Om abort.

Det är på intet sätt oproblematiskt angående abort, samtidigt som det är allt annat än svårt. Vi börjat med det enkla i det.
Mänskliga rättigheter, integritet; alltså rätten över sin egna kropp. Det är helt enkelt upp till var och en, i fallet abort är det ju givetvis en kvinna, att ta beslut som går ut över sin egna kropp.
Det finns alltså ingen tvivel om att ingen kan tvinga en kvinna till varken abort eller förbjuda henne till att göra en abort.
Det svåra tillkommer ju dock i samma sak om den mänskliga kroppen och rätt till sin egna kropp och ingen annans: fostrets kropp.
När, eller var, startar denna rätt till sin egna kropp? Är det när man föds? Eller när man har en identitet? En viss ålder, kanske? Som det att man inte är myndig fören man är 18. Ingen sex innan 15. Som förälder har man ett ägandeskap över sina barn – i lagens vida mening, men etiskt, humanistiskt; vart ligger då gränsen? Bör inte den sociala normen och det juridiska ligga i synk?
Är abort mord? Måste man inte existera, leva, ha fötts, innan man är en människa som kan bli ”mördad”? Mord sker av en annan människa, men är ett ofött foster ännu en människa?
När startar livet? Exakt då en spermie nått in i ägget; Eller när det väl växer i livmodern; när fostret har ett hjärtslag; eller när det föds?
Medicinskt död är man, i Sverige, vid hjärndödhet – hur kan vi relatera det till en foster och en relativt oaktiv hjärna (sociologisk utsikt).
Min åsikt är att det otvivelaktigt är upp vill kvinnan själv att välja angående abort, och det är ingen annan som ska komma och lägga sin egna värdering på ett val att utföra en abort. Snarare är min åsikt tvärtom, att det är av mycket högre värde att vara försiktig i skapandet av en annan människa.
Men då kommer vi också till ett etiskt dilemma angående den som skall utföra abort: ska hen kunna tvingas? Har den rätt att vägra?
Vi har en bra lagstiftning i Sverige, skulle jag säga. Vi har rätten till abort, man kan inte bli tvingad att utföra en abort (om jag inte missat något), men att det finns en viss restriktion för när ett foster blivit lite för stort och det ha närmat sitt ”liv”. För ett foster är ju trots allt ingenting, egentligen, innan det har fötts och det har socialiserats och skaffat sig en identitet. Det är ett tomt ark, ett rent kanvas. En potentiell människa. Men ännu ”endast” en djurisk varelse. Allt däromkring är ju människors egna värderingar som läggs över, och att vi lever i ett samhälle som ibland är väldigt nära etiska kriser. Ge en penna ett namn och du kommer hålla den mer kär än dina andra pennor.
Att vi humaniserar saker betyder inte att de är människor (humans).
Men framförallt är det viktigt att sätta vissa gränser med abort för att det inte ska exploateras och på något vis ersätta preventivmedel. Det tar ändå skada på kroppen.
Så, summa summarum; människor har rätt över sin egen kropp, samt till sina egna handlingar, förutsatt att det inte går ut över ett annat liv. Men när startar livet? När det andas luft.