Idag är nyheten som ”Tolerans får grönt ljus i Wien”. Dålig ordlek och hemskt ordval. Plus att det kanske inte är så genomtänkt som vid första anblicken. Allt behöver problematiseras.
För det första är ordet ”Tolerens” hemskt. ”Tolererar” man andra sexuella läggningar än heterosexualitet alltså? Tolerans indikerar ju ändå att man hade hellre inte haft det, ”men att jag kan väl gå med på att det finns homosexuella då”. Jag tolererar de högljudda tonåringarna på bussen, för att jag har själv varit så ung och minst lika högljudd, men det hade ju inte gjort något om de tystnat, eller iallafall sänkt ljudnivån lite.
Det är som skillnaden mellan acceptans och erkännande. Att acceptera liknar tolerans. Att man tolererar det man accepterat. Att Erkänna något är att inse dess existens och har inte samma värdering. Jag kan erkänna saker jag egentligen kanske inte sympatiserar med. Det är helt enkelt bättre med att välja ord som erkännande – om det nu inte är så att du bara accepterar eller tolererar något.
Jag erkänner romers utsatthet och systematiska diskriminering. Jag accepterar att många av dem tigger. Jag accepterar för att de är utsatta, men jag hade givetvis hellre sett att de inte behövt tigga för att det ska ingen behöva göra.
För det andra så visar dessa lyktor fortfarande en stereotypisk bild på det biologiska könet; en bild på de sociala könet: genus; manligt och kvinnligt – klänning eller ej. Lesbiska kvinnor kanske inte alls identifierar sig med det kvinnliga genus som de förväntas.
Det är givetvis underförstått att det ska indikera just homosexuella par där de ena är män, och de andra är kvinnor i dessa gatuljus. Men. Låt oss vända på det. Denna text indikerar även på en annan stereotyp: att män inte bär klänning, för att de ikonerna kan ju lika gärna vara två män i klänning
Kunskap ska delas