Tidigare har jag skrivit om att tänka på döden. Vikten av att vara medveten, men inte orolig. Omställningen.
För ens egen del så är ofta döden något hemskt för att ens liv får en förändring. För att man kommer sakna någon och veta att denne, att den saknaden, aldrig kommer att mättas. Men för den den andras del, förutsatt att det är en person som känner sig redo för sitt livs slut, är det möjligtvis ett lugn. Att få frid och evig vila.
Egoistiskt vill man för allt, hålla personen kvar i livet. Aldrig förlora denna, alltid ha möjligheten till ett samtal, ett möte, en berättelse, en kram.
Oegoistiskt att låta personen gå utan smärta och låta denne ha kvar sin plats i ens hjärta. Att där för evigt växa och bo kvar, så länge ens eget liv består. Att glädjas åt den tid och närhet man fått äran att uppleva.
Jag tror inte på ett eget liv efter döden. Men på det att finnas kvar hos de personer som man rört.
Som Barney Stinson i How I Met Your Mother säger: ..nothing would make me happier then being happy.
Man kan vara sund, försöka ta det lugnt, följa sina tankar, men så småningom så kommer det vara hjärtat som styr. Ens känslor för det ena eller det andra - och det ska vi vara glada för.
Det är väl klart att man vill fortsätta vara lycklig när man är det och gå över till att bli lycklig när man inte är det. Man får vara försiktig så att man inte hela tiden vill ha mer - vilket inte kommer kunna fullföljas i all evighet - men det är ju helt naturligt.
Vilja vara närmare sin älskade. Det börjar med kontakt, fortsätter med pussar, närhet i form av sömn, sex, umgänge, mer tid med vänner, familj, samlevnad, ekonomi, liv och död. Det är vackert. Det är sunt.
Även att jag vet vad jag borde och inte borde, och även att man talar om det till vardagen så känns det som en möjlighet. En tanke, en dröm.
Jag har - det är sant - en lista med saker som jag vill se hos kvinnan i mitt liv. Varför? Därför att jag vet vad jag vill ha och för att jag är så pass kräsen.Jag tänker inte dela med mig av min lista, men jag kan säga så mycket som att den innehåller saker som att jag vill att hon ska vilja göra något med sitt liv och utmana mig. Och det finns absolut ingenting som har med utseende att göra.
Huruvida den listan faktiskt kan komma till användning vet man aldrig. Jag tvivlar på att jag kommer att kryssa av saker och ting ifrån den hos kvinnor jag möter, och när det faktiskt kommer till kritan så vet man inte hur relevant den är. Men den finns, den talar ärligt vad mitt hjärta efterfrågar och bevisar min något brutala ställning emot desperation.
Jag vill ha en kvinna i mitt liv. En som är det viktigaste för mig och som jag skulle kunna göra allt för. Någon som man kan förlita sig på och som förlitar sig på en. Som rör ens själ.
Däremot ser jag inte att mina chanser är så stora ifall man utgår ifrån min lista. Men det gör igenting. Jag kan vänta. Faktum är att jag hellre väntar och slipper få mitt hjärta krossat igen.Jag vill inte ha något som tidsfördriv. Något halvhjärtat. Inget "första bästa".
Jag är en passionerad ung man med en smak på livet och jag njuter, och ser, skönhet och kärlek hos allt omkring mig. Jag vill ha en som jag kan dela det med.
Idag mötte jag min första flickvän på stan, på krogen. Det var i sjuan som vi blev tillsammans. Vi var ack så små. Aldrig hade jag haft en känsla av ett förhållande - det var på chans. Hon var så sött. Idag, sju år senare, är hon en kvinna. En ung, vacker kvinna med ljuva kinder. Jag bar "gubbyxor", vit skjorta, väst och ljusblå slips. Vi var nu vuxna. Vi hade gjort val, vi hade kommit någonstans.
Jag blev häpen, förbryllad och hänförd. Det var så länge sedan. Ett sådant gap. Vad var allt som hade hänt? Vart hade vi varit? Fanns något kvar? Mina vänner försökte få mig att ta mig ann gitarren och sjunga på scen - på flertalet ställen. Jag tänkte på Moto Boy's Blue Motorbike. Vi tjaffsade om vem som gjort slut. Jag vet att det var hon, och jag vet varför för jag har drömt mardrömmar om det efteråt.
Man förstår på ett annat sätt att tiden går. "Jag vet att jag blir äldre, och de omkring mig. Men resten då?". Det är egentligen givet, men ändå så otroligt fascinerande. Jag fann en längta, och även en saknad.
Kärlek. Livets stora frågor. Jag fäller en tår. Konfiguerar ett nätverk. Vad har förändrats? Allt.
You better hold on tight, 'couse I like the sense of speed, and I like the sense of you.
Vi har fortfarande val.
EDIT: Efter det inlägget fan jag senare en låt som passande än bättre.
Det finns flera kyrkogårdar här i Göteborg, som det står just det vid deras portar och ingångar. Tänk på döden.
Jag tycker verkligen att det är något man ska tänka på, av flera anledningar. Ens tid på denna jord är begränsad och att leva varje dag som om det vore den sista är kanske något man ska tänka på - om än med en nypa salt.
Man kanske ska inte leva på i den utsträckning att du gör val som sedan förstör ens framtid. Morgondagen kommer högst sannolikt. Men livet är för kort för att skjuta upp saker. Saker som du vill skapa, göra säga. Gör din drömresax, bekänn din kärlek.
