Vart tar man vägen?

Får ni ibland de där känslorna där ni inte alls vet vart varken du eller dem ska ta vägen?

Förr har jag för mig om att de hände ofta. Jag kunde inte riktigt tygla min ilska som barn och tårarna sprudla tillsammans med den. Min rädsla för döden och rymden.
Ju mer tiden gick så fick jag allt mer kontroll över min ilska och jag tycker att jag håller i den jävligt bra (om ni bara visste).

Ibland kan man bli så arg så att man skulle vilja ge en sådan verbal känga så att den andra personen aldrig mer skulle prata med än. Just nu är ett sådant tillfälle.

Utnyttjat, oroad och krank så är jag fruktansvärt arg. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Tur är att jag kan skriva mina tankar bort och lugna ner mig, som nu. En promenad här i Källvik, Loftahammar är dessutom otroligt lugnande. Gå till månberget och känna vinden och saltdoften i den.

Dessutom så lyssnar jag nästan jämt på musik och det kan även det vara lugnande. Dock så faller jag lätt djupare i mina tankar och känslor när jag är deppig och lyssnar på en deppig låt. Då går det neråt och med en ännu deppigare låt, osv.

Annars tycker jag att jag är väldigt positiv till det allra mesta. Men när den där gränsen är nådd av allt det skit man lagt på sig sedan senast – vart tar man vägen?

Vart tar du vägen?

”Förlåt mister sin betydelse om man hela tiden säger det.”
”Sparka på mig, jag är fri – jag ligger redan.”

Ett svar på ”Vart tar man vägen?”

Kommentarer inaktiverade.