Fredrik Svenaeus, författaren av boken med titeln Homo Patologicus (2013), menade att definition av oss som människor är att vi är varelser som lider. Djur som lider på ett sätt som interagerar med varandra. Socialt lidande; Överförbart; Vi skapar våra egna lidanden – att vi nästan är på jakt efter nästa lidande att utsätta oss för. Det finns många sätt att lida; några som leder till något stor och vackert, och annat som inte leder någonstans alls.
Jag vill i denna text diskutera lidandet som vi själva utsätter oss för när vi ska följa skönhetsideal genom att gå på gym. Funderar jag på gym som koncept så kan jag inte annat än skratta lite åt tanken vad industriarbetarna under industrins guldålder hade tänkt och sagt. ”Va? Betalar ni för att gå till en lokal, lyfta tunga saker och bli svettiga för att se bra ut?” Här visas också min första distinktion upp. Jag är väl medveten om att gym, och träning, inte bara är för var människas skönhet, utan också för en hälsoaspekt. Jag diskuterar inte detta i denna text, utan all fokus ligger på ”gymmande” i egenskap av att få ett mer attraktivt yttre, och att det ger, och är, en effekt av lidande. Att passa idén om sig själv i reflektion av ett ideal. Att gymmande kan vare rent terapeutiskt, efter som vi trots allt går i terapi och kanske inte alla gånger som resultat för ett förorsakat problem, utan för att det kan vara nyttigt – möta sina demoner; kanske har man ett beteende som man själv har problematiserat och som inte passar in i sin självbild. Med det sagt behöver inte det ena utesluta det andra, men mitt fokus är ändå på de lidandet av det yttres centrala del. Jag försöker snarare bekräfta Svenaeus tanke att vi människor, per definition, är lidande djur – att det är det som gör oss till människor – detta genom att exemplifiera lidandet genom att se på konceptet att träna för sin skönhets skull. Jag vet mycket väl att träning är otroligt nyttigt och viktigt; hur det även leder till ett godare humör och piggare knopp och knopp, men det är inte av vikt här – det är inte av vikt att träning hur delar som skulle reducera lidande i form av alla möjliga kroppsliga muskelbesvär. Jag vill problematisera den sociala biten av människors gymmande. Svenaeus problematiserar, i sin bok, snarare fetman, men ur ett perspektiv att vara hälsosam generellt (Svenaeus, 2013, s. 99).
Dagens skönhetsideal är inte lätta att nå för alla – vi både föds med och till olika förutsättningar, alltså med både genetiska och sociala skillnader. Svenaeus diskuterar hur fetma har blivit en fråga av klass, och att vi har olika genetiska mutationer för vår metabolism (A.a., s. 99-100). Människan är byggd för att lagra fett – vissas kroppar lyckas med detta mer än andra, och de får jobba därefter för att nå upp till ett skönhetsideal. Att människan tidigare hade fysiskt påfrestande jobb som skulle gjort det överflödigt att behöva träna efter jobbet. Det är en spännande tanke hur vi idag har konstruerat ett rum för att träna muskler som utvecklats för överlevnad på Afrikas savann. Nu måste de underhållas då vi inte rör på oss tillräckligt om dagarna – inte för att uppfylla skönhetsidealet iallafall, som dessutom har sitt ursprung ur tanken hur vi ”naturligt” sett såg ut, eller tanken av att vara ”hälsosam”. Utan att diskutera den sociala makt som föranleder skönhetsidealet så säger jag här, för enkelhetens skull, att vi väljer att följa skönhetsidealet eller ej – eller iallafall böja oss för dess påtryckningar. Vi väljer själva att gå på gym eller ej. Detta lidande väljer vi alltså själva. Dels är det ett lidande för att vi erkänner skönhetsidealet som tar tid och mycket energi att uppnå, och dels hela resan dit. Syftet med situationen är att träna – i syfte att bli mer hälsosam och/eller att bli ”snyggare”. Träning för att se ut som den ”djuriska” människan på savannen har blivit lika naturlig som samlaget, som nästan är helt ”frikoppla[t] från barnalstrandet” (A.a., s. 101). Vi lever annorlunda idag, och inte hur vi rent evolutionärt är tänkta att leva (A.a., s. 103).
Nu kommer vi in på en social makt. De normer som ”lurar i bakgrunden”. De som objektifierar skönheten, och kvinnan i synnerhet. Men att detta har kommit att påverka även män som ska ha stora biceps och ett sexpack på magen. Svenaeus tar upp just detta av objektifieringen, och att kvinnan själv gör sig till sitt egna subjekt (A.a., s. 107). Detta innebär dock i förlängningen även ställda krav på sig själv i resultat av sin frigivning, och det är här min tanke om lidandet vilar – egentligen då även för män som även de idag ställer höga krav på sina kroppar. Det ”nya kroppsidealet” kommer med en våg av förhöjd konsumtion i en värld där fetman breder ur sig. Att ha kontroll, att ha denna självdisciplin är ett lidande då det är en norm. Skönhetsidealet är en norm, en social konstruktion. Ett lidande.
