Tidigare ikväll så var den en debatt om hur spel påverkar oss människor och framförallt barn.
Detta är något som jag har både diskuterat flera gånger tidigare och som jag har tänkt på väldigt mycket och jag som (fd. eftersom man inte har så mycket tid till det, men det blir det nog ändring på när vi skaffar oss ett PS3) spelnörd säger det att verkligen inte finns något samband.
Det är inte spel som framhäver det onda i oss. Snarare tvärtom. I spel kan vi bli hjältar och personligen så har jag velat bli en bättre människa efter jag blev kär i The Elder Scrolls IV: Oblivion. Detta trots att jag, i spelet, testade att vara lönnmördare, gladiator och tjuv.
Spel är till för två saker:
- För att låta digitala konstnärer att visa upp deras kunskap, konst och fantasi.
- För att spelarna ska kunna leva ut sina fantasier.
Som det nämndes i debatten så innehåller många spel funktioner för att spela med ens fantasi. Att se hur lång man kan gå. Men bara för att jag kan ta en bil och köra på trottoaren och meja ner folk i tex. Grand Theft Auto-serien så gör jag självklart inte det i verkligheten.
Det är samma sak med att jag i tv-spel kan köra en mc in i huven på en bil i vindlande hastigheter, utan varken hjälp eller mc-ställ – och sedan överleva. Men detta testar jag ju givetvis inte heller.
Bara för att vi är barn så betyder det inte att vi inte kan se gränsen mellan fantasi och verklighet.
Det är bara vissa föräldrar och folk som inte förstår som gärna vill ha något att skylla på när något fasansfullt händer.
De som nu har kört på trottoarer (eller igenom gamla stan i huvudstaden) är inte de som har spelat TV-spel. De har oftast sagt att det var Jesus som sa åt dem att göra det (ifall du skulle åka dit för något så skyll på det, verkar ju funka helt perfekt).
Ett annat mycket använt argument mot spel och våldet däri är bla. morden i Columbine och Virgina Tech har en stark relation till spelvåldet. Fel, fel, fel. Förvisso hade en av mördarna till Columbine-massakern en hel del våldsamma spel hemma hos sig, men precis innan mordet så spelade de bowling. Och mördaren bakom Virgina Tech-massakern spelade inte alls tv-spel. Han gick hellre på teater.
Det är många fler kloka ord som kommer ifrån Per Strömbäck, talesperson för datatspelsbranschen.
Kort sagt så ser jag alltså spel som ett sätt att leva ut saker som man aldrig skulle drömma om att göra i verkligheten. Just för att de är spel så kan man låta sin fantasi leva ut. Ens fantasi är väl nu förhoppningsvis inte att köra ihjäl någon eller leka prickskytt, men jag antar att ni förstår vart jag vill komma. Ser man i vissa spel som tex Oblivion så kan man också se konsekvenserna av ens drag och detta gör att man helt enkelt inte vill göra vissa saker. Man vill ofast hålla den moralen som man personligen har. Om man inte har en dålig dag – det är ju ett spel.
Sen får man ju faktiskt skjuta ihjäl knarklangare och anda kriminella i GTA också.
Spel skapar inte våld. Punkt slut.