Etikett: Feminism

Häxjakt på kvinnliga toppolitiker.

Publicerat av Daniel Holm den 18 januari, 2016

I våras satt jag på ett fik i Västervik och läste boken Makt; en kortfattad, väldigt innehållsrik och bra bok om den sociala makten som vi alla finner oss under – medvetet såväl som omedvetet – av Börjesson & Rhen (2009). I samband med det kom nyheten att Annie Lööf skulle bli mamma, följt av en debatt om kvinnor och graviditet – kvinnor i maktpositioner, eller snarare en indirekt kritik av detta.
Jag deltog i debatten i form av ett kort inlägg där jag skrev att människor, oj fel, kvinnor fortfarande blir marginaliserade när det kommer till att vara just människor.[1] Att det minsann inte ska glömmas bort att även om en kvinna också har en topposition i någon typ av organisation eller institution, så är hon fortfarande en kvinna. För att åter citera Börjesson & Rhen (s. 35): ”en kvinna med makt behandlas i media alltid som just en kvinna med makt” (s. 35).
Att debatter uppstår, åsikter dyker upp, i form av och angående att kvinnor föder barn – och då går det ju inte att vara, till exempel, politiker, säger patriarkatet. Det är inte en modern, human eller i närheten av en jämställd bild vi bör ha i vårt samhälle 2016.
Detta händer just nu i media igen. Margot Wallström och hennes hyresavtal med Kommunal. En kvinna i en maktposition som ska bli påmind att hon är kvinna, och att vi läsare blir påminda om att hon är en kvinna.
Missförstå mig nu inte; det är definitivt medias roll att agera medlare och informatör mellan medborgaren och det politiska styret – det är deras ansvar och funktion. Dock vill jag även påpeka hur media även, i samma ansvarsområde, också måste överväga sin egna position i det hela.
Låt oss, för enkelhetens skull, ta ett steg ifrån huruvida detta hyresavtal är en faktisk muta eller ej; om det är ett enda stort missförstånd eller ej, och istället se på det för vad det är: en häxjakt. En häxjakt på kvinnor i maktpositioner. Kvinnliga toppolitiker.
Det handlar återigen om samhällets strukturella makt som nu kastar sig över en kvinnlig toppolitiker som, oavsett sanningen i allt, och vilken sida som innehar sanningen, halkat lite. Hon är ett öppet mål nu, och media inser inte själva hur de går patriarkatets ärende.
Idag fortsätter skandalen med Wallströms ”hemliga” lön på Postkodlotteriet – något som var aktuellt innan detta, så varför ska det tas upp nu igen?[3] Häxjakt.
Skandaler blir skandaler när media tar upp det och det fångas av publiken – oss medborgare. Vi läsare får inte tillåta oss att bli matade av vad som helst och istället ställa krav på media. Media måste se på min position i det hela.
Istället för att skriva mer om den politiska och diplomatiska relationen mellan Israel och Sverige, som på alla sätt är högaktuell och av vikt, så läggs fokus på hur en kvinnlig toppolitiker kan ha gjort något dumt. Sker det på samma sätt med manliga toppolitiker?
Alliansfritt Sverige publicerade ett inlägg med ett antal moderata toppolitiker som själva stått i blåsväder över besynnerliga lägenhetsaffärer i Stockholm.[2] Något jag inte minns att jag kan ha läst om eller som har blossat upp som detta. Det kan ju också bero på att det i fyra fall av fem, var manliga toppolitiker.
Nej, det är ännu en häxjakt efter kvinnor i maktpositioner. Vi behöver inte leta länge: Annie Lööf, som sagt; Ebba Busch Thor, när även hon blivit mamma; Maud Olofsson och Nuon; den uppenbara med Mona Sahlin, Tobleroneaffären, 1995. Det händer än idag – det ska påminnas om att de är kvinnor bara för att de är. Men när läser vi om när manliga politiker blir pappa? Varför tystnar skandaler om män mycket snabbare? För att återigen citera Börjesson & Rhen, samma sida som ovan: ”En man i media behandlas som en normal företeelse”.
Att ett hyresavtal kan skapa så mycket uppståndelse.
1: http://www.danielholm.se/kvinna-med-makt-ar-en-kvinna-med-makt/
2: https://alliansfritt.nu/nyheter/sten-i-glashus
3: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19800929.ab

