Manligt med tårar.

Jag skrev tidigare om att det ibland kan vara hårt att vara man i vårt samhälle. Fick en hel del rolig respons och tack vare Malin så förstod jag även att jag hade gjort mig lite missförstådd, eller kanske snarare inte utvecklat mig specifikt nog.

Malin sa det att hon snarare ser det som manligt när en man gråter, att han faktiskt vågar och jag håller helt med. Det är faktiskt att det är precis så jag menar. Det är bara då en man får gråta, när tårarna kommer ifrån känslor. Hans hjärta är krossat, misst en nära vän, när en förälder eller annan släkting eller familjemedlem dör.

Dock så är det fortfarande så att man måste välka sina situationer och platser att gråta över känslor. Det är tex jävligt hårt att se sina egna föräldrar gråta. Givetvis har de all rätt till det, men man känner sig hjälplös. Den stora björnen som alltid varit där för att torka ens egna tårar, gråter nu. Egentligen är det väl också inte mer än rätt att de också får göra det, så att man kan ge tillbaka för all support, men det är ändå hårt.

Däremot ska ska han kanske inte gråta när han slår sig på smalbenet eller slår huvudet i marken. Det är knappt att han får gråta när han får en smäll på pungen (tro mig, det värsta har hänt även mig och det är fortfarande inte okej att gråta då). Det hör även till att vi män inte har lika nära till tårarna vid sådana tillfällen. Vi gråter helt enkelt inte över smärta.

Jag har däremot svårt att gråta. Det är inte så att jag inte vill eller känner att jag inte borde, jag bara kan inte. Sedan jag och Anneli gjorde slut så har jag gråtit två gånger. Första gången var när jag insett vad jag hade gjort och andra gången var nästan en vecka senare när allt bara gjorde för ont och jag kunde inte sluta tänka på henne, på allt. Gråta är någonting som jag har haft svårt för i många år. Jag kan känna hur jag verkligen behöver gråta, släppa på trycket – men det går inte.

Jag vaknade tex. en morgon, två dagar efter att Anneli och jag gjort slut och jag kände mig så tom. Vi brukar alltid höras av på morgonen, antingen är det hon som väcker mig, eller så ringer jag så fort jag vaknat. Denna morgon insåg jag att jag inte längre kunde göra det (jag vet att du säger att jag kan, Anneli, men inte denna morgon :). Jag gick ner till köket, började bre några mackor, kände att jag var jätte ledsen och att jag behövde gråta. Jag började sjunga, som jag gör varje morgon(/dag/kväll/natt) när jag går runt och styr med något i kök eller dyl. Givetvis föll man på låtar som kanske inte gör saken bättre och ledsnare blir man – kanske var det delvis medvetet. Jag ansträngde mig verkligen för att få släppa en tår eller två, men icke! Det går inte hur som helst.

Men jag personligen är inte rädd att gråta. Jag är varken sämre eller bättre än det. Och inte är jag rädd att erkänna det.
Dock så återkommer det till att man måste välja situation.