Tiggeri, välfärd och förnedring.

Bo Rothstein, som jag har haft äran att ha som lärare, har hamnat i blåsväder efter en debattartikel i DN för några dagar sedan. Artikeln beskrev hur tiggeri kanske skulle ta och förbjudas i Sverige, något som jag själv funderat lite kring –  alltså att vi kanske skulle diskutera detta.
Det centrala i Rothsteins artiklar (han har fått skriva ytterligare en som svar) är förnedringen som kommer i samband med att tigga. De utsätter sig ju faktiskt för detta när de sitter där på marken, i parker, i hörn, oavsett väder. Det är förnedrande, rent socialt, att tigga pengar så desperat på detta vis.
En föreläsare som jag hade för en tid sedan, en mycket klok en, berättade – något uppgivet – hennes tankar om dessa stackars tiggare, som de flesta är romer; hur detta kan vara bättre än hur de hade det där de kom ifrån? Vad är det för misär som de har levt i som har fått dem att välja detta livet istället?
Jag ger väldigt sällan mynt till tiggare. Dels för att jag oftast inte har kontanter, men framförallt eftersom jag inte tror på det. Inte på grund av huruvida tiggeriet är systematiskt och organiserade eller inte, utan på grund av att jag inte tror att det gör någon skillnad. Att skänka mina mynt resulterar inte i att de får det bättre och att deras tid som tiggare är över, utan att deras hjälp och stöd endast skjuts upp.
Lösningen finns inte i tiggandet, utan i en bättre välfärdspolitik och stöd från institutioner som fokuserar på att hjälpa socialt och ekonomiskt utsatta. Jag betalar hellre mer i skatt och ser till att alla får det bättre, än att ge bort mina kontanter.
Genom att skänka sina pengar till tiggare så låter man bara denna misär att fortleva och kanske till och med fortplanta sig. Igenom att inte skänka pengar till just tiggare så tror och hoppas jag att dessa människor söker och får hjälp från annat håll. Det skjuter helt enkelt upp en lösning.
Lösningen är inte att sluta ge, utan att slippa ge.