Kategori: Sociologi

Economic sociology – Bourdieu, mainstream economy, exchange and habitus.

Publicerat av Daniel Holm den 11 oktober, 2015

Methodological individualism is the principle, or methodological standpoint, that you can explain social phenomena by looking at the decisions of each individual. Rational (action) choice theory says that each individual will do rational choices if they have the correct – or perfect – information do do so.¹ Which they of course don’t, according to Bourdieu. Bourdieu instead meant that since the economy is a social construction, you can only understand it’s nature by looking at the social individuals in it – which doesn’t at all have all the info since they don’t all share the same fundamental information. In neoclassical economics the methodological individualism mean that ones choice may be made based on price and income. This is, however, not that easy, says Bourdieu. In our modern society, where individuals are differentiated by socio-economic class people makes choices outside of their “price and income”, which Bourdieu demonstrates in his book The Social Structure of the Economy (2005), where he analyses the housing market. Bourdieu concludes that some people might go over their true income when buying/building their houses, since they are able to borrow from the bank – which pretty much always is a huge sink-hole. The market is then, according to Bourdieu, a result, a product, of its “collective history” (Bourdieu, 2005, p. 5). Therefore you can only look at economics, and the markets – or, rather, fields – as constituted, based by our own social construction and contract to it.

If one would make the only true rational choice – and only if the perfect information regarding this choice is available and shared – the market, and the choices based on the “price-income” could possibly be a correct theory; but, like Bourdieu, I don’t see why the perfect information would be available ever. Bourdieu presents dialogues between families wanting to build a house and a banker trying to help, but where is really the line of the perfect information when you depend on a third party with a personal interest – in the form of being embodied as the bank/firm? Does he or she even make a rational choice by selling what he or she is selling? Also Bourdieu terms the illusio, that is the “fundamental belief in the value of the stakes and of the game itself” (A.a., p. 9). Hence families that makes poor housing decisions believe that the information they have is the correct, almost perfect information, and make their decisions based on that.

In the previous theories what’s rational is rather defined as meaning “sensible”, “clear-headed” or “reflective” and “consistent”, but rationality may just be defined as what’s “rational” per say, by the person who makes a certain choice – what is “rational”, or the “right” choice according to their habitus – which I will come back to later. The neoclassical economist meant that it was rational to maximize ones happiness or utility – the utilitarianism; while others were saying that, that is a state which is impossible since everyone then would be better of “screwing each other over”, which then results in that it is better to not to do so, and instead stabilise and “survive”.

While this rational choice theory doesn’t describe the “choice process”, but instead is an assumption of what choice one would do, a more sociological approach would however be able to describe this process based on ones habitus. Bourdieu does also state that economic theory is not as neutral that it wishes to believe (A.a., p. 10).

You cannot understand individuals by economic – rational – theories, method and terms, but you can understand the market by sociological theories, methods and terms.

Gary Becker used rational choice theory, and its actors in his models, one which is the Human capital, which Bourdieu rejected as “flabby” (Bourdieu, 2005, p. 2). Bourdieu states that the economic models’ predictions actually differs systematically (A.a., p. 8). Choices are more based on “adequate” dispositions and beliefs; it is the dispositions acquired by learning that should be termed as “rational” and “reasonable”, and not the “ends and means” (Ibid.). When a family is looking to buy a house it is not based on the price and income, it is because there is a cultural and social heritage linked with the safety of ones family – a family needs a house to live in whether or not they have the means. Bourdieu found that “contrary to all ’economic’ reason”, when talking about a discussion with a peasant during his study in Kabyle, it is indeed also in the lenders interest to have people loaning – for example this farmer that loaned a cow, which had to be “fed in any case” and therefore the lender had some utility to get from this (A.a., p. 3). Same goes for examples like banks in Guatemala that has micro-loans to poor families so that they might start a small company or furnish/restore a home; but in the loan they also have to start saving, creating economic capital for the bank to loan to the next family in economic need. There might be a need for both parts and that is where the exchange is created, which depends on where the parts, the actors, has been and where they are going – the habitus. However Bourdieu talks about this as a trajectory where you can see the path, from both behind and from the front, which I would object; you may very well see the history, the path of where one has been, but the path, the trajectory of where it is going is not so static and certain as Bourdieu would have it; instead you may assume, or take into account the probability of the trajectory – still based on the habitus, though. So. Instead of the rational choice theory, we have Bourdieu’s theory of habitus.

Habitus, to start with, is one’s composition of lifestyle, values and as such our stored preferences and experiences; how the game is played. Bourdieu talks, in The Social Structure of the Economy (2005), about how this concept of habitus is relevant in economy – as for any other socially constructed area. Hence Bourdieu thought of habitus as “as an alternative theory for understanding economic action” (Bourdieu, 2005, p. 2) – because we often, according to Bourdieu, forget that things are socially constructed, and therefore “arbitrary and artificial” (A.a., p. 10). Instead of being “rational”, which actors are not, they instead should be seen as “reasonable” – which consists of, or contains, a more “practical sense” of what one might need, or strive for. That while the rational choice theory talked about how one could assume a choice by price and income, Bourdieu turned it around by saying:

“The ultimate reason for commitment to work, a career or the pursuit of profit in fact lie beyond or outside calculation and calculating reason in the abscure depths of a historically constituted habitus which means that, in normal circumstances, one gets up every day to go to work without deliberating on the issue, as indeed one did yesterday and will do tomorrow.” (A.a., p. 10).

Based on what one history and experiences are – like education, religion, social class – people do reasonable choices. Marriage, the household, parents and kids relation, or the state, is also an “economic exchange of services of production and reproduction” (A.a., p. 209). All these things (could) differ from each person to another based on one’s habitus. Whom to marry; what my relationship, or idea, is with the state.