Kommentarer är stängda

Osynlighet

Publicerat av Daniel Holm den 13 oktober, 2015

Vita män är osynliga. Ingen höjer er ögonbryn eller rynkar på nästan område mäter en vit man i kostym på ett möte på ett kontor. Det är normen. Men en kvinna? En svart man? En man i kvinnokläder?
Då sker något. En synlighet.

Innan någon typ av jämlikheten existerar, eller att den snarare är ett faktum när, är när allt annat är lika osynligt Som dagens vita man.

För avvikare syns. Svarta, kvinnor, bögar, flator, osv. De som inte fyller den maktnorm som Vi lever i.

Även om det på sitt sätt är bra att kvinnor i historian lyfts upp, eller som har makt, eller som gjort något betydelsefullt så är det jävligt fult just för att de synliggörs. Och det är felet.

En kvinna vann nobelpriset, kan man läsa. Vem fan bryr sig att det är en kvinna? (många) Men vad spelar det för roll då? Ingen, såklart. Eller?

Detta är även problemet med kvotering, eller att debatten om Hillary Clinton går het då många antas rösta på henne just för att hon är kvinna. Kvotering fastställer en kvot kvinnor, i egenskap av att de är just kvinnor. Inte människor – kvinnor. De måste få hjälp; de måste synliggöras. Det är fel. De måste osynliggöras.

”Slumpmässiga” kontroller på flygplatser av araber är inte så slumpmässiga. De är synliga. Poliser som stoppar svarta på fina cyklar är inte heller de. Svarta är synliga.
Se på alla dessa polisskjutningar i USA: svarta skjuts för att de syns; det gör inte den vita mannen i samma situation.

Att kändisar ”kommer ut” som homosexuella eller queer borde inte heller vara en nyhet. Det är ju ingen nyhet att de inte är homosexuella eller ska byta kön? Nej, för att det är osynligt, och detta är synligt. Det ger fortfarande rubriker. Detta uppvisar vidare medias och egentligen hela samhällets struktur sociala kontroll över människor – varandra.

Samma sak med Pridefestivaler, att människor ”kommer ut” med att bytt kön. Det är vackert, och bra att det tas upp och därmed normaliseras, men det hade varit ännu bättre om det inte togs upp och inte behövde normaliseras eftersom det redan var fullt ”normalt”.

Målet är således att bli osynlig. Att allt lägger sig. Du ska inte behöva läsa om vem som är ju homosexuell eller inte, eller att en kvinna minsann också kan. Eller att svarta inte får diskrimineras. Allt detta är istället en automatisk motsats. Det är en särställning och en systematisk och strukturell diskriminering.

Vi är alla människor – Börja där; Sluta där.

Ingenting annat bör spela någon till. Om en individ är godhjärtad eller ett rövhål, så är inte det på grund av någon av deras sociala stratifiering, utan för att de är så enskild individ.

Kommentarer är stängda

Hen

Publicerat av Daniel Holm den 12 oktober, 2015

Låt oss nu göra en sak klar: Hen är här för att stanna.
Jag blir trött på människor som gör så stor grej av ett nytt ord som detta. Och det finns dessutom så många olika analyser av det så jag blir spyfärdig. Det är dessa människor som på samma gång som de problematiserar det till oändligheten, också uppvisar vikten av ett sådant pronomen.
Ordet har för avsikt att vara könsneutralt.
Låt mig ge tre exempel:
1. När något beskrivs i generella drag. Till exempel något beskrivande där det annars kanske står ”han eller hon” eller ”han/hon”. Ersätt med ”hen” och det är klart. Inga problem. Detta är för att könet inte skall spela någon roll. Till exempel ”hen hade kunnat handla annorlunda”.
2. När du själv inte vet könet. Till exempel på en hund du möter: ”Vad heter hen?”
Likaså när du pratar om någon du inte vet något om, som när någon varit hos läkaren och du frågat hur det gick, bra säger personen och du utvecklar frågan med:” ja, men vad sa hen då? ”
Eller någon säger att hen har en sambo:” vad heter hen då? ”, frågar du
3. I synnerhet för de människor som inte känner att de kan identifiera sig med de två genus som finns. De som inte känner sig som varken en man eller en kvinna. En han eller hon. Därför använda hen.
Hen är inte här för att ersätta de existerande genus eller pronomen, så sluta gnäll över att män ska vara män, och kvinnor kvinnor (även om det med är rätt ignorant), för att hen går parallellt med han och hon.

