För snart två år sedan så gick jag in på en arbetsintervju för att bistå ett göteborgsplacerat företag med en flytt och diverse ihopkoppling av nätverk, datorer, m.m.
Intervjun gick utmärkt och jag fick senare jobbet och har fått mig en vän för livet då hon, chefen, som intervjuade mig har fått en särskild plats hos mig och är en fantastisk person. Men under intervjun ställer hon mig frågan: ”Kan du jobba för en kvinna?”
Jag hoppade näst intill till av chock. Jag förstod inte varför hon ställde mig frågan. Självklart kan jag jobba för en kvinna! För mig spelade det ingen roll om jag jobbar för en kvinna, vid en kvinna eller att en kvinna skulle jobba för mig. Det har ju ingenting med hennes biologiska kön att göra. Jag svarade att jag givetvis inte hade något problem med det. Hon förklarade hur hon på ett annat jobb hade haft problem med män som, av min tolkning, mobbade henne för hennes biologiska kön och hade utttryckt sig som att de försökte se vad hon gick för innan de tänkte ta något från henne.
Jag blir vansinnig.
Men då slog det mig hur, naivt, att bara för jag inte ser den skillnaden på män och kvinnor, så betyder inte det att andra gör det. Bara för att jag har insett hur könen är socialt konstruerade och hur jävla ojämlikt det kan är, så har inte andra det.
Situerad som en vit, ung man i Sverige, med en pågående hög utbildning, bra möjligheter till jobb, stor kunskap och som dessutom är frisk – och smal; jag är på toppen av världen och den grupp som är minst utsatt av alla. Detta ger mig ett ansvar att bekämpa utsatthet, istället för att spe på den. Jag vill jämna ut detta samhälle genom utbildning och politik. Det är mitt kall – mot ett hållbart samhälle.
Frågan är kanske mer: ”Kan jag jobba för ett patriarkat?”