Since habitus is our dispositions, experiences and what makes us, us, depending on where we’ve been, so is also the fields and market in economics. The economic exchange of a marriage depends on the individuals’ habitus that are going into this relationship and exchange. Why people marry differs, changes, in history. Durkheim, and many others, would argue that marriage is a way for women to rise in the social hierarchy and status, or that is at least was a way of women to rise – to marry a husband of class, from a economically safe family; that concludes the necessity of one’s need for safety, security – both financially as well as socially and even politically. In more recent time, although not necessarily so cross the globe, the reason – the background – of marriage might be somewhat different. It most certainly has a social, economic dimension, as well as other dimensions and reasons – which is the habitus – but where the women not marries to rise in the social or political hierarchy, but instead looks for a husband that can be the modern father – i.e. a caring parent. That the marriage perhaps could be seen as a redundant safety of children’s strive to grow up in a safe environment. That the exchange of marriage is more regarding love today than it might have been previously where they where arranged and was contracted to bring families together – just watch Game of Thrones (or read the Song of Ice and Fire) where they marry to secure the family thrones as arrangements of one’s campaign of reign. You may have to, then and now, need to rise to a certain economic and social status to “woo” a person of interest, whom you would want to marry, perhaps have kids with, and secure your future – a person of equal values, interest, and such.

And, as I stated above, one’s need of help might be another one’s job. Farmers might need help to milk their cows, so they hire people for that; it’s not necessarily the means of one’s interest, but the many, since a third one wants the milk – and maybe a fourth and fifth, where one wants milk for breakfast and the other for cheese – which the original farmer wants, but doesn’t have time to make. The exchanges, for services and products that one consumes, doesn’t have to be rational since one’s need doesn’t have to be connected to the cost and income, but the actual need – the cost and income comes on later, but that still depends, everything depends on the habitus of the individual in question.

Therefore habitus, as a concept, is intertwined with economics, which is a social construction, and therefore moves, is produced, and reproduced, by it’s social consumers, who’s interest and needs change over time. We might see what, and why, certain exchanges on the market, in the fields, are made because of it’s past and where it is going. Marriage might not be needed in the present as it has been in the past since the reasons of marriage may be considered to be change nowadays – at least in the west, and most certainly in more secular countries. One’s need to loan money might come from another one’s need to save somewhere; one’s need to feed an ox might be another one’s will into doing so by also using it to grow crops.

References
Bourdieu, P. (2005). The Social Structures of the Economy. Polity Press: Cambridge.
Wikipedia. Retrieved 2015-09-15. Rational choice theory; Methodological individualism.

1:The rational choice theory “focuses on the determinants of the individual choices”, which is the Methodological individualism (Wikipedia).

Marriage is an exchange. Emotionally, financially both also biologically for the society, the field and socially.

You exchange vows, love, security. In exchange you also get what you give.

Kommentarer är stängda

Antagen till masterprogrammet i Sociologi.

Publicerat av Daniel Holm den 9 juli, 2015

Idag var en stor dag för mig – jag hade känslan av att stå inför ett vägskäl. Jag hade sökt till masterprogrammet i sociologi på Göteborgs universitet till kommande hösttermin och idag kom beskedet att jag var antagen. Det känns onekligen helt fantastiskt och som ett stort steg – kanske större än att ens påbörjat studierna från början.
Nu vet jag vart mina kommande två år kommer att innehålla – i alla fall i form av sysselsättning.
Sociologi för mig känns som en av, om inte den mest, fundamentala av discipliner. Vi är djur, ja, men intelligenta sådana med en uppsjö av strukturer och normer. Det är i dessa strukturer och normer som förändring sker. Förändring som jag vill arbete med att ingå i.
En masterutbildning är ett ytterligare steg mot en framtid inom forskning, och det är ju dit jag vill.

Kommentarer är stängda

Män, kvinnor och vänskap.

Publicerat av Daniel Holm den 14 juni, 2015

Jag såg detta klipp för en tid sedan och jag försökte först komma på vad det var jag tänkte kring det som jag ville dela med mig av. Jag minns inte allt, så jag håller mig kort.
Klipper frågar tjejer och killar om just tjejer och killar kan vara vänner. Typiskt säger tjejerna ”ja”, medan killarna, typiskt, säger ”nej”. Killen som ställer frågorna följer upp med frågan om huruvida tjejerna har någon kille i deras närhet som de är vänner med, vilket de har, och frågar vidare om dessa killar skulle kunna tänkas att ”hook up” eller dylikt – om de fick chansen. Tjejerna svarar, något snopet, ja. Att killarna därmed skulle vilja ha mer än den vänskap som de tillfrågade tjejerna är viliga att ge, eller iallafall tänkt kring. Killen som frågar anser att han har bevisat att tjejer och killar inte kan vara vänner – något som hela When Harry Met Sally (filmen) kretsar kring.
Jag ställer mig bestämt emot detta. Inte för att detta inte alls är en vetenskaplig studie, utan för att det självklart inte är ett faktum överallt. Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att inse att män och kvinnor kan vara vänner utan att ha ett ytterligare romantiskt intresse. För mig är det självklart – det är det inte för alla.
Men alla relationer behöver inte vara sexuellt laddade – inte ens mellan heterosexuella män och kvinnor.
Detta handlar om sociala och samhälleliga strukturer, framförallt en heteronormativ sådan då det inte alls tas hänsyn till homosexualitet. Skulle samma skola bestå av endast homosexuella hade det kanske uppstått ett liknande svar. Att det handlar om attraktionen. Eller?
Strukturen säger till oss att para ihop oss och reproducera. Vi är smartare än så.

Kommentarer är stängda

”Vill du var fin, får du lida pin.” – Om skönhetsidealet och gymmande.

