Sanningen är nog den att jag det. Ännu mer sanningsenlig är dock att jag inte är, men mer om det senare.
Saken är den att jag säger saker, beter mig på olika vis. Det allra mesta är saker som jag verkligen inte vill eller tänker ändra på. Jag ser mig gärna som en gentleman. Men det behöver nödvändigvis inte betyda att jag gör det och det. Gentleman betyder egentligen en man som får sitt sällskap att känna sig bekväma.
Ta som exempel att man brukar se det som en plikt för en gentleman att öppna dörren för en dam. Men detta är verkligen inte sant. Saken är den att alla kvinnor inte alltid vill vara först in i rummet och därför kan mannen som gick före ändå vara en gentleman. Dock är det tydligen ingen annan som tänkt på det. Och förvisso låter jag ändå damerna gå först.
Dessutom så ställer jag mig oftast upp när en kvinna anländer (beror dock lite på situationen) eller när hon ska sätta sig till bords. Jag erbjuder även min hand när en kvinna ska upp på något eller ner. Jag kallar vissa ”min sköna” eller annat som jag anser passa för att det är den jag är och det jag gör. Visst kan det ses som klyschigt men det som skiljer mig och de som använder det på ett faktiskt klyschigt sätt är att jag menar det jag gör och säger.
Det är inte för att vara på, flörtig eller desperat – det är för att jag är den jag vill vara – en fullständigt ärlig människa. Nu när jag tänker efter så vet jag inte vad jag skulle säga om jag flörtade och var desperat. Hmm.. det blir en svår nöt att knäcka.
Skrivet och postat via Android Drupal Editor.