Som jag tidigare har skrivit om, så har jag ett rätt gott samvete. Jag är nöjd med både mitt utseende och mitt ut- och uppförande. Jag tar inte åt mig direkt av människors ilskna kommentarer och kritik tar jag alltid konstruktivt.
Men jag är ooerhört självdestruktiv, trots allt detta.
Jag ser det dock som en god egenskap hos mig. Jag växer konstant av det jag får höra, tar verkligen del av det och vill bli bättre. Istället för att låsa in mig och beskydda mig, som det arsel som jag är.
Inte heller har jag svårt att erkänna när jag har fel. Men jag är ger mig inte när jag har rätt , eller det som jag anser vara korrekt, utan att vara trångsynt. – Något som vissa med samma egenskap ser som att jag aldrig erkänner mina fel. – FEL!
Jag är oerhört öppensinnad.
Idag är jag ändå ett arsel. Jag sätter mig i situationer som är långt ifrån de mest optimala. Jag sätter mig i skiten, helt enkelt. Även att det idag gick utmärkt, så ser jag mig ändå som ett jävla arsel.
Mitt hjärta valde att följa en väg som jag absolut inte trodde skulle infalla sig. Jag har fallit utan att förstå det i tid, och när det väl var där så föll jag än hårdare, trots att jag försökte hålla mig.
Fantastiska saker sker, och det är än mer fantastiskt när det sker utan dess begrundade tanke. När man inte förväntar sig, saknar det, eller ens tänker på det.
Respekt och gen-respekt. Gjorde jag rätt, trots att det i grunden var fel? Vänner imellan och kärlek bredvid.
Jag är oerhört lycklig, men jag är inte den godaste av människor.