Idag var jag wait for it – ute och sprang (!) för första gången på allt för långe. Och vet ni vad? Det kändes makalöst skönt. Visst att jag fick den absolut värsta håll som jag någonsin varit med om och som stoppade mig att springa en tredjedel av sträckan. Men det var värt det och det var forfarande lika underbart.
Det hela började med att jag inte kunde tänka klart när jag försökte plugga och för att söka de svar jag vill ha så använder jag mig mycket ofta av Wikipedia (ökar mina chanser och ser saker ur ett annat perspektiv än att vara inlåst i bara en bok), men min dator hade hakat upp sig under en upgrade så att filsystemet monterades som read-only, vilket medförde en total lockdown av datorn.
Av utmatthet så sa jag; ”Nä fan, jag ska ut och spring!” Sagt och gjort, ut for jag och var ute i nästan en timme.
Helt underbart att få röra på sig sådär. Och förutom mitt håll så var jag förvånad över hur bra det gick, trodde att jag skulle slå ikull efter ett bar hundra meter, men icke!
Nu är dt bara att hålla saken igång också.
I filmen ”Yes Man” med Jim Carrey så var han med i en morgon-jogg-ta-kort-runda, och det är något som jag ska ta och börja göra när våren närmar sig och jag vågar ta med kameran ut i den fria luften.