länge för att se vilka konsekvenser ett fåtal människors åsikter inom en sådan maktfull position skulle kunna åstadkomma. Att låta andra utföra en demokratisk kontroll över dem är väl, liksom att de faktiska direktvalda är i behov av att vara sams, eller eniga – med modifikation, då systemet ändå inte direkt är segt, ifall vi jämför med till exempel USA:s, utan att det finns instanser vars syfte är att reda ut osämja för att faktiskt kunna nå ett gemensamt beslut. En mer deliberativ demokrati. Det största problemet med OLP ligger snarare i den demokratiska legitimitet EP och de nationella parlementen har, och blir till en sorts spiral där något måste vara först.

Referenser

Bache, I., George, S. & Bulmer, S. (2011). Politics in the European Union. Third edition.

    Oxford University Press.

[1] Ministerrådet har 10 olika konstellationer som beror på frågeområdet, och då möts de ministrar som har det området.

[2] Och vad är nu TFEU, EESC och CoR?