Författare: Daniel Holm

Igår så kollade jag och Farsan på ’James Bond: Quantum of Solace’ och i slutet av filmen så sade ”Bond-bruden”; -”Jag önskar att jag kunde göra dig fri.” – Något som är ibland det finaste jag någonsin ha hört! Tänk att höra en kvinna säga det? Frigöra en ifrån ens sorger och alla, allt för djupa tankar.

Detta var inte så långt bort som jag kanske trodde. Jag skulle åka tillbaka till Göteborg idag men ändrade mig då jag ska ha ett Fysik B-prov. Valde att stanna kvar och ha det hemma i Loftahammar, i lugn och ro på mitt rum.
Då jag skulle förbi Linköping om jag åkt så bestämde jag med Anneli att vi skulle ses och ta en fika. Märkte dessutom tydligt att det var något som hon ville ha sagt.

När jag inte åkte så kom jag tyvärr inte heller till att ringa och säga det. Ett par timmar innan vi skulle ses så ringde hon och frågade vart jag var. Hon var lite nervös och lät nästan stressad på rösten – Hon hade något att berätta. När jag väl fick henne att säga det så var det vad jag trodde.

Det fanns tre saker som hon skulle kunnat velat berätta och detta var det andra på den listan – hon hade en ny pojkvän. Försår ni lättnaden jag kände när hon sade det och jag varken kände avund, svartsjuka, eller sorg?! Hon var kär och hennes kärlek hade besvarats! En lyckans dag.

Visst tycker jag väl lite samtidigt att det kanske är lite tidigt, men jag är bara så glad för hennes skull. Det är väl upp till var och en hur man vill lägga upp sin kärlek. Jag har gjort och varit med som värre förhållande-rellaterat än en månad efter ett avslut. Man ska inte mota kärlek. Detta gör dessutom inte mig till en bov – jag som har så mycket kärlek att ge. Nu kan jag släppa den fri.

Äntligen så kanske vi kan släppa på spänningen. Spänningen att inte få delge alla ens tankar, eller att säga vem det är man har kär. Nu kan jag få blogga fritt utan att tänka på alla parter. Inte göra någon ledsen.
Eller det är lite av en fråga av modifikation – det finns fortfarande saker som jag kanske inte lika gärna vill att vissa ska kunna läsa.

Jag tycker nog att hat och kärlek har en hårfin linje. Man ramlar lätt över åt båda håll. När man gör slut så bevisas detta enkelt då man kan rätt och slätta hoppa mellan hatet mot sin fd. och kärlek och saknade att få denna tillbaka. Beviset på att jag nu faktiskt är helt över henne var detta. Det har känts så länge, men ändå så vet man ju inte säkert förens en prövning har nått det, vilket det nu har och jag är så glad – varit hela dagen!

Den som jag en gång håll kär är nu lycklig och jag likaså. Finns nog ingen numera som jag inte skulle vilja se lycklig. Finns inget hat, ingen ilska.

 

Kärlek – det gör en blind och bedövad. Men fan vad härlig den är.

Kommentarer är stängda

Känsligt ämne, men jag vill ta upp det. Mycket för att jag ibland kan bli det.
Jag tror att svartsjuka mycket har att göra med hur man känner och det förtroende man har för den man är svartsjuk på/över och sig själv.

Tex. så var jag aldrig svartsjuk på Anneli under den tid vi var tillsammans. Hon kändes så ärlig och pålitlig. Men då vi gjorde slut, blev man svartsjuk så fort någon kille kommenterade henne på Facebook.

När jag var mindre så blev jag svartsjuk skit lätt. Läskigt lätt och gjorde bara en massa jävla dumt. Antar att det fortfarande kan hemsöka en på ett eller annat sätt. Minns en gång för många, många år sedan när jag precis fått en flickvän och hon busade runt med en av mina nära vänner, på precis samma sätt som hon hade gjort med mig innan vi blev tillsammans. Jag blev svartsjuk som fan.

Men under alla år som man varit medveten om vad den där känslan var eller varit, så har man försökt motverka den och hålla den tillbaka. Dock efter ett långt förhållande så känner man sig lite tillbaka vid det där idiotiska stadiet. Eller kanske inte så mycket vid nyktert tillstånd som vid onyktert. Eller ännu snarare, inte alls vid nyktert tillstånd

Men ändå tycker jag att svartsjuka – inom vissa gränser, nästan är lite fint. Det är lite som när man är dålig förlorare, man visar ju då, trots allt att man bryr sig lite extra om spelet. Går man därifrån utan en min så visar ju det lite att man inte riktigt brydde sig.

Bryr man sig inte när en annan kille klänger på ens flickvän så kanske man egentligen inte bryr sig så mycket om sin flickvän. Också vice versa.

Det jag vill ha sagt är att jag inte är mer än mänsklig. Jag blir svartsjuk och det är varken något jag väljer eller är stolt över. Antar att det är så med andra med. Svartsjuka pressar förhållanden och det smutsar ner ev. Ingen villl väl ha en svartsjuk stolle till pojk- eller flickvän – det är ju givet.

Det ända man faktiskt kan göra, och som skiljer oss, är hur man faktiskt behandlar det och vad man gör åt det.

Kommentarer är stängda