Jag har, som nämnt så många gånger tidigare, inte mått så jätte bra den senaste tiden. Sämre har jag kanske mått, men inte bra. Att det blir en ond cirkel har jag också pratat om och det har slagit mig att en ytterligare del i denna onda cirkel är en tanke om mig själv att jag kanske förändrats.
Förändringar ser jag generellt sätt som bra. Att man inte ska bli inskränkt och fastna i allt för många mönster, tankar och dyl. Detta utesluter dock inte att man behöver disciplin eller säkerhet i just mönster av andra typer. Men att ändå inte bli grå. Inte fastna på dåliga vis. Dåliga vanor. Dåliga tankar, eller perspektiv.
Jag är rädd att jag förändrats på ett dåligt sätt. Att jag har förhårdnat på ett sätt som jag inte vill ha mig själv. Kanske är det bara jag som inbillar mig, jag som tänker för mycket – för sanningen är att jag gör det. Men kanske är det sant. Att jag ibland kan vara direkt otrevlig. Både mot nära och kära, såväl som okända.
Det är inget medvetet och alltså inget som jag gör oprovocerat, utan jag säger helt enkelt ifrån på platser och av händelser som jag aldrig tidigare gjort. Det kan ses som bra och i sig är det även det, men kanske inte på de vis som jag ibland gör.
Jag vet att det hela beror på att jag automatiskt behöver skydda mig själv ifrån att krossa mig själv allt mer, och det är inte så att jag inte tar mig ann kritik, utan jag har bara påbörjat en ny väg att säga ifrån. När saker inte är okej, när saker rakt inte uppskattas. Att man säger så man tycker.
Över lag så tycker jag det är jätte skönt att jag inte längre tar skit bara för att ta det konstruktivt oavsett kritiken, men jag vill ha en annan ställning till det. Jag tar mig fortfarande ann all typ av kritik som konstruktiv. Jag uppskattar det innerligt och växer verkligen av det. Det är mer opassande och oprovocerade som jag sätter ner foten på.
Nu under tiden som jag skriver detta så känna det verkligen inte som att det jag gjort varit så farligt, utan saker som jag bara tänker på för mycket och oroar mig för – vilket är precis anledningen till att jag skriver det. Jag har mycket som vill ut, som behöver komma ut just för att jag ska sluta oroa mig.
Som senaste tiden har jag verkligen funderat på om jag har förändrat mig. Inte bara av denna anledning som jag skrivit om ovan, utan så mycket annat. Att jag börjat tystna, att jag inte skrattar på samma sätt. Inte tar till mig saker. Och om jag gör det så är det helt fel saker. Jag tänker verkligen sönder saker. Ser saker i handlingar som inte finns. Läser mellan oskrivna rader. Jag ser mig ibland som ett riktigt arsel och jag oroar mig så mycket för hur några av mina nära och kära ser mig att jag inte klarar av mig själv. Jag lägger så mycket energi på det så att det inte finns kvar någon för att faktiskt bara slappna av.
Kanske känner jag mig fortfarande så ny. Inte helt hemma med sällskapet. Och det beror inte på dem, och inte att de inte släpper in mig. Det kanske är jag som inte släpper in dem? Faktum är att jag är ibland kan bli väldigt rädd för att jag verkat bli något som jag ifrån början inte var. Just för att jag tycker att jag förändrats. Jag vill inte att de ska få en ny bild som jag ser som felaktig av mig. Vanligtvis så anser jag att man får ta mig som jag är. Att jag tycker att jag är en god människa och är väldigt självsäker i det. Men när jag kan se mig själv som mindre god, att jag låser in mig, sätter upp en ibland ilsken mur – av energibristen – så trivs jag varken med mig själv eller med att folks bild av mig förändras till den. Jag tänker för mycket.
Allt tänkande är dock inte till ondo. Till slut så kommer jag fram till slutsatser. En av dem är ironiskt nog att jag måste sluta tänka så mycket och helt enkelt gräva ner mig, men andra som att en given anledning till att saker blir som de blir är för att jag inte äter ordentligt. Jag har mått så dåligt att jag inte orkat laga mat till mig själv. Med andra i närheten så lagar och äter jag mer än gärna. Men för mig själv så spelar det kvitt. Att jag gör så mycket utan att ha bränslet.
Det sköna är dock att när man väl inser saker som dessa är att de fort förändras och jag började direkt att börja äta mycket bättre. Mycket bättre! Och det är egentligen inte så farligt som det kanske låter. Det har bara varit mycket så prioriteringar har varit förändrade.
Men jag har sagt det förr och jag säger det igen – jag är verkligen påväg tillbaka! I fredags på min arbetsintervju så kände jag verkligen att jag var tillbaka. Det var hela och fullständiga jag som satt där. Inga som helst oroande tankar, min självsäkerhet lyste som förr och problem var som bortblåsta för tillfället. Släppte all som inte var och inte är varken relevant eller egentligen värt att tänka eller oroa sig för.
Det var ett fantastiskt steg och känsla och den tillsammans med situationen fick mig så tillbaka. Det tillsammans med att jag nu har skrivit av mig mycket av mina inre tankar som inte annars kommer ut, får mig att nu må så jävla toppen! Det har varit en underbar dag idag och när jag tänker tillbaka på den så har det varit jag. Jag hela dagen. Som i fredags och som i torsdags. Det känns fantastiskt. En god cirkel.
Så underbart allt känns nu! Nu är jag redo att ta mig ann världen igen!