Som väldigt liten var jag livrädd för döden. Denna fruktansvärda känsla kommer ibland igen i andra former där ens värld förändras. Jag minns att jag bönade om att få vetskapen om döden eliminerad. Idag är jag glad för motsatsen. Jag tänker ofta och mycket på döden. Varför vet jag inte - kanske är det något som jag har utvecklat för att ytterligare fånga varje dag och uppskatta allt.
Jag räds inte alls döden längre. Faktum är att det känns befriande att den finns. Att leva för evigt hade jag inte velat av flera anledningar. Bla. att jag då säkerligen inte uppskattat livet på samma sätt och att det faktiskt är skönt att en dag få vila för evigt.
Jag tror inte på ett liv efter döden, utan när du ditt sista andetag har tagit så är det slut. Det finns bara inget mer. Precis som innan man föddes. En del av vad jag lever för är dock att lämna ett avtryck innan min tid är kommen.
Slut på liv och slut på kärlek är naturliga och oundvikliga händelser i livet, men ändå något som man aldrig kan förbereda sig på.
Jag har nära och kära som har förlorat allt ifrån flickvänner till föräldrar. Just att förlora ens föräldrar är verkligen en sak som är oundviklig. Man har skapats och har naturen sin rätta gång så beger sig ens föräldrar iväg innan man själv gör det. Att detta är något som kommer, tänker man inte ofta på. Kanske för att man fruktar den dagen, kanske för att man ser det som väldigt avlägset. Inget är rätt, inget är fel.
Men dagen kommer, man vet det, men man kan aldrig tänka sig det, det faktiska och man kan aldrig förbereda sig på det. Vänner som förlorat sina fäder och man har känt deras sorg - tycker man - Men den sorgen är inte alls deras sorg - den kan man aldrig känna eller förstå. Din sorg är inte någon annans. Frågan är om man ens förstår det på samma sätt även om man själv skulle förlora sin far. Det hela är nog väldigt upp till var och en.
Plötsligt kommer dagen. Dagen då allt förändras och ens värld kastas omkull. Man funderar på hur världen ska se ut utan denna bit som nu fattas. Man borde varit förberedd, tycker man. Men det hade du aldrig kunnat vara. Det gör ont. Men det ska det göra.
Jag förlorade min hund, Roxy, idag. Jag förstår inte att det är sant. Det är naturligt, men jag kunde inte ha föreställt mig den känslan.
Jag brukar vanligtvis inte befinna mig i en väntan till en framtid. Att längta till våren, sommaren, hösten eller vintern är inte riktigt något som brukar falla mig in helt enkelt - med vissa undantag. Tex. för fem år sedan. Jag tar dagen som den kommer och gör det bästa av det. Jag ser vill inte ha och längtar inte till en annan tid. Den kommer fort nog och det gäller helt enkelt att njuta av den tid som man nu befinner sig i - den kommer aldrig tillbaka.
Men.
Jag känner känslor av vår i kroppen. Jag ser väldigt mycket fram emot våren. Hur snön försvinner, det blir varm och hur grönskan bryter ny mark. Leenden, solsken och gräs.
Är lite av en underdrift, men jag ska inte heller överdriva. Men jag mår som jag ska igen. Jag jobbar som jag ska, äter tre mål om dagen, pluggar, tränar och spelar både gitarr och PS3. Jag har mina vänner och familj. Jag mår bra.
Och jag har det dessutom väldigt bra. Jag är väldigt tursam som har två jobb - som jag trivs med och är duktig på. Jag har fortfarande min fritid, dock så försöker jag både jobba, plugga och gymma så gott jag kan. Gitarren går varm, likväl som mitt PS3.
Kärleken gick förlorad och det är jag ledsen för, men jag antar att man inte kan få allt.
Jag trivs iallafall med vart jag befinner mig i livet.
My latest song. Came up with it on my way home from work, sat down and came up with the chords when I got home, and finished the lyrics a few days later.I wanted this video to look rather unprofessional, that's why it's this blurry and in monochrome (the lag, was not by choice tough). Also this is not how the song was intended to be performed. It's a little faster and harder. But I just recorded this for fun and I rather liked it. Like that I sometimes do small mistakes.With further ado, enjoy.
Let's face it, jag har allt. Ned till detaljer så har jag allt jag kan önska och lever ett fantastiskt liv. Ett demokratiskt samhälle med frihet och möjlighet till allt. Jag har en billig, fräsch lägenhet med i princip allt, internet, prylar som täcker mina behov, varma kläder, fritidsintressen, gitarrer.Jag har massor med underbara människor omkring mig. Vänner, familj och en underbar flickvän. Alla är de ovärderliga och finns där för mig.Jag är ett snille, jag är attraktiv, jag är rolig, jag är trevlig, jag är duktig på mycket. Jag vet vad jag vill bli och vart jag ska. Jag har ambitioner och passion. Till och för livet. Jag har en framtid.
Men allt är ändå inte som det ska. Och kanske är det ett pris som jag får betala just för att jag har allt som man kan tänka sig.
Saker är jobbiga, jag orkar inte med allt. Känner rädsla, men ändå hopp.
Ja. Det är ett pris som jag får betala för allt jag har. Och jag är beredd att göra.