Publicerat av Daniel Holm den 3 juni, 2015

Fredrik Svenaeus, författaren av boken med titeln Homo Patologicus (2013), menade att definition av oss som människor är att vi är varelser som lider. Djur som lider på ett sätt som interagerar med varandra. Socialt lidande; Överförbart; Vi skapar våra egna lidanden – att vi nästan är på jakt efter nästa lidande att utsätta oss för. Det finns många sätt att lida; några som leder till något stor och vackert, och annat som inte leder någonstans alls.

Jag vill i denna text diskutera lidandet som vi själva utsätter oss för när vi ska följa skönhetsideal genom att gå på gym. Funderar jag på gym som koncept så kan jag inte annat än skratta lite åt tanken vad industriarbetarna under industrins guldålder hade tänkt och sagt. ”Va? Betalar ni för att gå till en lokal, lyfta tunga saker och bli svettiga för att se bra ut?” Här visas också min första distinktion upp. Jag är väl medveten om att gym, och träning, inte bara är för var människas skönhet, utan också för en hälsoaspekt. Jag diskuterar inte detta i denna text, utan all fokus ligger på ”gymmande” i egenskap av att få ett mer attraktivt yttre, och att det ger, och är, en effekt av lidande. Att passa idén om sig själv i reflektion av ett ideal. Att gymmande kan vare rent terapeutiskt, efter som vi trots allt går i terapi och kanske inte alla gånger som resultat för ett förorsakat problem, utan för att det kan vara nyttigt – möta sina demoner; kanske har man ett beteende som man själv har problematiserat och som inte passar in i sin självbild. Med det sagt behöver inte det ena utesluta det andra, men mitt fokus är ändå på de lidandet av det yttres centrala del. Jag försöker snarare bekräfta Svenaeus tanke att vi människor, per definition, är lidande djur – att det är det som gör oss till människor – detta genom att exemplifiera lidandet genom att se på konceptet att träna för sin skönhets skull. Jag vet mycket väl att träning är otroligt nyttigt och viktigt; hur det även leder till ett godare humör och piggare knopp och knopp, men det är inte av vikt här – det är inte av vikt att träning hur delar som skulle reducera lidande i form av alla möjliga kroppsliga muskelbesvär. Jag vill problematisera den sociala biten av människors gymmande. Svenaeus problematiserar, i sin bok, snarare fetman, men ur ett perspektiv att vara hälsosam generellt (Svenaeus, 2013, s. 99).

Dagens skönhetsideal är inte lätta att nå för alla – vi både föds med och till olika förutsättningar, alltså med både genetiska och sociala skillnader. Svenaeus diskuterar hur fetma har blivit en fråga av klass, och att vi har olika genetiska mutationer för vår metabolism (A.a., s. 99-100). Människan är byggd för att lagra fett – vissas kroppar lyckas med detta mer än andra, och de får jobba därefter för att nå upp till ett skönhetsideal. Att människan tidigare hade fysiskt påfrestande jobb som skulle gjort det överflödigt att behöva träna efter jobbet. Det är en spännande tanke hur vi idag har konstruerat ett rum för att träna muskler som utvecklats för överlevnad på Afrikas savann. Nu måste de underhållas då vi inte rör på oss tillräckligt om dagarna – inte för att uppfylla skönhetsidealet iallafall, som dessutom har sitt ursprung ur tanken hur vi ”naturligt” sett såg ut, eller tanken av att vara ”hälsosam”. Utan att diskutera den sociala makt som föranleder skönhetsidealet så säger jag här, för enkelhetens skull, att vi väljer att följa skönhetsidealet eller ej – eller iallafall böja oss för dess påtryckningar. Vi väljer själva att gå på gym eller ej. Detta lidande väljer vi alltså själva. Dels är det ett lidande för att vi erkänner skönhetsidealet som tar tid och mycket energi att uppnå, och dels hela resan dit. Syftet med situationen är att träna – i syfte att bli mer hälsosam och/eller att bli ”snyggare”. Träning för att se ut som den ”djuriska” människan på savannen har blivit lika naturlig som samlaget, som nästan är helt ”frikoppla[t] från barnalstrandet” (A.a., s. 101). Vi lever annorlunda idag, och inte hur vi rent evolutionärt är tänkta att leva (A.a., s. 103).

Nu kommer vi in på en social makt. De normer som ”lurar i bakgrunden”. De som objektifierar skönheten, och kvinnan i synnerhet. Men att detta har kommit att påverka även män som ska ha stora biceps och ett sexpack på magen. Svenaeus tar upp just detta av objektifieringen, och att kvinnan själv gör sig till sitt egna subjekt (A.a., s. 107). Detta innebär dock i förlängningen även ställda krav på sig själv i resultat av sin frigivning, och det är här min tanke om lidandet vilar – egentligen då även för män som även de idag ställer höga krav på sina kroppar. Det ”nya kroppsidealet” kommer med en våg av förhöjd konsumtion i en värld där fetman breder ur sig. Att ha kontroll, att ha denna självdisciplin är ett lidande då det är en norm. Skönhetsidealet är en norm, en social konstruktion. Ett lidande.

