Hoppa till innehåll

Etikett: Sexism

Bourdieu, Den manliga dominansen och 50 Shades of Grey.

Publicerat av Daniel Holm den 12 maj, 2015

När jag läste Pierre Bourdieus Den manliga dominansen så slog mig tanken hur så mycket av vad han skrev skulle kunna användas för att utföra en analys av den populära boken, och nu också filmen, 50 Shades of Grey. Nu ska här erkännas direkt att jag inte har läst boken, eller sett filmen, men jag har fått det berättat av flera oberoende källor i min omgivning, samt snappat upp det genom andra kanaler. Analysen utförs inte heller av bokens/filmens alla detaljer, utan jag avser att utföra denna analys, denna ”erövring av Bourdieus teorier”, genom att problematisera dess tema och härleda likheter av det som Bourdieu beskriver i sin bok. Analysen är alltså av idén om boken och filmen, dess koncept och innebörd i egenskap av samhällsreflektion, inte om handlingen.

Det centrala temat i Den manliga dominansen, eller snarare den frågan Bourdieu ställer sig, är varför kvinnor accepterar sin underkastelse, sin underordning. Varför hon till och med själv fortsätter att reproducera den. Sociala hierarkier är en mänsklig skapelse och därmed föränderligt, säger Bourdieu. Så varför är 50 Shades of Grey så populär? Och detta, som sagt, bortanför det som litterärt verk – jag känner många som gått och sett filmen utan att läst boken; och det är likaså intressant att ställa sig frågan vad det är som lockar med boken från början.

Bourdieus viktigaste begrepp här är: doxa, habitus och symboliskt våld. Doxa är ”det som är självklart” (Moi, 1994, s. 6); hur dess osynlighet gör dem ständigt närvarande – såsom vad som anses vara manligt och kvinnligt.1 Habitus är våra lagrade erfarenheter; ”ett system av dispositioner som är anpassade till spelet (på fältet)” (Moi, 1994, s. 6); en kunskap om hur vi skall navigera i den sociala världen. Symboliskt våld ett intill dolt och omärkligt våld som offren inte ser; våld som en dominerande grupp utövar i samförstånd på en annan. Utövas genom kommunikation och kunskap; genom misskännande och erkännande (Bourdieu, 1999, s. 11, 48-49 och 51).

Just det doxiska, det som är osynligt men ständigt närvarande, såsom manligt och kvinnligt blir av stor vikt i hörledningen till denna bok. Mannen, Mr. Grey, är rik, snygg och mystisk. Han är aktiv, reaktionär och formell – utåt. När jag pratat med nära och kära om denna bok så har jag fått höra hur ”många kvinnor blir upphetsade av att bli dominerade”. Låt oss för enkelhetens skull säga att så är fallet.2 Då frågar jag mig, med härledning av Bourdieu: varför är det så? Varför skulle en kvinna bli mer upphetsad av det eller något annat? Och varför just den dominerande delen; alltså underkastelsen? Och att de som går och ser på filmen gör de för att de ska bli ”lite kåta”, som jag också fått höra. Boken, och filmen, ses ju av många som något typ av semi-pornografi/mjukporr. Pornografi där en kvinna underordnar sig en man.3 Kvinnan skall bli penetrerad, och mannen skall inte bli (A.a., 35). Dessa doxistiska mönster är djupt rotade och beskriver just saker som detta: det manliga och kvinnliga. Mannen aktiv och penetrerande; kvinnan passiv, underordnad och penetrerad – det manliga och kvinnliga habitus (A.a., s. 61). Det som är våra erfarenheter och våra dispositioner för vårt fortsatta handlande. En kvinna som sexuellt dominerar en man, eller som penetrerar honom är tabu. En man som underordnar sig är kaos. Det görs synligt på ett annat sätt, för att det så hårt skiljer sig så hårt från vårt doxa. Mannen och kvinnan är en lika stor dominerande grupp. Att den ena gruppen utför ett osynligt våld på den andra ter sig något självklart utifrån denna bok. Även om det i detta fallet endast är en man och en kvinna som det rör sig om, så är det en skildring av verkligheten. Det är ofrånkomligt. I detta fallet är det symboliska våldet avtalat. Formellt avtalat. Och jag menar då inte det fysiska i dominansen, vilket inte heller Bourdieu gjorde, utan det som avser dess erkännande eller misskännande: det ÄR kvinnan som blir exploaterad sexuellt. Att det ens kommer på tal. Det är ett symboliskt våld (A.a., s. 48). Dominansen är mannens makt över kvinnan (A.a., s. 29; s. 76).

