Hoppa till innehåll

Etikett: Genus

Osynlighet

Vita män är osynliga. Ingen höjer er ögonbryn eller rynkar på nästan område mäter en vit man i kostym på ett möte på ett kontor. Det är normen. Men en kvinna? En svart man? En man i kvinnokläder?
Då sker något. En synlighet.

Innan någon typ av jämlikheten existerar, eller att den snarare är ett faktum när, är när allt annat är lika osynligt Som dagens vita man.

För avvikare syns. Svarta, kvinnor, bögar, flator, osv. De som inte fyller den maktnorm som Vi lever i.

Även om det på sitt sätt är bra att kvinnor i historian lyfts upp, eller som har makt, eller som gjort något betydelsefullt så är det jävligt fult just för att de synliggörs. Och det är felet.

En kvinna vann nobelpriset, kan man läsa. Vem fan bryr sig att det är en kvinna? (många) Men vad spelar det för roll då? Ingen, såklart. Eller?

Detta är även problemet med kvotering, eller att debatten om Hillary Clinton går het då många antas rösta på henne just för att hon är kvinna. Kvotering fastställer en kvot kvinnor, i egenskap av att de är just kvinnor. Inte människor – kvinnor. De måste få hjälp; de måste synliggöras. Det är fel. De måste osynliggöras.

”Slumpmässiga” kontroller på flygplatser av araber är inte så slumpmässiga. De är synliga. Poliser som stoppar svarta på fina cyklar är inte heller de. Svarta är synliga.
Se på alla dessa polisskjutningar i USA: svarta skjuts för att de syns; det gör inte den vita mannen i samma situation.

Att kändisar ”kommer ut” som homosexuella eller queer borde inte heller vara en nyhet. Det är ju ingen nyhet att de inte är homosexuella eller ska byta kön? Nej, för att det är osynligt, och detta är synligt. Det ger fortfarande rubriker. Detta uppvisar vidare medias och egentligen hela samhällets struktur sociala kontroll över människor – varandra.

Samma sak med Pridefestivaler, att människor ”kommer ut” med att bytt kön. Det är vackert, och bra att det tas upp och därmed normaliseras, men det hade varit ännu bättre om det inte togs upp och inte behövde normaliseras eftersom det redan var fullt ”normalt”.

Målet är således att bli osynlig. Att allt lägger sig. Du ska inte behöva läsa om vem som är ju homosexuell eller inte, eller att en kvinna minsann också kan. Eller att svarta inte får diskrimineras. Allt detta är istället en automatisk motsats. Det är en särställning och en systematisk och strukturell diskriminering.

Vi är alla människor – Börja där; Sluta där.

Ingenting annat bör spela någon till. Om en individ är godhjärtad eller ett rövhål, så är inte det på grund av någon  av deras sociala stratifiering, utan för att de är så enskild individ.
Kommentarer är stängda

Hen

Låt oss nu göra en sak klar: Hen är här för att stanna.
Jag blir trött på människor som gör så stor grej av ett nytt ord som detta. Och det finns dessutom så många olika analyser av det så jag blir spyfärdig. Det är dessa människor som på samma gång som de problematiserar det till oändligheten, också uppvisar vikten av ett sådant pronomen.
Ordet har för avsikt att vara könsneutralt.
Låt mig ge tre exempel:
1. När något beskrivs i generella drag. Till exempel något beskrivande där det annars kanske står ”han eller hon” eller ”han/hon”. Ersätt med ”hen” och det är klart. Inga problem. Detta är för att könet inte skall spela någon roll. Till exempel ”hen hade kunnat handla annorlunda”.
2. När du själv inte vet könet. Till exempel på en hund du möter: ”Vad heter hen?”
Likaså när du pratar om någon du inte vet något om, som när någon varit hos läkaren och du frågat hur det gick, bra säger personen och du utvecklar frågan med:” ja, men vad sa hen då? ”
Eller någon säger att hen har en sambo:” vad heter hen då? ”, frågar du
3. I synnerhet för de människor som inte känner att de kan identifiera sig med de två genus som finns. De som inte känner sig som varken en man eller en kvinna. En han eller hon. Därför använda hen.
Hen är inte här för att ersätta de existerande genus eller pronomen, så sluta gnäll över att män ska vara män, och kvinnor kvinnor (även om det med är rätt ignorant), för att hen går parallellt med han och hon.

Kommentarer är stängda

Tolerans, acceptans och erkännande av homo eller genus.

