Daniel Holm

Nu är det lek på gång igen! Ett litet nöje jag ska ha på min resa hem till Göteborg ikväll.

Jag har velat kunna skicka SMS ifrån min dator via min mobil. Alltså att inte behöva använde en tredjepart eller dyl, utan att det går på min mobilkostnad och dessutom kunna ha all tillgång till mina kontakter, tidigare SMS osv, ifrån min mobil.

Efter lite sökande så fann jag ett väldigt intressant alternativ - EasySMS. Det är en liten webbserver som man installerar och kör på sin Androidbaserade mobil och som man sedan använder en vanlig webbläsare för att komma åt. Därigenom sköter man sedan sina meddelanden.

Man kan använda sig av både Wifi, Bluetooth och USB. Dock så har jag bara testat USB, och Wifi lär inte vara några problem alls. Bluetooth kan bli värre i ett GNU/Linux-system, men ska testas senare.

Men nu ska jag se efter om jag inte kan snygga till det och även skapa en liten snyggare mindre webbläsare med hjälp av WebKit och Python. Har redan funnit ett script igenom Acire.

Mer senare.

Bloggbild: 

Livet svänger. Ibland känner jag bara för att ge upp, känner mig döende. Men rätt som det är så är jag på topp igen. Som oftast handlar det bittra numera om att jag är trött. Håller igång dagarna i ända och jobbar och sliter. Sover få timmar och jobbar resten.

När man väl blir ledig så har jag suget att göra så mycket, fast så lite. Jag vill vara för mig själv, men inte ensam. Jag vill ut och fota, se mig omkring, men stanna hemma och sitta ner. Jag vill sitta framför datorn och nörda, men inte behöva läsa eller skriva.

Ingen början inget slut.

Generellt sett så tycker jag alltid att en motgång är en utmaning. Något som finns för att ta sig över, utvecklas och växa. Men som när jag blir trött på vis som idag så finner jag helt enkelt inte orken att motstå eller att bekämpa. Nej, då gör jag givetvis det ända rätta -i dubbel bermärkning - jag sover. Jag hade flera timmar innan dagens pass och kände mig bara nere. Trött och ingen ork.

Då huset i princip är tomt så tog jag min tupplur på ett liggunderlag som varit med länge. Tillsammans med en kudde så somnade jag där på golvet så sött och vaknade med energin att ta mig ann världen.

Snart får jag återgå till Göteborg och min älskade. Trots att jag trivs bra här under solskenet och att ingen konkret boende väntar i Göteborg, så är det utan tvekan dit som mitt hjärta ljuder.

Min duva väntar.

För tillfället strävar jag fortfarande i viss ovishet. En ny, fast värre typ av ovishet. Jag kom inte in på den utbildning som jag ville och som jag var så säker på att jag just skulle komma in på. Denna förändring raserade mina planer och gav en typ av domino-effekt.

Ingen utbildning = ingen studentbostad. Inte heller något studiemedel vilket leder till en hel del problem. Vissa går lätt att lösa, andra inte.

Denna ovishet, tilllika osäkerhet sätter spår i övriga delar av mitt liv som det är nu. Man förlorar lite av sitt självförtroende. Jag fann mig så sent som i fredags i ett tillstånd som jag inte känt på länge. Att jag inte bara var rakt säker. Att jag kunde ta mig ann allt utan några problem. Att jag inte brydde mig om utgångspunkten eller vad utomstående tyckte om utförandet - vilket för mig, leder till ett klart bättre resultat utan skavanker. Att rädslan för fel var näst intill obefintlig och självsäkerheten gör det som det ska vara.

Men när det är som det är nu så blir saker till något annat. Jag känner mig osäker på framtiden. Jag vet precis vart jag ska någonstans, men jag är osäker på vägen. Osäker på tillvägagåendet osv. Det får mig att känna att allt jag tar mig ann, allt jag försöker få gjort, bara blir värre än när jag började.

Vänliga ord blir tomma. Kärlek blir ömt. Och aldrig ger jag upp, utan jag försöker att fixa det och min osäkerhet fortsätter att få mig att känna det som att det bara blir värre. Jag är övertygad om att så egentligen inte är fallet, men känslan finns där. Tanken, rädslan.

