Fy fan, åt helvete.

När man väl får veta vem som faktiskt är ens vänner i denna värld så får man troligtvis lära sig det den hårda vägen.
När detta skrivs så är jag full och förstörd, och försöker släppa det i tårar.
Högst troligt så spelar inte kvällens händelser in mer än att glaset var fyllt.
Jag må vara en jävel på att snatra, men i att prata känslor är jag inte speciellt bra på. Känner ofta en sådan lust, besvikelse eller dyl. att jag inte kan beskriva det.
En vän sa det en gång att jag var hård mot andra men blind för det, och att jag sedan tog andras snack lite väl hårt – orättvisa. Igenom sig själv känner man andra och istället för att åyerigen vända detta till destruktiv kritik så har jag vänt på det och menar alltså att vissa av mina vänner är blinda för DERAS åkommor och tagande, inte jag.
Som när man nyligen blivit nerslagen och för höra att man är en fjolla för att man tvättar såren med sprit. Det är verkligen sånt man vill höra.
Jag får tydligen mitt upplopp en gång per ett och halvt år. Jag beklagar de oskyldiga som kommer i kläm och de har oftast ingen aning. Men när det fyllt så är det.
Kanske är jag inte problemet, kanske är det ni? Nu får det fan vara nog.
Skrivet och postat via Android och Drupal Editor.