Idag skiner åter solen och smälter bort snön som igår föll så överraskande. Idag är det skönt att vara ute - ändå sitter jag för tillfället inne. Jag jobbar, hos en vän, med kaffe och till spektakulär filmmusik. Musiken fick mig att tänka på kyrkans orgel. Och det fick mig att tänka på skolavslutningarna i grundskolan. Det var nu så länge sedan, men ändå minns man det, som man säger, som igår.
Hur man stod uppställda längst fram och sjöng i kör till orgelns toner. Man var liten, ens små bekymmer kändes då så stora - och har inte alltid förändrats. Sommaren, som var livet, framför sig. Jag minns att jag alltid fick höra hur jag hördes väldigt tydligt ibland de andra rösterna i kören. Jag minns att jag då inte uppskattade att befinna mig en kyrka. Jag är inte på något sätt religiös. Idag ser jag det som charmigt. Jag går gärna på julmässan. Eller vid advent. Akustiken.
Ibland saknar jag den tiden som barn - även att jag aldrig någonsin(!) skulle vilja gå tillbaka till den tiden. Jag tänker på sommarkvällarna i Loftahammar. Hur man förlitade sig på cyckeln som sitt ända transportmedel mellan Loftahammars stränder, skog. ICA och café. Det var tider. Tider även i den mån att man hade en tid att vara hemma på kvällarna/nätterna. Hur jag sjöng när jag sent cycklade hem, för att inget otäckt höra - jag trodde hårt på spöken.
Man kan som sagt, sakna den tiden ibland. Sommrarna i Loftahammar kommer att följa mig resten av livet, och jag vet att de ibland kommer att hemsöka mig. Ängarna, skogen, stränderna, husen. Pulsen.
