Andra dagen fortsätter med viss skepsis, men fast bestämdhet att det helt enkelt ska gå bra. Dock öm och stel i kroppen. Satsar allt med detsamma, bara för att inte räds att åka ner för de, för mig syntes, branta backarna. Eller backen. Tog rejält med fart och tyckte att det gick rätt bra. Sedan slår jag mig värre än allt tidigare. Men det var upp igen och sedan så kändes det minsann som att jag började få kläm på detta satans påfund att binda fast sig på en planka och åka ner för en massa backar. Det började rent av bli riktigt roligt!
Glädjen att ännu inte brutit något, trots alla vurpor. När vi skulle hem på lunch, och bara skulle ta en sista backe innan, så ska jag se när Amanda ska åka i ett hopp. Något går fel och hon landar på sin hand. Iväg til Mora Lasarett efter lunchen, och mycket väl var den en fraktur i handen. Inget mer åkande den dagen. Men det gick ändå förvånadsvärt fort på akuten.