Känsligt ämne, men jag vill ta upp det. Mycket för att jag ibland kan bli det.
Jag tror att svartsjuka mycket har att göra med hur man känner och det förtroende man har för den man är svartsjuk på/över och sig själv.
Tex. så var jag aldrig svartsjuk på Anneli under den tid vi var tillsammans. Hon kändes så ärlig och pålitlig. Men då vi gjorde slut, blev man svartsjuk så fort någon kille kommenterade henne på Facebook.
När jag var mindre så blev jag svartsjuk skit lätt. Läskigt lätt och gjorde bara en massa jävla dumt. Antar att det fortfarande kan hemsöka en på ett eller annat sätt. Minns en gång för många, många år sedan när jag precis fått en flickvän och hon busade runt med en av mina nära vänner, på precis samma sätt som hon hade gjort med mig innan vi blev tillsammans. Jag blev svartsjuk som fan.
Men under alla år som man varit medveten om vad den där känslan var eller varit, så har man försökt motverka den och hålla den tillbaka. Dock efter ett långt förhållande så känner man sig lite tillbaka vid det där idiotiska stadiet. Eller kanske inte så mycket vid nyktert tillstånd som vid onyktert. Eller ännu snarare, inte alls vid nyktert tillstånd
Men ändå tycker jag att svartsjuka – inom vissa gränser, nästan är lite fint. Det är lite som när man är dålig förlorare, man visar ju då, trots allt att man bryr sig lite extra om spelet. Går man därifrån utan en min så visar ju det lite att man inte riktigt brydde sig.
Bryr man sig inte när en annan kille klänger på ens flickvän så kanske man egentligen inte bryr sig så mycket om sin flickvän. Också vice versa.
Det jag vill ha sagt är att jag inte är mer än mänsklig. Jag blir svartsjuk och det är varken något jag väljer eller är stolt över. Antar att det är så med andra med. Svartsjuka pressar förhållanden och det smutsar ner ev. Ingen villl väl ha en svartsjuk stolle till pojk- eller flickvän – det är ju givet.
Det ända man faktiskt kan göra, och som skiljer oss, är hur man faktiskt behandlar det och vad man gör åt det.