Man glömmer människor på ett vis att det bara jag som felar. Att allt är kritik. Men inget får mig att direkt växa.

Tankar flyger omkring och man söker efter svar.

Jag vet säkert att allt kommer att fixa sig. Så länge som jag har energin och ambitionen. Men tänk om det tar slut?Jag vet säkert att allt kommer att fixa sig. Frågan är bara när.

Dock har jag absolut inga förhoppningar.

Bloggbild: 

I mina ögon så ser jag romantik som något helt annat än vad jag tycker mig se att andra människor ser på det. Att det bara är de stora sakerna. Massor med ljus, rosbeklädda sängar, gigantiska buketter och djupa middagar. Gärna aftonklänningar och resp. för männen.

Jag menar att det inte alls behöver vara så stort utan romantiken finns i detaljerna. Att det finns även i det minsta. Att det finns i ord, engagemang, tanken.

Jag tycker att det är oerhört romantiskt med en smekning, en hand i min. Att vakna med någon man tycker om. Att hålla om varandra framför en film. När någon ger en liten ansträngning utöver det vanliga.

Romantiken finns i detaljer och jag utesluter således absolut inte ljus och andra saker som annars ses som romantiskt. Men en rosbeklädd säng utan någon annan typ av ansträngning är ändå bara en rosbeklädd säng.

Och vad gör en aftonklänning om man inte tar med personen i den ut på något roligt. En middag, en promenad, ett glas vin.

Att det inte bara är en sak som gör saker romaniskt, utan helheten, detaljerna. Att de ut som vanligt, men att knacka på med en blomma i handen.

Frukost på sängen utan massa kläder.

Tända ljus till vad det än är man äter.

En picknick med en fruktkorg och en flaska vin.

Jag ser mig själv som en hopplös romantiker och jag ser att alla har all möjlighet till att bli egna romantiker. Dock så låser många in sig i vad som är bekant som romantiskt - alla dessa stora gester.

Se bortanför det, eller kanske innan det. Klart att du kan göra de stora gesterna också, men man måste verkligen inte.

Finn romantiken i dig, tänd ett ljus, köp en blomma, laga lite mat.

Klockan är nu fyra och jag fastnade visst i ca fyra timmar med att färdiggöra mitt nya tema.

Jag orkar inte skriva så mycket om det, förutom att jag tycker att det är snyggt och enkelt.

Det är fortfarande en del justeringar kvar, som bla runda hörn - något jag inte tänker ge mig in på nu. Sen ska lite saker omplaceras och lite annat smått.

Men kort sagt så gillar jag det. Det var indeed dags för ett nytt utseende - och ett som faktiskt är mer eller mindre färdiggjort än vad det tidigare var.

Det är föresten lite Ubuntu 10.10-influerat.

Godnatt!

Även att saker inte blir som man alltid tänkt sig så kan man ändå få ut en hel massa av det.

Ikväll fick jag reda på att jag inte kom in på den högskoleutbildning som jag ansökte till. Det resulterar i att jag inte har något boende heller.

Dock så har jag uppdaterat mitt CV, sökt jobb, blivit intervjuad, skrivit två nya melodier, en med text, börjat fixa om min hemsida (fuckad upp den, och la ner allt för många timmar på att få upp den igen), pratat med en del vänner och massor mer.

Jag börjar verkligen ta mig ur det. Även att allt är långt ifrån avklarat eller mött, så känns det så mycket bättre. Och jag känner verkligen att jag växer av det. Jag behövde detta. Gå ner mig, få tänka och utvecklas. Jag känner mig starkare igen.

För tillfället mår jag inte bra. Inte alls bra...

Det är för mycket som händer och för mycket som tynger en. Tankar över utbildning föråder mig och resulterar i rädsla över allt. Hur det blir med boende, sysselsättning, ekonomin och att mina ambitioner sinar bort.

Går det inte nu så kanske jag aldrig kommer iväg. Jag är verkligen så jävla rädd.

Och även i nuet. Sommaren har inte blivit vad jag tänkt. Halva har snart gått och även att jag har varit med om massor, gjort massor, så har jag inte gjort så mycket av vissa saker som jag har tänkt.