Boken uppvisar just detta doxa, detta habitus och det symboliska våldet. Vill man häva denna dominans som mannen har över kvinnan så räcker et inte att bryta doxa eller ändra på habitus, utan det är hela samhällets förhållanden som reproducerar dem som måste ändras. Att män och kvinnor har ett lika stort ansvar i det, men på olika vis. De måste, oavsett, förhindra att människors dispositioner reproduceras (A.a., s. 55). Det behöver ifrågasättas, doxan, det osynliga. Kvinnor som faktiskt blir upphetsade av att bli dominerade måste fråga sig varför det är så? För det är ju typiskt att de blir socialiserade att tycka så i ett samhälle där mannen är den dominerande – alltså helt perfekt! Mannen får ju leva ut sin dominans även i sängen och behöver inte ändra sin roll, utan får snarare positiv feedback på sin dominans. Likaså att mannen måste ifrågasätta varför han uppskattar att dominera kvinnan. För detta, omvänt, är samma sak. Kvinnan vår positiv feedback på att underordna sig och båda reproducerar sina sexuella roller i samhället, i vardagen.

50 Shades of Grey är därmed just det som Bourdieu beskriver som en förkroppsling av dominansen (A.a., 35). Dominans och makt, och att kvinnan inte har makt över mannen (A.a., s. 110).

[1] Det kommer ifrån grekiskans ”att förvänta sig” och innebär ”den allmänna uppfattningen”.

[2] Och låt oss därmed bortse från att även män kan uppskatta att bli dominerade och kvinnor som hellre vill dominera, men att detta är tabu, vilket egentligen även det är ett bekräftande av tesen här.

[3] Pornografi generellt bör anses vara väldigt stereotypiskt och en samhällsskildring av extrema mått.

Referenser

Bourdieu, P. (1999). Den manliga dominansen.
Daidalos: Göteborg.

Moi, T. (1994). Att erövra Bourdieu, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, Nr. 1, s. 3-21.

 

Kommentarer är stängda

Jag har inget att klaga över.

