Jag åker tåg. Ett fortskaffningsmedel, vars sträcka jag så många gånger befunnit mig.
Jag minns tankar, känslor och händelser och det känns lite som en resa genom tiden.

Utanför fönstret är det vit och kallt. Jag fylls av kärlek och skönhet av sikten. Snöbeklädda träd, isande vatten, hus med infallna tack och övergivna, nerklottrade tågvagnar. Jag ser det som skönhet. Som något vackert och en del av vår kultur hellre än sorg och ilska för det gamla och ungdom.

Snön får mig att tänka på min barndom. Tåget får mig att tänka på min tonår. Vänner och flickor. Fester och känslan av att bli vuxen. Resor mellan detta och dessa. Människor jag känt, människor jag förträngt. De uppstår som klara minnen i mitt huvud. Och glädjen eller sorgen som var förknippad med dem.

Resor mellan hem och ett åldrande jag. Resor som en gång var mellan skola och hem; hem och underhållning; gammal hem och nytt hem;. Resor mellan Loftahammar och Västervik, sedan från dem till Linköping, och nu ytterligare från Linköping till Göteborg.

Så mycket utanför fönstret anspelar på ett minne. Om saker som ligger mig så nära hjärtat att det gör ont att inte alltid minnas dem. Men också känslan att det är därför jag inte alltid kan känna dem. De är tunga och jag var någon annan då.

Endast kärleken och glädjen finns var som minnen på en resa igenom en snötäckt idyll.

Hemkommen efter en fantastisk kväll denna tidiga sommar. Slottskogen, solen och vänner.

För ett år sedan skrev jag ett inlägg efter att ha träffat min först flickvän igen, och tankarna som då kom har börjat flöda igen.
Jag tänker just på den kärlek man kände som ung/yngre. Denna missriktade, irrationella, naiva och helt fantastiska kärleken. Vilken känsla!

Jag måste erkänna att jag ibland tänker på den och saknar den. Man var så villkorslöst förälskad, utan att egentligen veta varför. Jag menar, visst kände man attraktionen till en person man såg som fager och trevlig, kanske spännande, men på sätt och vis är det en annan kärlek än vad man kanske känner idag. Eller kanske inte?

Det kunde räcka med så lite förr - både för att skapa förälskelsen, och för att släcka den. Jag känner har en stark känsla och en stor kärlek till min flickvän idag, och vi bor tillsammans, men den känslan från förr är aldrig riktigt nära. Jag saknar den ibland, som sagt, även att jag idag är glad att den är över och att man idag har låtit sig utvecklas, bla. igenom erfarenhet.

Denna kärlek gjorde ju dessutom minst lika ont som den var berusande och ack så skön! En hand i någon annan. Andras läppar. Inget var säkert, allt var nytt. Man visste inget annat, och man visste inte, om det ens gick, hur man skulle tygla alla hormoner som flödade i kroppen.

Nog känner jag denna kärlek fortfarande, men den är med dov. Men nu runt våren så blir den alltid starkare. Åh, vår. Det är något särskilt med våren när allt står i blom, och man blir påmind om alla dessa känslor från förr. En nostalgisk kärlek.

Jag uppskattar fiction. Jag vill gärna hoppas på att det finns saker som vi fortfarande inte kan förklara. Kanske kan man en dag förklara med fysik att spöken faktiskt finns. Kanske visar det sig att det faktiskt är ett utomjordiskt skepp som Peter Lindberg och Dennis Åsberghar funnit på botten i Östersjön.

Jag uppskattar Dan Browns böcker med karaktären Robert Langdon. Dessa böcker som är fyllda med hemligheter som finns omkring oss, och som kanske har en sanning bakom sig. Och detta är ju ändå betydligt mer jordnära hemligheter i det fallet. En gömd nyckel, ett kodlås av Da Vinci - som ändå uppfunnits.

I History Channels dokumentärserie Ancient Aliens, visar de ev. bevis på att jorden har varit besökt av utomjordiskt liv redan för tusentals år sedan. Och även om jag är kritisk till mycket så är det inslag som jag har svårt att komma på möjliga lösningar på. Och inom mig finns en önskan att det är sant.

Arkiv X, denna fantastiska serie, fylld med övernaturligt och fenomen. Massa fiction, massa spänning och konspirationer.
Och just konspirationer, dessutom - något som också är så väldigt intressant!

För visst är det, eller skulle detta vara spännande? Tänk allt som vi inte vet. Tänk all den kunskap som vi närmar oss för var dag. För sex år sedan talade man om att det skulle kunna komma en stor "solar flare" mot jorden. Idag har de varnat att den faktiskt är påväg.

Jag har en inre önskan av att det finns mer. Jag vill tro på mer. Mer hemligheter omkring oss av våra förfäder som vi har glömt bort.

När jag började geocacha så fann jag bara det så oerhört spännande och rent av häftigt! Överallt, runt omkring oss, finns det gömda små burkar med en penna och papper i. Överallt!