Kommentarer är stängda

Kvinna med makt är en kvinna med makt

Publicerat av Daniel Holm den 9 april, 2015

Jag läser för tillfället boken Makt (Börjesson & Rhen, 2009) och minuter mellan jag i media läser att Annie Lööf ska bli mamma, och undrar varför det är en intressant nyhet så läser jag i Makt att ”en kvinna med makt behandlas i media alltid som just en kvinna med makt” (s. 35).
Så passande.
Och uselt.
Hur ofta läser man hur en man blivit, eller ska bli, pappa? Löfven? Reinfeldt? Aldrig. De är män och det är osynligt. Det är nästan garanterat att de har en kvinna bakom sig, i skymundan.
Men när en kvinna har makt, en framstående central position – som en etablerat politiker i ett etablerat parti – så måste hon tydliggöras som kvinna. Alltså att hon är en kvinna, vilket visas genom att hon ska bli mamma.
Tidigare har vi kunnat läsa om hur nya ministrar skuttar ur taxin, eller hur Kinberg Batra skulle dela nakenbilder under sin personkampanj. Det skulle aldrig stå om en man.
Nej, att något av detta ens kommer upp som något i media är för att de är kvinnor och att det minsann ska presenteras. För att de har makt. Kvinna med makt. De måste dras ner på jorden, verkar det som.
”En man i media behandlas som en normal företeelse”.

Kommentarer är stängda

Varför kan vi inte enas under feminismen? En liten socialpsykologisk analys.

Publicerat av Daniel Holm den 30 oktober, 2014

Jag läser för tillfället socialpsykologi och den första hemtentan vi fick i uppgift att göra kopplade jag samman till en tanke, en undran, varför Emma Watsons tal blev så stort och varför det innehöll det som det gjorde. Att män också har ett ansvar. Att det för henne är oproblematiskt att kalla sig feminist, liksom för mig, men att det är inte är lika lätt för andra. Hur skulle vi kunna förstå detta socialpsykologiskt?
Jag vill här erbjuda denna text med hopp om att det kan ge något. Det är kort, och ytligt, men vad kan jag göra om ett sådant ämne, samt på fem sidor?
Läs min text här: Varför är vi inte enade under feminismen?

Kommentarer är stängda

Jag har inget att klaga över.