Publicerat av Daniel Holm den 30 december, 2013

Jag hade en bra dag idag fram till att jag öppnade mitt twitterflöde. #mörkertalet slog mig i ansiktet och jag blev så fruktansvärt ledsen. Hur alla dessa stackars, men modiga, människor öppnar sig för att berätta om de hemskheter som de och andra blivit utsatta för i så ung, ack så ung, ålder. Hur de vågar ställa sig upp och ena sig. Men hur jävla fruktansvärt dåligt de inte måste ha mått…
Jag blev också slagen av känslan av uppgivenhet. Det är män som gör detta. Jag är en man, men jag är inte som de. Eller är jag? Är vi alla, bortsett från att jag inte håller med sådant, ändå dessa sociala monster? Jag tänker på min tonår och hur jag vet att jag kände mig formad av att vara en hund som endast skulle tänka på sex, för det var vad alla sa att pojkar tänkte på hela tiden, och eftersom jag är en pojk så måste jag tänka på sex hela tiden. Eller?
Men i samma tanke som jag tänker på det och hur hemskt jag funnit detta, och hur dåligt jag mått över att oskyldiga unga som jag då var, och alla andra, ska behöva bli formade efter dessa vidriga doktriner, så tänker jag: Vad har jag att gnälla om? Jag är en ung, vit, smal, utbildad, västerländsk man. Allt är till min fördel. Vi är alla formade av de sociala normerna som förbigått oss, men hälften av oss har privilegiet att födas med ett betydligt längre urinrör och fortplantningsförråden på utsidan av magen: vi har en kuk och en pung mellan benen.
Men även det är sorgligt. Inte är väl alla våra problem en tävling? Jag har alltid proklamerat att man aldrig vet sämre, mår sämre, än vad man någonsin har känt. Du får gråta över ditt brustna hjärta, trots att det finns människor som inte har mat eller barn som jobbar gör mycket för att ens ha tid med att älska från början. Även att jag avskyr hur kvinnor blir underminerade av dagens samhälle och jag vill kämpa för att förändra detta, så ska väl även pojkar och män få klaga på vad de vill? Dock att detta inte ska lyftas fram på något annat sätt oavsett deras kön. Även om en vit, ung, smal, utbildat kvinna har det svårt så ska självklart denne få berätta och klaga över det värsta som hon varit med om, trots att kvinnor i olika delar av Afrika är rädda för att bli, och har blivit, våldtagna när de vaknar på natten och måste ut i skogen för att utföra sina naturliga behov, trots att de är de ”näst-högsta”, rent socialt i dagens samhälle.
Men varför tänker jag så? Jo, för att jag har dåligt samvete över mitt kön. Att höra hur män är svin, för att många svin är just män. Hur jag blir ledsen när jag hör att kvinnor är bäst. Jag blir ledsen precis på samma vis som när jag hör hur negrer våldtar, judar lurar dig på pengar, muslimer terroriserar och romer själ. Det är inte allt sant och det är inte för att de är vad de är. Det är fördomar! Män är inte svin för att de är män. Kvinnor är inte bäst för att de är kvinnor, osv. Vi är människor. Allihopa. Jag kan inte säga att alla män är svin för jag känner inte alla män och jag vet att alla de som jag ändå känner inte är det; men vissa svin är av en händelse är män. En del är kvinnor. Kvinnor är inte bäst, och inte heller är män bäst. Inget kön är på något sätt bättre än något annat. Vissa människor är bättre och sämre än andra. Inte heller våldtar alla som är svarta. Alla judar skulle inte lura dig på pengar, alla romer själ inte och alla muslimer är inte terrorister. Att tänka något annat, annorlunda, är brutalt, ofrånkomligt, fruktansvärt, rasistiskt och rent av helt jävla idiotiskt.
En kvinna kan vara bäst. Inte för att hon är kvinna, utan för att hon är bäst. Det kan vem som helst av andra sociala grupper med. För att de är människor.
Jag brukar ofta parafrasera Jonas Gardell och säga det att: antingen är man feminist, eller så är man en idiot. Inom varje människa så tror jag innerligt att alla egentligen är för allas jämlikhet och jämställdhet: samma värde. Alla kanske inte tänker längre, men det är vad okunskap och rädsla gör med människor. Jag tänker på John Rawls symbol med Okunnighetens slöja: att vi bakom denna inte vet vad vi har för kön, vår hudfärg, vår socioekonomiska ställning eller något annat över huvudtaget. Bakom denna okunnighetens slöja är vi alla samma och vi söker efter samma sak: lika värde och välfärd. Vi har alla exakt samma rättighet till detta.
Alla kanske inte håller med, men så är det iallafall: Vi är alla människor; en ras; vi är en; vi är hen. Därför gör det mig ledsen oavsett vilket håll som de sexistiska och rasistiska kommentarerna kommer ifrån. Jag vill inte ha dåligt samvete för att jag är man och därmed inte får klaga. Alla ska få klaga, inte för att de är män eller kvinnor, svarta eller vita, utan för att de är människor.
Men vad har jag att klaga över? Inget. Inget bortsett från att jag inte vill bli sedd som ett svin bara för att jag är en man. Inte för att jag nödvändigtvis blir det.

Kommentarer är stängda

"Kan du jobba för en kvinna?"

Publicerat av Daniel Holm den 28 maj, 2013

För snart två år sedan så gick jag in på en arbetsintervju för att bistå ett göteborgsplacerat företag med en flytt och diverse ihopkoppling av nätverk, datorer, m.m.
Intervjun gick utmärkt och jag fick senare jobbet och har fått mig en vän för livet då hon, chefen, som intervjuade mig har fått en särskild plats hos mig och är en fantastisk person. Men under intervjun ställer hon mig frågan: ”Kan du jobba för en kvinna?”

Jag hoppade näst intill till av chock. Jag förstod inte varför hon ställde mig frågan. Självklart kan jag jobba för en kvinna! För mig spelade det ingen roll om jag jobbar för en kvinna, vid en kvinna eller att en kvinna skulle jobba för mig. Det har ju ingenting med hennes biologiska kön att göra. Jag svarade att jag givetvis inte hade något problem med det. Hon förklarade hur hon på ett annat jobb hade haft problem med män som, av min tolkning, mobbade henne för hennes biologiska kön och hade utttryckt sig som att de försökte se vad hon gick för innan de tänkte ta något från henne.

Jag blir vansinnig.

Men då slog det mig hur, naivt, att bara för jag inte ser den skillnaden på män och kvinnor, så betyder inte det att andra gör det. Bara för att jag har insett hur könen är socialt konstruerade och hur jävla ojämlikt det kan är, så har inte andra det.

Situerad som en vit, ung man i Sverige, med en pågående hög utbildning, bra möjligheter till jobb, stor kunskap och som dessutom är frisk – och smal; jag är på toppen av världen och den grupp som är minst utsatt av alla. Detta ger mig ett ansvar att bekämpa utsatthet, istället för att spe på den. Jag vill jämna ut detta samhälle genom utbildning och politik. Det är mitt kall – mot ett hållbart samhälle.

Frågan är kanske mer: ”Kan jag jobba för ett patriarkat?”

Kommentarer är stängda