Skönhetsidealet leder till en cynisk bild av sig själv när det egna idealet, tanken om sig själv, inte erkänns, eller tros på , av sig själv (Goffman, 1959/2014, s. 25). Att tanken av att inte ingå i idealet leder till en känsla av icke-autenticitet. Tanken om uppriktighet inkluderas i tanken om att ingå i idealet, alltså den sociala normen; för skönhetsidealet är just en social konstruktion; en norm. Becker härledde, eller snarare problematiserade tanken om, homosexualiteten som en sjukdom eftersom heterosexualiteten är ”en social norm” (Becker, s. 6). Detta går att återanvändas i form av fetma och träningen. Fetman är en sjukdom för att skönhetsidealet är norm. Arendt citerar Voltaires definition av makt och menar på att det är att få någon att göra något den annars inte gjort (Arendt, s. 38). Detta går även det att härleda till skönhetsidealet. Det är kontrollerande funktion, socialt konstruerad, som får oss att lida vare sig vi tränar eller inte – åtminstone på de två extrempunkterna att antingen inte träna alls eller träna en väldans massa. Goffman menade att idealisering var abstrakta krav (A.a., s. 39), men jag vill mena på att det fysiska – som här är kroppen – inte nödvändigtvis faktiskt är fysiskt, utan inkluderar även en abstrakt nivå. Det är en roll, och den fylls ut; människan som är vältränad är också kontrollerad och av andra egenskaper.

Skönhetsidealet är Platons tankevärld – där saker är perfekta. En värld där du tror att du kanske mår bättre än vad du sen kanske faktiskt gör. Men att släppa idealet, och ingå i verkligheten, det är att minska lidandet. Som att läsa en bok, spela ett spel, se en film och fly verkligheten, så flyr du på gymmet likaså in i en drömvärld där du är ”ripped”. Men det perfekta finns inte. Skönhetsidealet är en idé och ”hör hemma i fantasins rike” (Goffman, s. 57). Det tränade personen är en uppvisning, en roll som personen inte egentligen är. ”[En] identifikation med någonting overkligt, fixerat, perfekt, som huvudpersonen i en roman, som ett porträtt eller en byst, som ger henne tillfredsställelse” (Goffman, s. 57). Men till vilket pris? Goffman menade vidare på, något jag utnyttjar här i form av lidande, är hur

”Vougemodell[en] genom sina kläder, sin hållning och sitt ansiktsuttryck vara i stånd att på ett expressivt sätt ge uttryck åt en kultiverad förståelse av den bok som hon skyltar med i handen – men de som gör så mycket besvär med att uttrycka sig på ett så anslående sätt får inte mycket tid över för läsning.” (Goffman, 1959/2014, s. 37)

Goffman fortsätter därefter med att citera Sartre och menar på att individen står inför ”dilemmat att aningen uttrycka sig eller handla” (Ibid.). Även det är ett bevis på vårt mänskliga lidande där våra beslut tvingas stå i varandras motsats. Den som tränar så pass mycket för att ingå i idealet kan tänkas förlora tid på att faktiskt vara disciplinerad och kontrollerad i övrigt, och att idealet inte inkluderar det ”kultiverade”. Detta problem, dilemma, detta ideal, skulle kunna beskrivas genom det utilitaristiska ”Prisoners Dilemma”. Alla tjänar på att antingen anta idealet eller förkasta det. Skulle alla motsätta sig en norm som denna, och inte träna mer än nödvändigt för att inte ha ryggbesvär och/eller för hålla hjärtat i trim så att man har en accepterar vardag, så skulle normen försvinna. Vi enas under en norm som ställer höga krav på oss, och som gör att vi måste utsätta oss för lidande. Antar du inte normen så är det möjligt att du diskrimineras, beroende på hur fet du är, och annars så diskriminerar du dem som är feta för att du inte är. Typiska stigma. Ifall några ansluter sig och andra inte, uppstår ett stigma – som står mot varandra, och fullföljer ett lidande oavsett sida.

Referenser

Svenaeus, F. (2013). Homo Patologicus – Moderna diagnoser i vår tid.

TankeKraft: Hägersten.

Goffman, E. (1959/2014). Jaget och maskerna – En studie i vardagslivets dramatik.

Studentlitteratur: Lund.

Arendt, H. (1969/2008). Om våld.

Daidalos: Göteborg.

Kommentarer är stängda

Social depression – ett välfärdsproblem?

