Etikett: Rock

Magnus Uggla sjunger i Balladen om 70-talets största rockband att ”sån’ musik görs inte ida’ och kommer aldrig mer.”
Nej. Eller?
Sommaren 2012 fann jag Led Zeppelin. Jag vet, det är kanske sent, men spelar det någon roll? Jag åkte traktor på mitt sommarjobb som fastighetsskötare och lyssnade på en rockkanal i mina radioförsedda hörselskydd. Sommaren efter fann jag på riktigt Thin Lizzy (Eller var det samma sommar?).
Oavsett så är det musik för mig som knappast görs mer idag. Jag har några vänner som släppte ny EP härom dagen; Sleeping Haze. I den hör jag influenser av Led Zeppelin, Foo Fighters, Pink Floyd, Red Hot Chili Peper, m.fl. Det är onekligen fantastiskt. På många sätt; i många dimensioner. Fantastisk musik kan fortfarande göras.
Men. Led Zeppelin, och musik som deras – just för att det är deras – kommer aldrig igen. Det kan få mig att sörja. Att känna tårar när Stairway kommer igång att jag måste byta låt.
Det var D’yer Mak’er som tog mig iväg till en annan värld. Iallafall för Led Zeppelin. Sedan kom Going to California. Black dog, Babe I’m gonna leave you, Rock and Roll, Hey hey (what can I do)
När det kommer till Thin Lizzy som var det när jag kom hem efter en fantastisk sommarkväll med utgång tillsammans med min dåvarande flickvän och våra gemensamma vänner, som jag inte hade lust att sova. Jag tog på hörlurarna, lade mig i sängen och satt igång Thin Lizzy. Wild one. Det var låten som verkligen tog mig med på en resa. Innan hade jag alltid älskat Dancing in the moonlight, men inte lyssnat på så mycket mer. Men Wild one; Borderline! Got to give it up.
Jag har alltid varit så väldigt beroende av djupet, det seriöst och passionen i musiken jag lyssnar på. På lyriken, men också i den verklighet som musiken representerar, skildrar och kontrasterar.
Det duger helt enkelt inte med vilken musik som helst. Musik ger mig så mycket känslor. Säger orden jag inte kan säga själv, för jag inte vet hur. Eller att musiken helt enkelt är känslor i en dimension jag inte annars känner. Det blir fysiskt. Hjärtat slår hårdare. Mungiporna rör sig. Jag kan känna att det är så vacker så att jag får gåshud, eller gråter.
På samma sätt gör det ont i mig när jag hör musik som  inte faller mig i smaken. Det kan istället göra ont. På riktigt. Dåliga texter, avsaknaden av realism, av känslor och passion.
Då stänger jag av.
Men det är givetvis, helt subjektivt. Så är det ALLTID med musik.
Jag lyssnar alltid på musik. Och lyssnar jag inte så sjunger jag. När jag diskar så sjunger jag alltid.
Musiken jag själv spelar är sällan i dur. Den är djup. Mitt ex tyckte sällan om det då det påverkade henne så starkt att jag alltid spelade och sjöng så dystra sånger. Dels berodde det just på djupet och passionen i texten och musiken – och dels på att de var enklare att spela än typ D’yer Mak’er.
Jag är jävligt kräsen, helt enkelt. Jag är en befläckad musikalisk själ.