Idag är nyheten som ”Tolerans får grönt ljus i Wien”. Dålig ordlek och hemskt ordval. Plus att det kanske inte är så genomtänkt som vid första anblicken. Allt behöver problematiseras.
För det första är ordet ”Tolerens” hemskt. ”Tolererar” man andra sexuella läggningar än heterosexualitet alltså? Tolerans indikerar ju ändå att man hade hellre inte haft det, ”men att jag kan väl gå med på att det finns homosexuella då”. Jag tolererar de högljudda tonåringarna på bussen, för att jag har själv varit så ung och minst lika högljudd, men det hade ju inte gjort något om de tystnat, eller iallafall sänkt ljudnivån lite.
Det är som skillnaden mellan acceptans och erkännande. Att acceptera liknar tolerans. Att man tolererar det man accepterat. Att Erkänna något är att inse dess existens och har inte samma värdering. Jag kan erkänna saker jag egentligen kanske inte sympatiserar med. Det är helt enkelt bättre med att välja ord som erkännande – om det nu inte är så att du bara accepterar eller tolererar något.
Jag erkänner romers utsatthet och systematiska diskriminering. Jag accepterar att många av dem tigger. Jag accepterar för att de är utsatta, men jag hade givetvis hellre sett att de inte behövt tigga för att det ska ingen behöva göra.
För det andra så visar dessa lyktor fortfarande en stereotypisk bild på det biologiska könet; en bild på de sociala könet: genus; manligt och kvinnligt – klänning eller ej. Lesbiska kvinnor kanske inte alls identifierar sig med det kvinnliga genus som de förväntas.
Det är givetvis underförstått att det ska indikera just homosexuella par där de ena är män, och de andra är kvinnor i dessa gatuljus. Men. Låt oss vända på det. Denna text indikerar även på en annan stereotyp: att män inte bär klänning, för att de ikonerna kan ju lika gärna vara två män i klänning

Kommentarer är stängda

Jag har inget att klaga över.

Jag hade en bra dag idag fram till att jag öppnade mitt twitterflöde. #mörkertalet slog mig i ansiktet och jag blev så fruktansvärt ledsen. Hur alla dessa stackars, men modiga, människor öppnar sig för att berätta om de hemskheter som de och andra blivit utsatta för i så ung, ack så ung, ålder. Hur de vågar ställa sig upp och ena sig. Men hur jävla fruktansvärt dåligt de inte måste ha mått…
Jag blev också slagen av känslan av uppgivenhet. Det är män som gör detta. Jag är en man, men jag är inte som de. Eller är jag? Är vi alla, bortsett från att jag inte håller med sådant, ändå dessa sociala monster? Jag tänker på min tonår och hur jag vet att jag kände mig formad av att vara en hund som endast skulle tänka på sex, för det var vad alla sa att pojkar tänkte på hela tiden, och eftersom jag är en pojk så måste jag tänka på sex hela tiden. Eller?
Men i samma tanke som jag tänker på det och hur hemskt jag funnit detta, och hur dåligt jag mått över att oskyldiga unga som jag då var, och alla andra, ska behöva bli formade efter dessa vidriga doktriner, så tänker jag: Vad har jag att gnälla om? Jag är en ung, vit, smal, utbildad, västerländsk man. Allt är till min fördel. Vi är alla formade av de sociala normerna som förbigått oss, men hälften av oss har privilegiet att födas med ett betydligt längre urinrör och fortplantningsförråden på utsidan av magen: vi har en kuk och en pung mellan benen.
Men även det är sorgligt. Inte är väl alla våra problem en tävling? Jag har alltid proklamerat att man aldrig vet sämre, mår sämre, än vad man någonsin har känt. Du får gråta över ditt brustna hjärta, trots att det finns människor som inte har mat eller barn som jobbar gör mycket för att ens ha tid med att älska från början. Även att jag avskyr hur kvinnor blir underminerade av dagens samhälle och jag vill kämpa för att förändra detta, så ska väl även pojkar och män få klaga på vad de vill? Dock att detta inte ska lyftas fram på något annat sätt oavsett deras kön. Även om en vit, ung, smal, utbildat kvinna har det svårt så ska självklart denne få berätta och klaga över det värsta som hon varit med om, trots att kvinnor i olika delar av Afrika är rädda för att bli, och har blivit, våldtagna när de vaknar på natten och måste ut i skogen för att utföra sina naturliga behov, trots att de är de ”näst-högsta”, rent socialt i dagens samhälle.
Men varför tänker jag så? Jo, för att jag har dåligt samvete över mitt kön. Att höra hur män är svin, för att många svin är just män. Hur jag blir ledsen när jag hör att kvinnor är bäst. Jag blir ledsen precis på samma vis som när jag hör hur negrer våldtar, judar lurar dig på pengar, muslimer terroriserar och romer själ. Det är inte allt sant och det är inte för att de är vad de är. Det är fördomar! Män är inte svin för att de är män. Kvinnor är inte bäst för att de är kvinnor, osv. Vi är människor. Allihopa. Jag kan inte säga att alla män är svin för jag känner inte alla män och jag vet att alla de som jag ändå känner inte är det; men vissa svin är av en händelse är män. En del är kvinnor. Kvinnor är inte bäst, och inte heller är män bäst. Inget kön är på något sätt bättre än något annat. Vissa människor är bättre och sämre än andra. Inte heller våldtar alla som är svarta. Alla judar skulle inte lura dig på pengar, alla romer själ inte och alla muslimer är inte terrorister. Att tänka något annat, annorlunda, är brutalt, ofrånkomligt, fruktansvärt, rasistiskt och rent av helt jävla idiotiskt.
En kvinna kan vara bäst. Inte för att hon är kvinna, utan för att hon är bäst. Det kan vem som helst av andra sociala grupper med. För att de är människor.
Jag brukar ofta parafrasera Jonas Gardell och säga det att: antingen är man feminist, eller så är man en idiot. Inom varje människa så tror jag innerligt att alla egentligen är för allas jämlikhet och jämställdhet: samma värde. Alla kanske inte tänker längre, men det är vad okunskap och rädsla gör med människor. Jag tänker på John Rawls symbol med Okunnighetens slöja: att vi bakom denna inte vet vad vi har för kön, vår hudfärg, vår socioekonomiska ställning eller något annat över huvudtaget. Bakom denna okunnighetens slöja är vi alla samma och vi söker efter samma sak: lika värde och välfärd. Vi har alla exakt samma rättighet till detta.
Alla kanske inte håller med, men så är det iallafall: Vi är alla människor; en ras; vi är en; vi är hen. Därför gör det mig ledsen oavsett vilket håll som de sexistiska och rasistiska kommentarerna kommer ifrån. Jag vill inte ha dåligt samvete för att jag är man och därmed inte får klaga. Alla ska få klaga, inte för att de är män eller kvinnor, svarta eller vita, utan för att de är människor.
Men vad har jag att klaga över? Inget. Inget bortsett från att jag inte vill bli sedd som ett svin bara för att jag är en man. Inte för att jag nödvändigtvis blir det.