Publicerat av Daniel Holm den 20 maj, 2015

Jag minns ett samtal med min mormor. Jag passerade Wavrinskys plats med henne i telefonen. Det var torsdag, jag ringde alltid torsdagar. Mormor berättade om förr. Om mörkret, om ljuset från fotogenlamporna under de kalla vintermornarna. På väg att mjölka korna. Jag frågade henne om olycka
och depression, vilket var en del av det samtalsämne vi hade för det aktuella samtalet: ”Fanns det då, mormor; var man deprimerad?” Min mormors svar var mer eller mindre nej; ”Inte som idag.” Inte som märktes.
Nu behöver jag göra min första reservation: det är klart att det skulle lika gärna ha funnits en lika stor proportion människor då som nu som var deprimerade, men kanske inte i den form som det talas om idag. Människor levde tätt intill varandra, i viss misär eller i annat fall under
betydligt sämre villkor än idag, men de var intedeprimerade.
Min mormor berättade vid ett annat tillfälle hur hennes far efter middagen brukade säg till henne och systrarna: ”Sjung för mig, flickor”, och tog sig en lur till deras vackra sång. Det var en annan tids lycka. En enkel sådan. Mormors far var arrenderande bonde och hade inte mycket till val än att försörja familjen bäst han kunde på det som fanns att försörja dem på. Det var inte det bästa, men det fanns inte mycket till val. Han skulle nog inte tagits för att vara deprimerad då. Idag finns depression som en välfärdssjukdom – något som genomsyrar samhället (Johannisson, 2012). Något som är socialt. Kan det vara på grund av alla våra (val)möjligheter?
Johannisson (2012) problematiserar dagens depression i sin artikel En depressiv samtid genom att beskriva den som ett modernt och aktuellt problem, men att just ”depression” är en ”dimridå över det egentliga problemet” (Johannisson, 2012, s. 96). Nu kommer min andra reservation, som jag hämtat ur Johannisson: depression är inte bara en social sjukdom, utan det finns otvivelaktigt ”en stor grupp individer, vilkas depressioner hör hemma i rent biomedicinska mekanismer” (Ibid.). Alltså mer biologisk depression.
Jag talar här om den rent sociala depressionen. Det är en samtida känsla baserad på samhällets krav och känslan av otillräcklighet som föder dagens ökande depression (Ibid.). Nu beskriver även Johannisson hur det inte finns någon uppenbar relation mellan välfärd och upplevt välbefinnande, men låt oss ändå leka med tanken att det är ett välfärdsproblem, med tanke på att många av oss nästan garanterat vet minst en som går på antidepressiva. Vad kan det bero på? Jag vill mena på att det bygger på det som Engdahl (2009) diskuterar kring som den
”stora människan.” Jag vill dock börja genom att använda mig av ett annat begrepp som används av Engdahl: autenticitetens tidsålder. Denna tidsålder, alltså idag, det moderna samhället, kännetecknas av individualism (Engdahl, 2009, s. 129).[1] En individualism som i sin tur bygger på ett självförverkligande (A.a., s. 136). Idag, i vårt moderna samhälle, så är vi våra jobb. Det är vår identitet. Vare sig det är barista, läkare, lärare eller elektriker så uppfylls mer eller mindre hela sin identitet och person i det yrke man har. Detta leder till ett särskilt djup i valet av yrke då det kommer att vara
din framtid. Även om du numera jobbar för att leva och inte lever för att jobba så är det av stor vikt dessa val av yrke. Yrkesroll. I kombination av alla de möjligheter som vi har idag som leder fram till en mängd olika yrken på en mängd olika nivåer, så finns det hur många val och möjligheter som
helst. Engdahl beskriver det som ”[f]ör att uppfattas som meningsfullt måste arbetet i dag på ett eller annat sätt vara självförverkligande. Vikten av ett arbete som man kan uttrycka sig självt genom betonas.” (A.a., s. 145).
Är vi alla kanske den evigt unga (puer aeternus) som är på ständig jakt, ständigt på väg till nästa projekt, aldrig nöjda och aldrig ansvariga för våra egna handlingar (A.a., s. 155 & 160). Är det detta som gör att vi blir deprimerade? När valet väl är gjort och du har ett jobb och därmed ett yrke som är dig själv i sin förlängning så finns det en risk med att alltid vara sitt jobb. I denna tidsålder som handlar om självförverkligande
och det genom val av rätt jobb så sätter Engdahl huvudet på spiken när hon deklarerar hur ett misslyckande av sitt självförverkligande leder till att vi känner, just det, sorg (A.a., s. 158). ”Den deprimerade är helt enkelt inte socialt responsiv nog”, fortsätter Engdahl, vilket går hand i hand med Asplunds (1987) diskurs om utbrändhet.
Asplund diskuterar kring hur yrken är en social interaktion, samt hur det har skett en explosionsartad utveckling angående yrken och funktioner i det moderna samhället (Asplund, 1987, s. 140). Med tiden kom yrken som annars var en del av hemmet att bli en den av det offentliga och i längden har människor funnit hur det är deras kall att hjälpa människor. Kanske i form av att bli lärare eller någonting inom vården (A.a., s. 140 & 141). Asplund fortsätter med att förklara hur just social interaktion verkar alstra social interaktion och hur efterfrågan också tenderar att vara större än tillgången (A.a., s. 141). Och det är just här som utbrändhet blir till ett problem. Som du säkert förstår så gör jag här en direkt koppling mellan depression och utbrändhet. Att de båda är en social åkomma, något som smärtar personen på ett såväl psykiskt som fysiskt plan. De är densamma. Eller som Asplund förklarar det: ”utbränningen är en process i och en produkt av den sociala interaktionen” och härleder i sin tur till Christina Maslach som anger tre kännetecken hos utbrändhet: ”a) emotionell utmattning, b) depersonalisation och c) nedsatt prestationsförmåga” (A.a., s. 143). Hör, det låter väldigt likt WHO:s definition av depression, vilket Johannisson utgår från i sin artikel (Johannisson, 2012; WHO). Asplund fortsätter i sin tur genom att förklara hur den utbrände inte längre ser människor som individer, utan som ting (Asplund, 1987, s. 147). Att de är en funktion av yrket, vilket egentligen kan ses som ett nödvändigt ont för en lönecheck. Den utbrände har förlorat sin sociala interaktion, eller som Asplund storslaget klargör dess översättning: ”Utbränning uppstår när den sociala responsiviteten bortfaller, vänds till sin motsats och blir till asocial responslöshet.”
(A.a., s. 150).
Jag vill koppla ann denna utbrändhet till ”jaget” och ”miget” (= ”Självet”), vilket Engdahl (2009) diskuterar i längd, med grunden från Goffman: Tänk dig en scen (A.a., s. 51). På denna scen så spelar du en roll – du är on-stage. När tillställningen är över så tar du steget åt sidan – backstage. Backstage måste du göra dig till ett objekt för dig själv (A.a., s. 157). Självet. Du måste ta detta steg bakåt och lämna din roll för att kunna analysera dig själv, dina handlingar, utvecklas, men också i synnerhet att andas. Gör du inte detta – lämnar rollen – så kommer du en dag att ramla av scenen.
En internetsökning av depression ger en mängd resultat och själv fann jag ett rätt bra alternativ: Megan Fox, skådespelare. Tydligen blev hon deprimerad över sitt utseende, vad Expressen härbkallar för ”skönhetsdepression”, eller snarare rädslan av att ”hennes framgång bara berodde på hennes skönhet” (Andersson, 2009). I vidare sökning och intervjuer så har Fox förklarat hur hennes kropp inte längre är hennes – det är alla andras – förutom det yttersta som finns kvar bakom hennes bikini. Asplund skriver hur utbrändhet till viss del sker utanför individen och att det är när gensvaret
upphör som också emotionaliteten upphör (Asplund, 1987, s. 150).
I fallet Fox så skulle man kunna säga hur hennes depression berodde på att hon inte längre fick gensvar på sin framgång att agera, utan endast till hennes skönhet, och resultatet blev för henne en upphörd emotionalitet.
Hochschild (2012) diskuterar agerande, som återfinns på två nivåer: yt- och djupagerande. Det förstnämnda är när du som person ställer upp ett leende som inte har någon relation till dina djupare emotioner (Hochschild, 2012, s. 36 & 37). Det sistnämnda är snarare det motsatta där du tar dina egna emotioner och nyttjar dem i ditt rollutförande (A.a., s. 36 & 38). I fallet Fox så skulle jag säga att ingen av hennes agerande, enligt hennes egna uttryck, spelar någon roll alls. Hon behöver inte agera, ha någon typ av social responsivitet alls, utan bara kan stå där – asocial responslöshet.
Redan Aristoteles talade om hur människan eventuellt hade för många val, för att återgå till detta. Det är nödvändigtvis inte en fördel alla gånger. Vad ska man utbilda sig till; va ska man jobba som; relation och barn; stad att bo i; men kanske i den extrema synnerhet: vad vill jag egentligen göra
med min tid och mina pengar? Vi måste göra de rätta valen för att tillskansa oss rätt roll. Rätt yrke. Rätt personlighet och självförverkligande. Väljer vi fel och inte kan spela rollen så förlorar vi vår sociala interaktion och blir responslösa som en kall vägg. Deprimerade och utbrända. Det min mormor talade om var en tid där alla dessa val inte fanns. Du hade fortfarande fler roller, men det var kanske en mer djuptagerad roll. Utbrändhet, social depression, fanns inte på samma sätt som idag för att det självförverkligande yrket fanns inte. Och utan att kunna misslyckas så blev du inte heller asocialt ansvarslös – en individ utan social interaktion. Inte utbränd.
”Inte som idag.”
1: Engdahl härleder diskussionen till att flera epoker varit mer eller mindre individualistisk och att det bör urskiljas, genom att ta upp sociologen Mikael Carleheden, som en ”kult av människan”, framför ”kult för individen” (Ibid.).
Referenser
Asplund, J. (1987). Det sociala livets elementära former.
Göteborg: Korpen
Englund, E. (2009). Konsten att vara sig själv.
Malmö: Liber
Andersson, C. V. (2009). Megan Fox led av skönhetsdepression, Expressen, 9 juni.
Hochschild, A. R. (2012). The managed heart. Tredje utgåvan.
Los Angeles: University of California Press
Johannisson, K. (2012). En depressiv samtid. Axess nr. 4, 96-97.
World Health Organization (WHO), Depression, hämtat 2014-10-29 från:
http://www.who.int/topics/depression/en/

