Håller på att försöka få ut alla mina opostade inlägg och detta är ett som jag skrev för några månader sedan. Bara postar den.
Vi bär alltid smärta inom oss – jag vet att jag gör. Det är kanske vi dricker som vi gör, pratar vulgärt som vi gör. Vi hävdar oss på andra vis istället.
Det går aldrig riktigt över, däremot kan man kanske gömma det, eller gräva ner det djupt. Men då när det väl kommer upp så kommer det fort och jävligt hårt – oftast full som ett as.
Klart att vi grabbar snackar med varandra, men det krävs ett speciellt band mellan en själv och den som man isåfall skulle vilja prata med.
Många anser sig nog som alfahannar och de är dessa som är de som får ta på sig alla andras problem, säga att det ordnar sig. Eftersom det ändå är en del som är, eller anser sig vara denne så kan det ibland bli svårt. Ingen vill lägga sig och visa känslor.
Och visst kan detta som resultat bli att vi anses ha kort stubin eller att vi överreagerar, det känns faktiskt rätt logiskt när ni säger det.
Vi blir på bra humör just för att vi klarade av att bli det.
Tycker dessutom att det är underbart att prata om något som ligger mig så nära till hjärtat och som jag själv har tänkt på så oerhört mycket.