Mina värderingar har lagts om. Vissa saker läggs åt sidan i ovishet medans andra lyfts fram av nyfikenhet.

Jag är rädd att allt kommer att gå åt helvete så hårt att jag kommer få lämna Göteborg.Jag vaknar med dessa tankar och jag har en sådan jävla ångest så det är otäckt.

Trots det så försöker jag ta mig ann alla dessa problem som jag har. Försöker ta mig ann dem och göra något av dem. Att istället för att låta dem tynga ner mig, så ska jag ta mig igenom dem. Få mig att växa av dem. Utvecklas och se bättre.

Jag blev sugen på att söka jobb häromveckan. Då blev jag rädd för det, för att jag tror att jag skulle fastna i arbetslivet och inte komma tillbaka till utbildningen. Vilket skulle vara en mardröm och verkligen krossa mig själv och mina ambitioner.

Nu ser det istället ut som att jag inte har något val. Allting kommer visas denna vecka och jag är både llivrädd, nervös och nyfiken på hur det ska te sig.

Mitt CV är iallfall under uppdatering och jag kommer söka ett gäng jobb för säkerhets skull.

Bara jag kan få bort denna jävla ångest...

EDIT: Precis som jag var rädd för, så kom jag inte in på den högskoleutbildning som jag sökt..

Jag vill gärna se mig som en feminist. Inte extrem-feminist som jag egentligen ser de "tradionella" feministerna som. Jag syftar tex på Gudrun Schyman. Igår brände hon tex. upp 100 000 kr på en klotgrill. Varför? - För att visa löneskillnaden mellan en man och kvinna, per år. Jag förstår vad de vill säga, men detta kanske är lite för mycket. Att just bränna.

För övrigt är jag nog numera rätt neutral angående Gudrun. Förr tyckte jag sämre om henne, och det var under hennes tid hos Vänsterpartiet. Precis som jag smått ogillar andra gammelpartiers partiledare. De är lite för gamla och suttit för länge - Borsett ifrån Miljöpartiets språkrör.

Men det är inte vad detta ska handla om. Nej, jag vill berätta det att jag har svårt att få ur mig hur jag tänker angående feminism och deras arbete. Jag är givetvis för jämställdhet. Det är självklart att de ska ha lika hög/låg lön som män. Att de ska ses som lika kompetenta som män efter en likställd utbildning och andra meriter.

Men det är också där skon klämmer lite. Jag vill inte se att det ska bli lagstadgade könskvoter på företag. Jämställdhet ska säga att alla ska ha samma chans. Ifall ett företag behöver fler arbetare, men fyllt sin kvot för män så finns ju chansen att de går miste om män som faktiskt är mer kvalificerade för arbetet.

En könskvot ska inte vara en lag, det ska mer vara ett solidariskt ansvar. Inte något som man egentligen tänker på. Män och kvinnor må ha två olika kön med tillhörande hormon, men de har allt samma teoretiska kapacitet. (Rent fysiskt så blir män större och de kan kasta sten bättre - true story ;)

Kvinnor och män behövs lika, överallt för att skapa balans, ge perspektiv och så, så mycket mer. Men att stifta lagar som censurerar bort män ifrån arbetsplatser för deras kön är en motsättning av jämställdhet.

För tråkigt nog så har jag ibland sett, tänkt och få för mig om att feminista rörselser inte söker jämställdhet - de söker herravälde. De vill ha all makt och denna makt tros finnas hos mannen och därmed ska han bort. Det är fel väg att gå. Man behöver inte vara så radikal. Tyvärr så har mannen länge haft en större makt och auktoritet. Väldigt länge. Och med det sagt så kan man inte hur lätt som helst bara vända på det, balansera upp det.

Men man ska aldrig sluta försöka! Jag vill ha ett jämställt samhälle. Jag vill att mina systar ska ha samma chanser och tillgång som jag. Att min mor ska ha samma chans som män i hennes ålder och yrke.

Jag ser att det blir bätte och det är fantastiskt! Dock betyder jämställdhet mer än kvinnors rätt i samhället. Män har jätte svårt att få jobb inom barnomsorg, tex. Och det är inte accepterat för män att bära kjol, medans kvinnor utan problem ska få bära jeans. Att det bara heter transexuell när det är män som klär sig som kvinnor, men inte kvinnor som klär sig som män.