Kommentarer är stängda

Tolerans, acceptans och erkännande av homo eller genus.

Publicerat av Daniel Holm den 14 maj, 2015

Idag är nyheten som ”Tolerans får grönt ljus i Wien”. Dålig ordlek och hemskt ordval. Plus att det kanske inte är så genomtänkt som vid första anblicken. Allt behöver problematiseras.
För det första är ordet ”Tolerens” hemskt. ”Tolererar” man andra sexuella läggningar än heterosexualitet alltså? Tolerans indikerar ju ändå att man hade hellre inte haft det, ”men att jag kan väl gå med på att det finns homosexuella då”. Jag tolererar de högljudda tonåringarna på bussen, för att jag har själv varit så ung och minst lika högljudd, men det hade ju inte gjort något om de tystnat, eller iallafall sänkt ljudnivån lite.
Det är som skillnaden mellan acceptans och erkännande. Att acceptera liknar tolerans. Att man tolererar det man accepterat. Att Erkänna något är att inse dess existens och har inte samma värdering. Jag kan erkänna saker jag egentligen kanske inte sympatiserar med. Det är helt enkelt bättre med att välja ord som erkännande – om det nu inte är så att du bara accepterar eller tolererar något.
Jag erkänner romers utsatthet och systematiska diskriminering. Jag accepterar att många av dem tigger. Jag accepterar för att de är utsatta, men jag hade givetvis hellre sett att de inte behövt tigga för att det ska ingen behöva göra.
För det andra så visar dessa lyktor fortfarande en stereotypisk bild på det biologiska könet; en bild på de sociala könet: genus; manligt och kvinnligt – klänning eller ej. Lesbiska kvinnor kanske inte alls identifierar sig med det kvinnliga genus som de förväntas.
Det är givetvis underförstått att det ska indikera just homosexuella par där de ena är män, och de andra är kvinnor i dessa gatuljus. Men. Låt oss vända på det. Denna text indikerar även på en annan stereotyp: att män inte bär klänning, för att de ikonerna kan ju lika gärna vara två män i klänning

Kommentarer är stängda

Bourdieu, Den manliga dominansen och 50 Shades of Grey.

Publicerat av Daniel Holm den 12 maj, 2015

När jag läste Pierre Bourdieus Den manliga dominansen så slog mig tanken hur så mycket av vad han skrev skulle kunna användas för att utföra en analys av den populära boken, och nu också filmen, 50 Shades of Grey. Nu ska här erkännas direkt att jag inte har läst boken, eller sett filmen, men jag har fått det berättat av flera oberoende källor i min omgivning, samt snappat upp det genom andra kanaler. Analysen utförs inte heller av bokens/filmens alla detaljer, utan jag avser att utföra denna analys, denna ”erövring av Bourdieus teorier”, genom att problematisera dess tema och härleda likheter av det som Bourdieu beskriver i sin bok. Analysen är alltså av idén om boken och filmen, dess koncept och innebörd i egenskap av samhällsreflektion, inte om handlingen.

