Döden

Tänk på döden 2.

Tidigare har jag skrivit om att tänka på döden. Vikten av att vara medveten, men inte orolig.
Omställningen.

För ens egen del så är ofta döden något hemskt för att ens liv får en förändring. För att man kommer sakna någon och veta att denne, att den saknaden, aldrig kommer att mättas. Men för den den andras del, förutsatt att det är en person som känner sig redo för sitt livs slut, är det möjligtvis ett lugn. Att få frid och evig vila.

Egoistiskt vill man för allt, hålla personen kvar i livet. Aldrig förlora denna, alltid ha möjligheten till ett samtal, ett möte, en berättelse, en kram.
Oegoistiskt att låta personen gå utan smärta och låta denne ha kvar sin plats i ens hjärta. Att där för evigt växa och bo kvar, så länge ens eget liv består. Att glädjas åt den tid och närhet man fått äran att uppleva.

Jag tror inte på ett eget liv efter döden. Men på det att finnas kvar hos de personer som man rört.

Tänk på döden för din egen- och andraskull.

Tänk på döden.

Det finns flera kyrkogårdar här i Göteborg, som det står just det vid deras portar och ingångar. Tänk på döden.

Jag tycker verkligen att det är något man ska tänka på, av flera anledningar. Ens tid på denna jord är begränsad och att leva varje dag som om det vore den sista är kanske något man ska tänka på - om än med en nypa salt.

Man kanske ska inte leva på i den utsträckning att du gör val som sedan förstör ens framtid. Morgondagen kommer högst sannolikt. Men livet är för kort för att skjuta upp saker. Saker som du vill skapa, göra säga. Gör din drömresax, bekänn din kärlek.

Som väldigt liten var jag livrädd för döden. Denna fruktansvärda känsla kommer ibland igen i andra former där ens värld förändras. Jag minns att jag bönade om att få vetskapen om döden eliminerad. Idag är jag glad för motsatsen. Jag tänker ofta och mycket på döden. Varför vet jag inte - kanske är det något som jag har utvecklat för att ytterligare fånga varje dag och uppskatta allt.

Jag räds inte alls döden längre. Faktum är att det känns befriande att den finns. Att leva för evigt hade jag inte velat av flera anledningar. Bla. att jag då säkerligen inte uppskattat livet på samma sätt och att det faktiskt är skönt att en dag få vila för evigt.

Jag tror inte på ett liv efter döden, utan när du ditt sista andetag har tagit så är det slut. Det finns bara inget mer. Precis som innan man föddes.
En del av vad jag lever för är dock att lämna ett avtryck innan min tid är kommen.

Hur är det med dig?
Postad med Drupal Editor ifrån Android

Man kan aldrig förbereda sig.

Slut på liv och slut på kärlek är naturliga och oundvikliga händelser i livet, men ändå något som man aldrig kan förbereda sig på.

Jag har nära och kära som har förlorat allt ifrån flickvänner till föräldrar. Just att förlora ens föräldrar är verkligen en sak som är oundviklig. Man har skapats och har naturen sin rätta gång så beger sig ens föräldrar iväg innan man själv gör det. Att detta är något som kommer, tänker man inte ofta på. Kanske för att man fruktar den dagen, kanske för att man ser det som väldigt avlägset. Inget är rätt, inget är fel.

Men dagen kommer, man vet det, men man kan aldrig tänka sig det, det faktiska och man kan aldrig förbereda sig på det. Vänner som förlorat sina fäder och man har känt deras sorg - tycker man - Men den sorgen är inte alls deras sorg - den kan man aldrig känna eller förstå. Din sorg är inte någon annans. Frågan är om man ens förstår det på samma sätt även om man själv skulle förlora sin far. Det hela är nog väldigt upp till var och en.

Plötsligt kommer dagen. Dagen då allt förändras och ens värld kastas omkull. Man funderar på hur världen ska se ut utan denna bit som nu fattas. Man borde varit förberedd, tycker man. Men det hade du aldrig kunnat vara. Det gör ont. Men det ska det göra.

Jag förlorade min hund, Roxy, idag. Jag förstår inte att det är sant. Det är naturligt, men jag kunde inte ha föreställt mig den känslan.

Postad med Drupal Editor ifrån Android

Subscribe to Döden