Hörde för en tid sedan en sådan mysig historia om ett tvillingpar, två killar som snart skulle fylla år. De var i dagisåldern. Den ena av pojkarna lekte tydligen en del med dockor och önskade sig en pincessklänning i födelsedagspresent. Är detta inte fantastiskt?! Jo, det är det. Det är makablet. Och tro att han också fick en jättefin princessklänning!

Kvinnor talar mycket om att inte objektifiera just kvinnor, en hel del. Och jag kanske har missförstått det hela, men borde det inte innebära att inte skriva "En kvinna fick nobellpriset i X"? Det spelar för helvete ingen roll att det är en kvinna. Det är en person. Av en händelse bär hon ett kvinnligt namn och är även en kvinna. Men i fall som dessa så är hon en människa. En forskare i detta fall. Skriv bara namnet istället!"X Y fick nobellpriset i Z"

Och även i könskvoter så görs de till arbetsobjekt. Det gör mer skada än vad det hjälper.

Jag har glömt så mycket av annat jag skulle skriva och nu ska jag av bussen, så det kanske skulle bli en serie istället?

Det finns div. typer av oss människor - let's face it. Och tur är väl det! Dels för samhällets balans och för variation och smak.

En typisk sak angående många killar är deras brist på trafiksäkerhet. Och deras syn på tuffhet och deras fantasi av vinnandet av en ung flickas hjärta.

Dessa killar accelerar vid otillfällen, kör ofta för fort, tutar och kör igenom stan med nedvevade rutor och högsta volym. Jag har många vänner som både gör detta än i dag och som tidigare har gjort det. Och givetvis: "igenom sig själv, känner man andra" - jag har också gjort en del av detta.

Dock har jag aldrig tagit en sväng igenom stan, sträckt på mig, dragit på ett jävla liv och vevat ned mina rutor. Och när mina vänner gör detta så är det ta mig fan den enda gången som jag känner mig direkt pinsam.

Jag säger inte att detta är något dåligt i sig. Alla behöver sin egna utveckling i dess egna fart, men jag finner det intressant. Över hela beteended. Och inte fan finns det tjejer som skulle falla för en snubbe som kom i en rishög, med allt för hög diskant - i brist på baslåda - och tutar åt dem. Och finns det sådana tjejer, är de då verkligen något som man vill ta med hem till föräldrarna och hålla i handen?

Och det är inte ens att killar för höra att det är tuft - de gör det ändå. Möjligtvis att de triggar varandra, men under alla mina dar och detta ämne så har varenda tjej jag talat med sagt detsamma: "Löjligt", "Barnsligt", "Pojkigt", "Larvigt", "Inte alls coolt", osv. Och det är det fan inte heller.

När jag tog körkortet så tog det några månader och så började man köra allt sämre. Men ju längre tid det gick och ju närmare man kom till prövotidens slut, ju ofarligare körde man.Jag förstod att det inte var värt det. "Tänk om man skulle skada någon. Jag skulle inte kunna leva med mig själv."

Man ska däremot se skillnaden på att försöka se cool eller tuff ut, mot att själv välja val av enskilda skäl. Jag tycker fortfarande att det kan vara gött att köra lite fortare än vad tillåtet. Dock inte i stan, inte på dagen och inte med andra bilar på vägen. Detta sker dock allt mer sällan.

Och detta med hög musik, nedvevande rutor och ren crusing tycker jag är så jävla löjligt.

Jag har verkligen själv lyssnat på ohälsosamt hög musik under mina bilfärder. Det är skit gött, det är inte det som jag säger. Men när jag kört och lyssnar på denna musik så är mina rutor uppvevade - faktiskt just för att jag inte vill verka som dessa andra killar. Faktum är att jag vill ta fullständigt avstånd ifrån denna typ av pojkighet (och andra. Som sport).

Att köra för fort - medvetet - ta risker - som att bromsa (för)sent - och attt accelerea i kurvor är bara dumt. Kan vara kul, men dumt.