Det centrala temat i Den manliga dominansen, eller snarare den frågan Bourdieu ställer sig, är varför kvinnor accepterar sin underkastelse, sin underordning. Varför hon till och med själv fortsätter att reproducera den. Sociala hierarkier är en mänsklig skapelse och därmed föränderligt, säger Bourdieu. Så varför är 50 Shades of Grey så populär? Och detta, som sagt, bortanför det som litterärt verk – jag känner många som gått och sett filmen utan att läst boken; och det är likaså intressant att ställa sig frågan vad det är som lockar med boken från början.

Bourdieus viktigaste begrepp här är: doxa, habitus och symboliskt våld. Doxa är ”det som är självklart” (Moi, 1994, s. 6); hur dess osynlighet gör dem ständigt närvarande – såsom vad som anses vara manligt och kvinnligt.¹ Habitus är våra lagrade erfarenheter; ”ett system av dispositioner som är anpassade till spelet (på fältet)” (Moi, 1994, s. 6); en kunskap om hur vi skall navigera i den sociala världen. Symboliskt våld ett intill dolt och omärkligt våld som offren inte ser; våld som en dominerande grupp utövar i samförstånd på en annan. Utövas genom kommunikation och kunskap; genom misskännande och erkännande (Bourdieu, 1999, s. 11, 48-49 och 51).

Just det doxiska, det som är osynligt men ständigt närvarande, såsom manligt och kvinnligt blir av stor vikt i hörledningen till denna bok. Mannen, Mr. Grey, är rik, snygg och mystisk. Han är aktiv, reaktionär och formell – utåt. När jag pratat med nära och kära om denna bok så har jag fått höra hur ”många kvinnor blir upphetsade av att bli dominerade”. Låt oss för enkelhetens skull säga att så är fallet.² Då frågar jag mig, med härledning av Bourdieu: varför är det så? Varför skulle en kvinna bli mer upphetsad av det eller något annat? Och varför just den dominerande delen; alltså underkastelsen? Och att de som går och ser på filmen gör de för att de ska bli ”lite kåta”, som jag också fått höra. Boken, och filmen, ses ju av många som något typ av semi-pornografi/mjukporr. Pornografi där en kvinna underordnar sig en man.³ Kvinnan skall bli penetrerad, och mannen skall inte bli (A.a., 35). Dessa doxistiska mönster är djupt rotade och beskriver just saker som detta: det manliga och kvinnliga. Mannen aktiv och penetrerande; kvinnan passiv, underordnad och penetrerad – det manliga och kvinnliga habitus (A.a., s. 61). Det som är våra erfarenheter och våra dispositioner för vårt fortsatta handlande. En kvinna som sexuellt dominerar en man, eller som penetrerar honom är tabu. En man som underordnar sig är kaos. Det görs synligt på ett annat sätt, för att det så hårt skiljer sig så hårt från vårt doxa. Mannen och kvinnan är en lika stor dominerande grupp. Att den ena gruppen utför ett osynligt våld på den andra ter sig något självklart utifrån denna bok. Även om det i detta fallet endast är en man och en kvinna som det rör sig om, så är det en skildring av verkligheten. Det är ofrånkomligt. I detta fallet är det symboliska våldet avtalat. Formellt avtalat. Och jag menar då inte det fysiska i dominansen, vilket inte heller Bourdieu gjorde, utan det som avser dess erkännande eller misskännande: det ÄR kvinnan som blir exploaterad sexuellt. Att det ens kommer på tal. Det är ett symboliskt våld (A.a., s. 48). Dominansen är mannens makt över kvinnan (A.a., s. 29; s. 76).

Boken uppvisar just detta doxa, detta habitus och det symboliska våldet. Vill man häva denna dominans som mannen har över kvinnan så räcker et inte att bryta doxa eller ändra på habitus, utan det är hela samhällets förhållanden som reproducerar dem som måste ändras. Att män och kvinnor har ett lika stort ansvar i det, men på olika vis. De måste, oavsett, förhindra att människors dispositioner reproduceras (A.a., s. 55). Det behöver ifrågasättas, doxan, det osynliga. Kvinnor som faktiskt blir upphetsade av att bli dominerade måste fråga sig varför det är så? För det är ju typiskt att de blir socialiserade att tycka så i ett samhälle där mannen är den dominerande – alltså helt perfekt! Mannen får ju leva ut sin dominans även i sängen och behöver inte ändra sin roll, utan får snarare positiv feedback på sin dominans. Likaså att mannen måste ifrågasätta varför han uppskattar att dominera kvinnan. För detta, omvänt, är samma sak. Kvinnan vår positiv feedback på att underordna sig och båda reproducerar sina sexuella roller i samhället, i vardagen.

50 Shades of Grey är därmed just det som Bourdieu beskriver som en förkroppsling av dominansen (A.a., 35). Dominans och makt, och att kvinnan inte har makt över mannen (A.a., s. 110).

[1] Det kommer ifrån grekiskans ”att förvänta sig” och innebär ”den allmänna uppfattningen”.

[2] Och låt oss därmed bortse från att även män kan uppskatta att bli dominerade och kvinnor som hellre vill dominera, men att detta är tabu, vilket egentligen även det är ett bekräftande av tesen här.

[3] Pornografi generellt bör anses vara väldigt stereotypiskt och en samhällsskildring av extrema mått.

Referenser

Bourdieu, P. (1999). Den manliga dominansen.
Daidalos: Göteborg.

Moi, T. (1994). Att erövra Bourdieu, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, Nr. 1, s. 3-21.

