För ett år sedan skrev jag ett inlägg efter att ha träffat min först flickvän igen, och tankarna som då kom har börjat flöda igen.
Jag tänker just på den kärlek man kände som ung/yngre. Denna missriktade, irrationella, naiva och helt fantastiska kärleken. Vilken känsla!

Jag måste erkänna att jag ibland tänker på den och saknar den. Man var så villkorslöst förälskad, utan att egentligen veta varför. Jag menar, visst kände man attraktionen till en person man såg som fager och trevlig, kanske spännande, men på sätt och vis är det en annan kärlek än vad man kanske känner idag. Eller kanske inte?

Det kunde räcka med så lite förr - både för att skapa förälskelsen, och för att släcka den. Jag känner har en stark känsla och en stor kärlek till min flickvän idag, och vi bor tillsammans, men den känslan från förr är aldrig riktigt nära. Jag saknar den ibland, som sagt, även att jag idag är glad att den är över och att man idag har låtit sig utvecklas, bla. igenom erfarenhet.

Denna kärlek gjorde ju dessutom minst lika ont som den var berusande och ack så skön! En hand i någon annan. Andras läppar. Inget var säkert, allt var nytt. Man visste inget annat, och man visste inte, om det ens gick, hur man skulle tygla alla hormoner som flödade i kroppen.

Nog känner jag denna kärlek fortfarande, men den är med dov. Men nu runt våren så blir den alltid starkare. Åh, vår. Det är något särskilt med våren när allt står i blom, och man blir påmind om alla dessa känslor från förr. En nostalgisk kärlek.

Tidigare har jag skrivit om att tänka på döden. Vikten av att vara medveten, men inte orolig.
Omställningen.

För ens egen del så är ofta döden något hemskt för att ens liv får en förändring. För att man kommer sakna någon och veta att denne, att den saknaden, aldrig kommer att mättas. Men för den den andras del, förutsatt att det är en person som känner sig redo för sitt livs slut, är det möjligtvis ett lugn. Att få frid och evig vila.

Egoistiskt vill man för allt, hålla personen kvar i livet. Aldrig förlora denna, alltid ha möjligheten till ett samtal, ett möte, en berättelse, en kram.
Oegoistiskt att låta personen gå utan smärta och låta denne ha kvar sin plats i ens hjärta. Att där för evigt växa och bo kvar, så länge ens eget liv består. Att glädjas åt den tid och närhet man fått äran att uppleva.

Jag tror inte på ett eget liv efter döden. Men på det att finnas kvar hos de personer som man rört.

Tänk på döden för din egen- och andraskull.

Jag har - det är sant - en lista med saker som jag vill se hos kvinnan i mitt liv. Varför? Därför att jag vet vad jag vill ha och för att jag är så pass kräsen.
Jag tänker inte dela med mig av min lista, men jag kan säga så mycket som att den innehåller saker som att jag vill att hon ska vilja göra något med sitt liv och utmana mig. Och det finns absolut ingenting som har med utseende att göra.

Huruvida den listan faktiskt kan komma till användning vet man aldrig. Jag tvivlar på att jag kommer att kryssa av saker och ting ifrån den hos kvinnor jag möter, och när det faktiskt kommer till kritan så vet man inte hur relevant den är. Men den finns, den talar ärligt vad mitt hjärta efterfrågar och bevisar min något brutala ställning emot desperation.

Jag vill ha en kvinna i mitt liv. En som är det viktigaste för mig och som jag skulle kunna göra allt för. Någon som man kan förlita sig på och som förlitar sig på en. Som rör ens själ.

Däremot ser jag inte att mina chanser är så stora ifall man utgår ifrån min lista. Men det gör igenting. Jag kan vänta. Faktum är att jag hellre väntar och slipper få mitt hjärta krossat igen.
Jag vill inte ha något som tidsfördriv. Något halvhjärtat. Inget "första bästa".

Jag är en passionerad ung man med en smak på livet och jag njuter, och ser, skönhet och kärlek hos allt omkring mig. Jag vill ha en som jag kan dela det med.

Det finns flera kyrkogårdar här i Göteborg, som det står just det vid deras portar och ingångar. Tänk på döden.

Jag tycker verkligen att det är något man ska tänka på, av flera anledningar. Ens tid på denna jord är begränsad och att leva varje dag som om det vore den sista är kanske något man ska tänka på - om än med en nypa salt.

Man kanske ska inte leva på i den utsträckning att du gör val som sedan förstör ens framtid. Morgondagen kommer högst sannolikt. Men livet är för kort för att skjuta upp saker. Saker som du vill skapa, göra säga. Gör din drömresax, bekänn din kärlek.

Som väldigt liten var jag livrädd för döden. Denna fruktansvärda känsla kommer ibland igen i andra former där ens värld förändras. Jag minns att jag bönade om att få vetskapen om döden eliminerad. Idag är jag glad för motsatsen. Jag tänker ofta och mycket på döden. Varför vet jag inte - kanske är det något som jag har utvecklat för att ytterligare fånga varje dag och uppskatta allt.

Jag räds inte alls döden längre. Faktum är att det känns befriande att den finns. Att leva för evigt hade jag inte velat av flera anledningar. Bla. att jag då säkerligen inte uppskattat livet på samma sätt och att det faktiskt är skönt att en dag få vila för evigt.

Jag tror inte på ett liv efter döden, utan när du ditt sista andetag har tagit så är det slut. Det finns bara inget mer. Precis som innan man föddes.
En del av vad jag lever för är dock att lämna ett avtryck innan min tid är kommen.

Hur är det med dig?
Postad med Drupal Editor ifrån Android