Precis hemkommen ifrån något som jag ser som ibland de absolut bästa nyår i mitt liv. God mat, gott sällskap och en nära döden-upplevelse. Men det är något jag saknar. En värme. Ljuger jag för mig själv när jag säger att jag inget saknar? Jag vill inte ha något att söka efter.
Men just precis nu skulle jag vilja släppa en tår fri. I längtan, i glädje, i hopp och i sorg. Det finns dock ingen axel att luta sig emot. Inte här, inte nu. Det gör inte så mycket så, men det skulle vara befirande. Någon som kunde bevittna min tår – det var så länge sedan. Och dessutom årets första. Det är 2010 nu och allting torde vara nytt. Men just nu är det inte det. Hat och kärlek.
Jag gav mig fan på att inte åtala mig någon typ av kommunikation ifrån mitt håll denna afton. Jag fick fyra fantastiska samtal. Ifrån en ny kär vän, ifrån mina älskade föräldrar och ifrån en vän jag aldrig trott att jag skulle få ett samtal ifrån. Men dock inte ifrån mina närmaste vänner. Ingenting.
Jag vet inte om det är på grund av Kristian Anttilas ’Innan Bomberna’, som strömmade ur mina högtalare när jag anlände, men just nu känner jag mig sårbar. Vart är ni?
Jag är fullt medveten om hetsen, om allting som sker runt omkring, men något hade jag ändå väntat mig. Min fullständiga fullkomlighet lönade sig tydligen inte detta år…
Men jag har mina älskade föräldrar, min vän som symboliserar det nya, och min vän som symboliserar det gamla.
”Allt har ett slut. Mitt börjar här och nu”, sjunger min herre. Jag skulle kunna antastas och dras ner i dess tankarn men jag vägrar. Min fortsättning börjar här och nu. Men melodin är fullkomlig och helt, helt underbar.
Gott Nytt År!
(Hade gärna skrivit ’Fuck you, the rest’, men det tänker jag inte (förutom att jag just skrev det. Oh, well)).
EDIT: En stund senare – efter ett samtal med en gammal väninna, en ny väninna och ett SMS av min yngsta syster så mår jag helt underbart igen och älskar återigen där jag är.
Kyss