Nu har det utsetts en ny premiärminister i Grekland och möjligheten till att landet ska komma på benen ökar. Men vägen dit.
När jag gick i högstadiet var valet angående sveriges medlemskap i EMU. Då var jag tonåring, visste inte särskilt mycket, men var bestämt emot EMU och Euron. Idag, åratal senare så ser jag ännu värre på EMU. Tankarna jag hade under sveriges folkomröstning har utvecklats, och har idag mer att ge än då.
Inte nog med att jag ser mer och mer på EMU som något dåligt, så gör jag även det på EU. Det finns givetvis mycket gott att hämta och som faktiskt har hämtats, men jag räds ändå framtiden så jag inte tror på framtiden med jorden som ett land och förenade stater. Problem som ligger på lokal nivå flyttas till regional. Problem på regional flyttas till statlig och statlig till EU. Det fins mycket kvar att göra innan man faktiskt kan utöva en värld som vi lever i på det sättet – och nu med finanskrisen efter Grekland är det bara ett bevis att saker och ting är för stora för att på detta sätt kunna förenas. Ska vi verkligen vara med i EU?
Det kapitalistiska samhället och den finansiella sektorn, eller börsen, kan inte fungera på detta sätt för att kunna fortgå ett medlemskap, och verkligen inte för att kunna utveckla den och ta steget till en gemensam valuta.
Jag tror inte att EU är svar på alla problem – det finns som sagt fördelar, som gemensamma handelsregler, men när det kommer till EU-storlek på jordgubbar eller nya direktiv eller förordningar som strider emot länders, redan satta, demokratiska, grundlagar, funkar det inte alla gånger.
Givetvis är allt detta särfall. När något är skit här så skickat man det vidare till högre instans, men när något är dåligt på högre, så gnäller man – så funkar samhället. Men det får finnas en gräns.
Nästan hela EU med EMU går omkull för att ett enda land går på knäna. Hur ska det sedan gå när Irland behöver mer hjälp, eller andra länder som kommer att fara illa pga. börserna i Japan/Kina faller och sätter sina spår i Europa. Att låta länder utanför Europa gå med i den Europeiska Unionen, trots att de inte helt uppfyller kriterierna för det. När jag var i Bulgarien 2006, besökte vi deras parlament och fick träffa deras regering – då bekände de sin korruption och sin vilja att gå med i EU. Är det rätt anledning? Vill man bli av med skit i sitt land för att kunna gå med i någon annan skit?
Och dessutom, om problem flyttas och länder har problem med korruption – nu menar jag inte Bulgarien utan länder med fler platser och röster i EU – då påverkas hela EU och alltså alla medlemsländer.
Nej, det finns en anledning varför Norge är rika, och det är INTE bara pga. oljan.