När stannade du senast upp och verkligen såg när din älskade vandrade iväg, medan du i en dörröppning eller i ett fönster såg på; rädd för att missa en enda sekund av att beundra denna underbara varelse?
Eller att du själv var den vandrande skönheten som i sista sekund insåg hur du inte kunde gå miste om att se din älskade igen, för när, när, skulle nästa gång vara? Rädslan för aldrig mer.
Denna djupa passion och kärlek till en annan människa.
Det är det vackraste, renaste och ett av det mest naturliga vi har i denna värld av sociala konstruktioner.
Ta vara på det.
Kunskap ska delas