Kort sagt: Ge fan i att utsätta folk i fara och förstöra miljön för att se tuff ut. Ta en promenad och säg istället hej till flickan du annars hade tutat på.

PS. Detta med "tuffhet" och musik återfinns ju även med folk på bussar eller på andra publika platser. På vischan har man ett jävla liv i sin bil. I stan lyssnar på man på musik med ett jävla liv ur sina hörlurar.

Klart det är gött med hög musik, men jag tror ingen blir imponerad eller attraherad över hur hög decibel du tål.DS.

EDIT: Detta är som ett svar av Fredrik Reinfeldts artikel på DN.

Ni hävdar en tro på människan? Borde denna tro då inte motsäga sig igenom att ni införde FRA. Tron på människan borde innebära ett särintresse av att vi alltid gör rätt. Att vi vet vår plats och att vi själva har ett bärande ansvar. Det är väl just det som en rättstat är. Men igenom att sätta igång en massavlyssning igenom dels FRA och dels datalagringsdirektivet (och säkert dess utveckling) så bevisar ni helt enkelt att ni inte alls tror på människan. Att vi inte alls tar vårt ansvar och att vi inte alls gör rätt.

Att ni allt om oss ska veta, "för er egen säkerhet"? Nej, det är varken en tro på människan eller en frihet. Frihet är att själv få bestämma precis allt som ska lagras eller hänvisas. Många lägger ut sina liv på Twitter, Facebook, positioner via Google Latitude. Men detta är personliga, privata och helt egna val.
I er "stat" så har vi ingen valmöjlighet. Vårt privatliv rivs och fram kommer odemokratiska efterdyningar. Ni vill ha en polisstat.

Och det är klart att "vanligt folk" inte känner sig sedda. Att vi blir undanskuffade och nekade våra rättigheter. Våra fundamentala rättigheter kränks av arogans. Resultat blir oro och radikala tankar. Vi har en justitieminister som klart och tydligt är felplacerad. Inte alls har den kunskap som krävs i ett ett demokratiskt Sverige. Vi "vanliga" ber om en förändring. En justitieminster med klara fördigeheter och syn i vad som faktiskt är rätt och fel. Men ni lyssnar inte.

Detta är ingen paradox. Tyvärr, det är ett gensvar. Ett resultat av en skam. Skam för ministrar som inte lyssnar. Som faktiskt inte kan företräda de frågor som vi tycker är viktigast. Att de går en mer enskild väg. En väg efter egen tanke.

I en representativ demokrati så ingår inte att våra folkvalda blir kvarsittande efter utbrott, pudel, på utbrott, pudel. De stiftar inte lagar som vi inte vill ha. De tar inte ifrån oss våra rättigheter.

Ni är inte ett parti att luta sig mot. Det går inte för att ni är inte där och hjälper oss att stå. Vi blir motsatta och kommer inte fram. Vi ropar och ber, men ni lyssnar inte. Ni är inte ett parti för oss alla. Ni är ett parti för de få.

Att ni ändå har viljan är ändå gott. Vi vill att ni ska ändras. Vi vill bli hörda och vi vill att ni ska företräda oss. Kanske är det inte helt försent. Riv upp, gör om och gör rätt. Håll inte fast oss i maktlösa positioner. Där vi inget kan göra, inget kan säga.

Stifta inte lagar som motsätter brott vid dess spets. Finn roten i problemet istället för att snegla vid sidan av.

Riv upp FRA. Stoppa datalagringsdirektivet. Slopa IPRED. Låt oss inte hamna med i ACTA. Motså USAs påtryckningar. Avsätt Beatrice Ask och ge oss en riktigt justitieminster. Sluta att smyga och viska. Lyssna på oss och var demokratiska. Kanske där kan vi se oss som en representativ demokrati.

Mitt namn är Daniel Holm och jag kommer inte att rösta på Moderaterna. Mitt val ligger på Piratpartiet för jag vill inte leva i en polisstat. Jag vill inte att mina framtida barna ska leva i en polisstat. Och jag vill inte att ni, Moderaterna, ger framtiden verktyg och utveckling som hämnar just en polisstat. Ett odemokratiskt samhälle fyllt med censur och förtryck.

Hör oss. Vi är framtiden och ni vet det.