Skönhetsidealet leder till en cynisk bild av sig själv när det egna idealet, tanken om sig själv, inte erkänns, eller tros på , av sig själv (Goffman, 1959/2014, s. 25). Att tanken av att inte ingå i idealet leder till en känsla av icke-autenticitet. Tanken om uppriktighet inkluderas i tanken om att ingå i idealet, alltså den sociala normen; för skönhetsidealet är just en social konstruktion; en norm. Becker härledde, eller snarare problematiserade tanken om, homosexualiteten som en sjukdom eftersom heterosexualiteten är ”en social norm” (Becker, s. 6). Detta går att återanvändas i form av fetma och träningen. Fetman är en sjukdom för att skönhetsidealet är norm. Arendt citerar Voltaires definition av makt och menar på att det är att få någon att göra något den annars inte gjort (Arendt, s. 38). Detta går även det att härleda till skönhetsidealet. Det är kontrollerande funktion, socialt konstruerad, som får oss att lida vare sig vi tränar eller inte – åtminstone på de två extrempunkterna att antingen inte träna alls eller träna en väldans massa. Goffman menade att idealisering var abstrakta krav (A.a., s. 39), men jag vill mena på att det fysiska – som här är kroppen – inte nödvändigtvis faktiskt är fysiskt, utan inkluderar även en abstrakt nivå. Det är en roll, och den fylls ut; människan som är vältränad är också kontrollerad och av andra egenskaper.
Skönhetsidealet är Platons tankevärld – där saker är perfekta. En värld där du tror att du kanske mår bättre än vad du sen kanske faktiskt gör. Men att släppa idealet, och ingå i verkligheten, det är att minska lidandet. Som att läsa en bok, spela ett spel, se en film och fly verkligheten, så flyr du på gymmet likaså in i en drömvärld där du är ”ripped”. Men det perfekta finns inte. Skönhetsidealet är en idé och ”hör hemma i fantasins rike” (Goffman, s. 57). Det tränade personen är en uppvisning, en roll som personen inte egentligen är. ”[En] identifikation med någonting overkligt, fixerat, perfekt, som huvudpersonen i en roman, som ett porträtt eller en byst, som ger henne tillfredsställelse” (Goffman, s. 57). Men till vilket pris? Goffman menade vidare på, något jag utnyttjar här i form av lidande, är hur
”Vougemodell[en] genom sina kläder, sin hållning och sitt ansiktsuttryck vara i stånd att på ett expressivt sätt ge uttryck åt en kultiverad förståelse av den bok som hon skyltar med i handen – men de som gör så mycket besvär med att uttrycka sig på ett så anslående sätt får inte mycket tid över för läsning.” (Goffman, 1959/2014, s. 37)
Goffman fortsätter därefter med att citera Sartre och menar på att individen står inför ”dilemmat att aningen uttrycka sig eller handla” (Ibid.). Även det är ett bevis på vårt mänskliga lidande där våra beslut tvingas stå i varandras motsats. Den som tränar så pass mycket för att ingå i idealet kan tänkas förlora tid på att faktiskt vara disciplinerad och kontrollerad i övrigt, och att idealet inte inkluderar det ”kultiverade”. Detta problem, dilemma, detta ideal, skulle kunna beskrivas genom det utilitaristiska ”Prisoners Dilemma”. Alla tjänar på att antingen anta idealet eller förkasta det. Skulle alla motsätta sig en norm som denna, och inte träna mer än nödvändigt för att inte ha ryggbesvär och/eller för hålla hjärtat i trim så att man har en accepterar vardag, så skulle normen försvinna. Vi enas under en norm som ställer höga krav på oss, och som gör att vi måste utsätta oss för lidande. Antar du inte normen så är det möjligt att du diskrimineras, beroende på hur fet du är, och annars så diskriminerar du dem som är feta för att du inte är. Typiska stigma. Ifall några ansluter sig och andra inte, uppstår ett stigma – som står mot varandra, och fullföljer ett lidande oavsett sida.
Referenser
Svenaeus, F. (2013). Homo Patologicus – Moderna diagnoser i vår tid.
TankeKraft: Hägersten.
Goffman, E. (1959/2014). Jaget och maskerna – En studie i vardagslivets dramatik.
Studentlitteratur: Lund.
Arendt, H. (1969/2008). Om våld.
Daidalos: Göteborg.
Kommentarer är stängda