Jag citerar min lärare som jag hade i Geografi och Teknik för många år sedan, Fredrick Åhlin:
-"Vet du vad som händer om man häller vatten på en gås? Det rinner av"

En sådan inställning har jag också till vad detta gäller. I denna situationen så hade precis en i min klass kallat honom för ett och annat, och jag, liksom han, bryr oss inte.

Folk kan få kalla mig för det mesta. Kanske har de ett giltigt skäl till att ha de tankar som de har om mig. Jag har verkligen inte varit guds barn alla gånger. Men visst tycker jag att det kan vara synd att en person har negativa tankar om mig, men det är något som bara jag kan förändra. Kanske är jag inte alltif villig till det. Kanske är personen i fråga inte av relevans. Men inte heller det är riktigt relevant just nu.

Saken är helt enkelt det att jag inte bryr mig speciellt mycket om att folk snackar skit om mig - varken framför mig eller bakom min rygg. Däremot så gör det mig illa att folk pratar skit om mina nära och kära.

Snacka skit borde man inte göra rent generellt och att få ta det inför sig är något som jag inte uppskattar. Sen får man dock se skillnad på skitsnack och sanningar. Ibland kanske än vän har varit ett arsel och har då gott och väl rätt att få höra det. Men då ska denna också få höra det, inte att folk berättar om det bakom ryggen.

Detta med att jag inte bryr mig om när folk snackar skit är även på det sättet att jag istället tar det till mig och oftast försöker förändra mig till det bättre. Ta det som konstruktiv kritik.

Ta det, skapa ett mål, nå det. Lev sen som du lär.

Tänk inte inte så jävla hårt - gör det.
Orolig vad du ska säga i telefon? Bara ring.
Funderar du över ett beslut? Du vet redan svaret.

Saken är den att val och beslut kommer efter de känslor du har för det. Ge fan i att försöka tänka ratinellt - du har redan gjort ett rationellt beslut, undermedvetet och utefter dina rätta känslor.

Detta vidareutvecklar att 'ärlighet vara längst' något otroligt. Rationella tankar är idag alltså så överskattade, för att de kanske inte är så ratinella som man tror. Rätt beslut kommer alltså automatiskt iftån dig själv - lyssna på dig.

Forskare har upptäckt detta igenom bla. en man som fick en hjärntumör bortopererad och plötsligt så tog beslut som annars tog sekunder till minuter att komma fram till, nu tog timmar. Det visade sig att en del av hjärnan blivit skadad och dessutom att han inte hade känslor. Han kände inte sorg, glädje eller något.

Det har även bevisats igenom vidare forskning och undersökning av hjärnan.

Skrivet och postat via Android och Drupal Editor.

Saker blir inte alltid som de tänkt sig. När kärleksrelationer får sin ände så brukar ofta en av de vanligaste fraserna vara att man fortfarande kan vara "vänner". Något som är alltför utnyttjat och felanvänt. Att gå tillbaka ifrån en passionerad, kärleksfull och sympatisk relation till något som du redan har massor av - vänner som kanske gör ett bättre jobb - något som plötsligt känns så onaturligt. Det är inte det enklaste och oftast så slutar det i misär. Det går inte att bara vara vän med en som du gjort allt för och som du älskat mer än allt.

Gränsen mellan kärlek och hat är hårfin och passar du dig inte så kommer du skära dig på den. Möjligheterna för att skapa en bestående vänskap mellan en fd. älskare, både finns och är så långt borta de kan komma. Skillnaderna blir för stora och för små. Delar av kärleken består i omtanke och dygd, men den kommer att skära annat itu. Det närmaste man kan komma den "vänskap" som man då så fint talar om är den ytliga. Man frågar hur det är för att vara snäll.

I dessa situationer som denna fras tillkommer så finns det olika grunder. Det kan vara kvinnan som säger det till mannen för att denna är helt förkrossad för att det känns som allt hopp är intet och borta. Men det är en falsk förhoppning som bara ter sig till hatet och sorg. Man ska inte säga det såvida men inte absolut menar det, vilket leder till den sitsen då båda parter kan säga det och i sin naiva, lilla tanke, tro att det är sanning - det är det inte. Åtminstonde inte till en början.

Man behöver hålla avstånd och komma över den andra. Och denna känsla skapar en skyddnade bubbla runt dig, vilken har en tendens att överskrida ens vanliga ilska och skickar istället ut spontana motreaktioner som kan ses som fullkomligt ologiska. För djupa tankar av scenarier som spelas upp i ditt huvud. Din syn på verkligheten, på anledningar. Den förra kärleken har plötsligt byts ut mot ilska, hat och en tävling mot klockan.

Jag har ett enda ex som jag kan anse mig själv vara hennes vän, och hon min. Men det har varit en bergochdalbana. Vi har skrikit åt varandra, kyssts, bett den andra dra åt helvete. Det finns absolut de relationer som kan bestå i en endast vänskaplig bemärkelse, men de är få och svåra att komma dit. Och det är inte bara mitt fel att de andra inte är mina vänner eller att den relationen har bestått - precis som det inte bara är deras - precis som det inte är endast en endas fel att den kärleksfulla relationen tog slut. Nej, man är alltid två i en relation. Man har ansvar, man ger och man tar.

Det kan vara en tråkig del av livet att sin älskade försvinner ur ens liv, men det är en naturlig del som alla behöver vara med om för att förhindra det nästa gång. Du kanske kan hålla en relation uppe nästa gång. Dock så kanske inte din partner är mogen för det, utan måste uppleva det till nästa gång. Och så kan det fortgå i evigheten.

Inget är omöjligt i denna värld, men vissa sker är betydligt svårare än andra saker. I dessa fall så kommer svartsjuka, ilska, ofullkomlighet, hetta och icke svalnade känslor att spela in en sådan stor roll att det kan ses som omöjligt och för mycket aspekter. Man måste dock försöka. Försöka, bli nedslagen, resa sig upp och försöka igen.