Vaknade självmant för drygt en timme sedan och har inte kunnat somna om sedan dess. Dels för att jag känner mig stressad och dels för att en tanke har tyngt mig.
Jag har varit så osäker på en punkt under en tid nu. Kanske har jag varit mer rädd för svaret än tanken att det kommer att levas ut naturligt tillslut. Jag kan inte sluta och jag vill veta om det finns mer därtill som är värt att vänta in innan jag ger mig av.
Det finns så mycket att säga, men inget jag egentligen vill skriva. Allt vill jag göra på det gamla, hedliga sättet.
Nu har jag ändå kommit fram till ett och annat och känner mig inte lika osäker. Det är en risk man får ta – vart skulle man komma utan dem. Om en halvtimme så ska jag dra upp de andra grabbarna. Tills dess ska jag bara njuta av den enskilda tiden. Sen börjar min dag och det är mycket, mycket att göra. Saker jag vill, saker jag måste, saker jag inte vill.
”Jag vill bara att du ska veta att jag tänker på dig.”