Baksidan med Facebook.

Jag är åter i tankarna om att ta bort mitt Facebook-konto. Motiveringen till att inte göra det är att jag tycker det blir lite väl extremt. Måste man vara helt fruktansvärt engagerad i det, eller inte alls ha ett konto? Jag har tidigare sagt att man inte måste bli så fast i det. Låta det ta upp allt för mycket av ens tid. Och framförallt, att dela med sig av väldigt mycket via denna kanal och sedan glömma bort en annan; världen.
Facebook är ett gott verktyg i vår informationsålder för allt vad det innebär. Det kallas inte ett social media för intet. Det är ens ansikte på internet, helt enkelt. Facebook har således sina för- och nackdelar. Nackdelen är just att folk, och hela samhället, har blivit helt besatta av denna kanal. Man delar allt och lite till där, men glömmer bort resten av världen. Man blir som tvingad att själv falla allt för djupt, bara för att man ska få reda på vad ens nära och kära har för sig, mår osv.
Vad gjorde man innan Facebook? Är mobilen inte aktuell? Jag vet att det vanliga brevet har fått sig en känga i vardaglig korrenspondens – i min generation – men mailet då?
Folket utanför denna kanal blir åsidosatta. Varför är det då på detta viset? Beror det på lathet eller är det det gamla vanliga grupptrycket som får alla att fastna och inte kunna slita sig. Telias surffria zoner är nog inte en sådan dum idé.
Jag tycker att det är onödigt att behöva ta bort sitt konto bara för att man varken har tid, lust eller intresse att skrolla igenom alla sina vänners ändlösa; ”nu är jag singel”, ”nu ska jag skita”, ”nu är det fest” eller annat vanligt och/eller mänskligt som folk vill dela med sig av. Men det lockar.
Märker folk att man försvinner och ringer istället då, tro?