Kommentarer är stängda

En sociologisk blick på den strukturella makten över kön.

Publicerat av Daniel Holm den 7 maj, 2015

Jag skrev för en tid sedan ett inlägg om medias uppmärksammande av att Annie Lööf skulle bli mamma. I samband med detta hade jag i uppgift att skriva om makt, så jag körde vidare i samma tema som nämnt inlägg och körde på just hur strukturell maktordning kan ses i form av detta som exempel.
Klicka här för att läsa upgiften.

Kommentarer är stängda

Jag har inget att klaga över.

Publicerat av Daniel Holm den 30 december, 2013

Jag hade en bra dag idag fram till att jag öppnade mitt twitterflöde. #mörkertalet slog mig i ansiktet och jag blev så fruktansvärt ledsen. Hur alla dessa stackars, men modiga, människor öppnar sig för att berätta om de hemskheter som de och andra blivit utsatta för i så ung, ack så ung, ålder. Hur de vågar ställa sig upp och ena sig. Men hur jävla fruktansvärt dåligt de inte måste ha mått…
Jag blev också slagen av känslan av uppgivenhet. Det är män som gör detta. Jag är en man, men jag är inte som de. Eller är jag? Är vi alla, bortsett från att jag inte håller med sådant, ändå dessa sociala monster? Jag tänker på min tonår och hur jag vet att jag kände mig formad av att vara en hund som endast skulle tänka på sex, för det var vad alla sa att pojkar tänkte på hela tiden, och eftersom jag är en pojk så måste jag tänka på sex hela tiden. Eller?
Men i samma tanke som jag tänker på det och hur hemskt jag funnit detta, och hur dåligt jag mått över att oskyldiga unga som jag då var, och alla andra, ska behöva bli formade efter dessa vidriga doktriner, så tänker jag: Vad har jag att gnälla om? Jag är en ung, vit, smal, utbildad, västerländsk man. Allt är till min fördel. Vi är alla formade av de sociala normerna som förbigått oss, men hälften av oss har privilegiet att födas med ett betydligt längre urinrör och fortplantningsförråden på utsidan av magen: vi har en kuk och en pung mellan benen.
Men även det är sorgligt. Inte är väl alla våra problem en tävling? Jag har alltid proklamerat att man aldrig vet sämre, mår sämre, än vad man någonsin har känt. Du får gråta över ditt brustna hjärta, trots att det finns människor som inte har mat eller barn som jobbar gör mycket för att ens ha tid med att älska från början. Även att jag avskyr hur kvinnor blir underminerade av dagens samhälle och jag vill kämpa för att förändra detta, så ska väl även pojkar och män få klaga på vad de vill? Dock att detta inte ska lyftas fram på något annat sätt oavsett deras kön. Även om en vit, ung, smal, utbildat kvinna har det svårt så ska självklart denne få berätta och klaga över det värsta som hon varit med om, trots att kvinnor i olika delar av Afrika är rädda för att bli, och har blivit, våldtagna när de vaknar på natten och måste ut i skogen för att utföra sina naturliga behov, trots att de är de ”näst-högsta”, rent socialt i dagens samhälle.
Men varför tänker jag så? Jo, för att jag har dåligt samvete över mitt kön. Att höra hur män är svin, för att många svin är just män. Hur jag blir ledsen när jag hör att kvinnor är bäst. Jag blir ledsen precis på samma vis som när jag hör hur negrer våldtar, judar lurar dig på pengar, muslimer terroriserar och romer själ. Det är inte allt sant och det är inte för att de är vad de är. Det är fördomar! Män är inte svin för att de är män. Kvinnor är inte bäst för att de är kvinnor, osv. Vi är människor. Allihopa. Jag kan inte säga att alla män är svin för jag känner inte alla män och jag vet att alla de som jag ändå känner inte är det; men vissa svin är av en händelse är män. En del är kvinnor. Kvinnor är inte bäst, och inte heller är män bäst. Inget kön är på något sätt bättre än något annat. Vissa människor är bättre och sämre än andra. Inte heller våldtar alla som är svarta. Alla judar skulle inte lura dig på pengar, alla romer själ inte och alla muslimer är inte terrorister. Att tänka något annat, annorlunda, är brutalt, ofrånkomligt, fruktansvärt, rasistiskt och rent av helt jävla idiotiskt.
En kvinna kan vara bäst. Inte för att hon är kvinna, utan för att hon är bäst. Det kan vem som helst av andra sociala grupper med. För att de är människor.
Jag brukar ofta parafrasera Jonas Gardell och säga det att: antingen är man feminist, eller så är man en idiot. Inom varje människa så tror jag innerligt att alla egentligen är för allas jämlikhet och jämställdhet: samma värde. Alla kanske inte tänker längre, men det är vad okunskap och rädsla gör med människor. Jag tänker på John Rawls symbol med Okunnighetens slöja: att vi bakom denna inte vet vad vi har för kön, vår hudfärg, vår socioekonomiska ställning eller något annat över huvudtaget. Bakom denna okunnighetens slöja är vi alla samma och vi söker efter samma sak: lika värde och välfärd. Vi har alla exakt samma rättighet till detta.
Alla kanske inte håller med, men så är det iallafall: Vi är alla människor; en ras; vi är en; vi är hen. Därför gör det mig ledsen oavsett vilket håll som de sexistiska och rasistiska kommentarerna kommer ifrån. Jag vill inte ha dåligt samvete för att jag är man och därmed inte får klaga. Alla ska få klaga, inte för att de är män eller kvinnor, svarta eller vita, utan för att de är människor.
Men vad har jag att klaga över? Inget. Inget bortsett från att jag inte vill bli sedd som ett svin bara för att jag är en man. Inte för att jag nödvändigtvis blir det.

Kommentarer är stängda