Publicerat av Daniel Holm den 30 december, 2013

Jag hade en bra dag idag fram till att jag öppnade mitt twitterflöde. #mörkertalet slog mig i ansiktet och jag blev så fruktansvärt ledsen. Hur alla dessa stackars, men modiga, människor öppnar sig för att berätta om de hemskheter som de och andra blivit utsatta för i så ung, ack så ung, ålder. Hur de vågar ställa sig upp och ena sig. Men hur jävla fruktansvärt dåligt de inte måste ha mått…
Jag blev också slagen av känslan av uppgivenhet. Det är män som gör detta. Jag är en man, men jag är inte som de. Eller är jag? Är vi alla, bortsett från att jag inte håller med sådant, ändå dessa sociala monster? Jag tänker på min tonår och hur jag vet att jag kände mig formad av att vara en hund som endast skulle tänka på sex, för det var vad alla sa att pojkar tänkte på hela tiden, och eftersom jag är en pojk så måste jag tänka på sex hela tiden. Eller?
Men i samma tanke som jag tänker på det och hur hemskt jag funnit detta, och hur dåligt jag mått över att oskyldiga unga som jag då var, och alla andra, ska behöva bli formade efter dessa vidriga doktriner, så tänker jag: Vad har jag att gnälla om? Jag är en ung, vit, smal, utbildad, västerländsk man. Allt är till min fördel. Vi är alla formade av de sociala normerna som förbigått oss, men hälften av oss har privilegiet att födas med ett betydligt längre urinrör och fortplantningsförråden på utsidan av magen: vi har en kuk och en pung mellan benen.
Men även det är sorgligt. Inte är väl alla våra problem en tävling? Jag har alltid proklamerat att man aldrig vet sämre, mår sämre, än vad man någonsin har känt. Du får gråta över ditt brustna hjärta, trots att det finns människor som inte har mat eller barn som jobbar gör mycket för att ens ha tid med att älska från början. Även att jag avskyr hur kvinnor blir underminerade av dagens samhälle och jag vill kämpa för att förändra detta, så ska väl även pojkar och män få klaga på vad de vill? Dock att detta inte ska lyftas fram på något annat sätt oavsett deras kön. Även om en vit, ung, smal, utbildat kvinna har det svårt så ska självklart denne få berätta och klaga över det värsta som hon varit med om, trots att kvinnor i olika delar av Afrika är rädda för att bli, och har blivit, våldtagna när de vaknar på natten och måste ut i skogen för att utföra sina naturliga behov, trots att de är de ”näst-högsta”, rent socialt i dagens samhälle.
Men varför tänker jag så? Jo, för att jag har dåligt samvete över mitt kön. Att höra hur män är svin, för att många svin är just män. Hur jag blir ledsen när jag hör att kvinnor är bäst. Jag blir ledsen precis på samma vis som när jag hör hur negrer våldtar, judar lurar dig på pengar, muslimer terroriserar och romer själ. Det är inte allt sant och det är inte för att de är vad de är. Det är fördomar! Män är inte svin för att de är män. Kvinnor är inte bäst för att de är kvinnor, osv. Vi är människor. Allihopa. Jag kan inte säga att alla män är svin för jag känner inte alla män och jag vet att alla de som jag ändå känner inte är det; men vissa svin är av en händelse är män. En del är kvinnor. Kvinnor är inte bäst, och inte heller är män bäst. Inget kön är på något sätt bättre än något annat. Vissa människor är bättre och sämre än andra. Inte heller våldtar alla som är svarta. Alla judar skulle inte lura dig på pengar, alla romer själ inte och alla muslimer är inte terrorister. Att tänka något annat, annorlunda, är brutalt, ofrånkomligt, fruktansvärt, rasistiskt och rent av helt jävla idiotiskt.
En kvinna kan vara bäst. Inte för att hon är kvinna, utan för att hon är bäst. Det kan vem som helst av andra sociala grupper med. För att de är människor.
Jag brukar ofta parafrasera Jonas Gardell och säga det att: antingen är man feminist, eller så är man en idiot. Inom varje människa så tror jag innerligt att alla egentligen är för allas jämlikhet och jämställdhet: samma värde. Alla kanske inte tänker längre, men det är vad okunskap och rädsla gör med människor. Jag tänker på John Rawls symbol med Okunnighetens slöja: att vi bakom denna inte vet vad vi har för kön, vår hudfärg, vår socioekonomiska ställning eller något annat över huvudtaget. Bakom denna okunnighetens slöja är vi alla samma och vi söker efter samma sak: lika värde och välfärd. Vi har alla exakt samma rättighet till detta.
Alla kanske inte håller med, men så är det iallafall: Vi är alla människor; en ras; vi är en; vi är hen. Därför gör det mig ledsen oavsett vilket håll som de sexistiska och rasistiska kommentarerna kommer ifrån. Jag vill inte ha dåligt samvete för att jag är man och därmed inte får klaga. Alla ska få klaga, inte för att de är män eller kvinnor, svarta eller vita, utan för att de är människor.
Men vad har jag att klaga över? Inget. Inget bortsett från att jag inte vill bli sedd som ett svin bara för att jag är en man. Inte för att jag nödvändigtvis blir det.

Kommentarer är stängda