Kommentarer är stängda

"Kan du jobba för en kvinna?"

För snart två år sedan så gick jag in på en arbetsintervju för att bistå ett göteborgsplacerat företag med en flytt och diverse ihopkoppling av nätverk, datorer, m.m.
Intervjun gick utmärkt och jag fick senare jobbet och har fått mig en vän för livet då hon, chefen, som intervjuade mig har fått en särskild plats hos mig och är en fantastisk person. Men under intervjun ställer hon mig frågan: ”Kan du jobba för en kvinna?”

Jag hoppade näst intill till av chock. Jag förstod inte varför hon ställde mig frågan. Självklart kan jag jobba för en kvinna! För mig spelade det ingen roll om jag jobbar för en kvinna, vid en kvinna eller att en kvinna skulle jobba för mig. Det har ju ingenting med hennes biologiska kön att göra. Jag svarade att jag givetvis inte hade något problem med det. Hon förklarade hur hon på ett annat jobb hade haft problem med män som, av min tolkning, mobbade henne för hennes biologiska kön och hade utttryckt sig som att de försökte se vad hon gick för innan de tänkte ta något från henne.

Jag blir vansinnig.

Men då slog det mig hur, naivt, att bara för jag inte ser den skillnaden på män och kvinnor, så betyder inte det att andra gör det. Bara för att jag har insett hur könen är socialt konstruerade och hur jävla ojämlikt det kan är, så har inte andra det.

Situerad som en vit, ung man i Sverige, med en pågående hög utbildning, bra möjligheter till jobb, stor kunskap och som dessutom är frisk – och smal; jag är på toppen av världen och den grupp som är minst utsatt av alla. Detta ger mig ett ansvar att bekämpa utsatthet, istället för att spe på den. Jag vill jämna ut detta samhälle genom utbildning och politik. Det är mitt kall – mot ett hållbart samhälle.

Frågan är kanske mer: ”Kan jag jobba för ett patriarkat?

Kommentarer är stängda